av Niina

Niina
lör, 2025-05-10 - 18:41

Min pappa hade ett gott öga för alkohol så länge jag kan minnas. När jag var liten sköttes det ändå hyfsat snyggt, han skötte sig jobb under veckorna och var nykter då, men under helgerna kunde det drickas en del. Det var ofta fest hemma med hög musik så att det hördes till grannarna trots att vi bodde i fristående villa. När mina föräldrar skiljde sig i min tonår blev det dock gradvis värre med alkoholkonsumtionen för pappas del. Det eskalerade till ett missbruk när han blev varslad från jobbet för ca 10 år sedan, och sen dess jag tror inte han var helt nykter en enda gång när vi sågs. Missbruket förändrade honom, han blev egoistisk och bad mig ofta om pengar. Han kunde spela på mina känslor att han höll på att svälta ihjäl, när pengarna han sedan fick istället gick till alkohol. Han betedde sig som värst precis när min bror gått bort i en drogöverdos - ett tillfälle i mitt liv då jag var otroligt skör och rädd för att alla i min omgivning skulle dö - så jag kunde inte säga nej när han bad mig om pengar. Till slut insåg jag att hans beteende inte var okej och tog avstånd från honom. Ville så gärna ha en bra kontakt men det gick inte, för varje gång han ringde mig handlade det endast om att han ville ha pengar. Jag slutade i princip svara på telefonsamtal men vi hade sms-kontakt. Han hade stora problem med sin ekonomi och hade mycket skulder, men både jag och andra anhöriga försökte finnas där som stöd och att vi gärna hjälpte honom på alla möjliga sätt - förutom att ge honom pengar. Han ville dock inte göra något åt sin situation och ville inte heller lyssna när vi påtalade hans alkoholkonsumtion, utan viftade bort det hela. Senaste två åren tog hans hälsa mycket stryk, för varje gång jag såg honom så såg han slitnare och slitnare ut. Jag har dock känt en sån enorm känsla av svek inombords, känt mig utnyttjad för pengar, så jag har haft otroligt svårt att höra av mig och fråga hur han har det. Jag har varit så rädd att frågan om pengar ska komma upp ifall vi hörs av. Vissa stunder har jag nästan glömt att jag har en pappa. När vi träffats har det dock känts fint och jag har önskat att han ska ta tag i sitt liv så att vår relation kan bli bättre. Jag har alltid, naivt nog, trott att det en dag ska bli bättre. Någonstans har dock mitt förnuft förstått att han förmodligen kommer dö tidigare än vad han skulle behöva göra om han tog hand om sig. Jag trodde dock inte att det skulle ske redan nu. Jag träffade honom senast för några veckor sedan, ett fint möte där vi delade skratt och minnen. Han såg dock väldigt illa däran ut. Han fyllde år någon veckan efter, jag glömde han födelsedag men kom på det dagen efter. Några dagar senare dog han. Jag vet ännu inte hur, han hittades hemma och verkar ha fallit ihop. Enligt hans vän hade han känt sig yr i 2 veckor och ramlat ihop av yrsel hemma men vägrat söka vård. Jag antar kroppen gav upp på något sätt.

Sedan hans död har jag knappt lämnat hemmet och ligger mest i sängen. Jag känner sådan skuld att jag inte gjorde mer. Inte fanns där för honom. Inte frågade hur han mådde. Att jag glömde hans sista födelsedag. Ändå vet jag ju hur hans missbruk fick mig att må, att jag var konstant orolig över att bli utnyttjad för pengar. Varje gång han ringde fick jag en klump i magen. Nu skulle jag dock göra vad som helst för att få höra hans röst igen. Jag vill bara ringa honom och säga att jag älskar honom oavsett vad.

Varför sökte han inte vård? Ville han dö? Förstod han inte allvaret? Så många frågor.

Förlåt för luddigt inlägg, men jag behövde bara skriva av mig här.

esterest
sön, 2025-05-11 - 08:31

Förstår om det känns overkligt.Tiden efter att någon har gått bort blir som ett vacuum. Alla andras vardag fortsätter på, men själv så är man i något som står still.

Jag hoppas du fortsätter att skriva här ibland. 🌸

has
mån, 2025-05-12 - 17:09

@Niina jag beklagar sorgen💔 och att den blir så komplex. Påminner om att vi inte kan hjälpa andra görs mer hälsosamma val, oavsett hur gärna vi vill.

Skickar en styrkekram!