Klögg-klögg, klugg-klugg, klygg-klygg, kligg-kligg, klagg-klagg… så låter det tidigt på morgonen när mamma fyller en termos med kaffe. För mig är detta fortfarande ett ljud som ger positiva vibbar. Det betyder att allt är väl och att pappa ska gå till jobbet. Stormen är över. Tills vidare… Pappa brukar komma hemraglande mitt i natten och ofta vill han prata med mig. Om jag har låst dörren till mitt rum händer det att han försöker sparka sönder den. När jag är 7 år säger jag ”snälla mamma kan vi inte flytta ifrån pappa?”. Jag kan inte föreställa mig hur hon mådde då, men jag vet att hon bland annat kände lättnad: jag fick henne att ta sig i kragen och att slutligen säga till sig själv att det nu var nog!

Vi flyttade och pappa försökte hålla kontakten: när han hade supit till sig mod ringde han oss - oftast mitt i natten. Ibland dök han upp, vi bodde ju inte långt ifrån varandra. Som jag skämdes när jag klev på bussen efter skolan och han satt där och gapade. Jag var bara arg på honom och ville inte prata: “ring när du är nykter!”. Det gjorde han ju såklart inte - då skämdes han, det fattar jag ju nu.

Såhär i efterhand har jag insett att även mamma använde flaskan som tröst emellanåt. Måste ha varit tufft att gå från hemmafru till ensamstående förälder med liten lön. Efter fredagsmyset med vin och läsk till maten somnade hon tidigt. Jag förstod inte varför hon sov så länge dagen efter.

Själv började jag dricka i tidiga tonåren, hängde med de stökiga men skötte själv skolan. Jag drack lika mycket på helgerna som de andra men min mamma blev aldrig kallad till föräldramöte för att jag skolkade. Jag pluggade och festade vidare. Tänkte aldrig tanken att jag kanske borde akta mig för flaskan med tanke på mitt arv - man kan tycka att jag borde blivit avskräckt av far min men inte då. Den duktiga flickan med hyfsad karriär blev jag.

Det har ofta hänt att jag druckit för mycket - sagt och gjort saker jag inte bort, fått ångest dagen efter. Dricker så gott som varje dag för att klara av vardagsstressen som småbarnsförälder. Jag blir en snällare mamma med längre stubin. Det händer fortfarande ofta att jag får för mycket, jag önskar att det satt en ängel på andra axeln som knäppte till mig på kinden och sa att “nu räcker det, inte fler glas nu!”. Det enda jag har är en liten alkodjävul som ser till att jag, “vid festliga tillfällen” inte stoppar så länge det finns kvar i flaskorna. Jag är alltid sist av alla i säng.

Nu när jag är 40+ krisar jag ordentligt. Vet inte vad jag vill med någonting här i livet, vet inte vilken ände jag skall börja dra i. Orkar inte engagera mig. Saknar min mor och undrar varför jag sörjer när det gått 9 år. Nu när det är försent önskar jag att jag hade låtit min pappa delta mer i mitt liv, nu när jag dricker själv har ilskan försvunnit - jag förstår att det inte är enkelt att bara “ta sig i kragen”.

Eftersom jag oroar mig för att föra över hopplösheten till mina barn, jag kan ju inte presentera livet som någonting bra för dem! söker jag hjälp och får konstaterat att jag lider av depression och att jag behöver se över mitt alkoholintag. Eftersom jag dricker för mycket får jag inte medicinera mot depressionen (men det är kanske lika bra).

En fråga läkaren ställer är ju såklart “hur länge har du känt såhär?”. “Alltid” tänker jag och försöker spåra tidpunkten när jag började må dåligt och ifrågasätta meningen med mig själv, livet och allt. (Vad är meningen?!!). En tanke som börjat gro är “vad är hönan, vad är ägget?” Jag tror ju att jag dricker för att jag är deprimerad men kanske är det istället så att jag mår dåligt just för att jag dricker? En oerhört svindlande och hopplös tanke - vad mycket tid jag har slösat bort på att må dåligt i så fall, helt i onödan!!

När mamma gick bort i cancer slutade jag röka, bl.a. med hjälp av ett diskussionsforum likt detta och jag blev därför glad när jag hittade hit. Har insett att jag nu har snurrat runt här på forumet av och till under det senaste året. Kanske har beslutet att ta tag i mitt alkoholproblem behövt mogna fram, kanske bidrar det att kroppen börjar säga ifrån, jag tänker i alla fall att det nu är dags att jag presenterar mig.

Jag hoppas att ni vill följa mig i sökandet efter mitt nyktra jag, efter henne som kan leva i stunden och vara tillfreds med livet utan att förstöra sig med gift. Det här är min historia. Det här är min tråd.

Nynykter

Jag har slagits av samma misstankar när det gäller din man och hans drickande samt kommentarer om ditt utseende..... Misstänker att han själv har alkoholproblem och att det blir jobbigt för honom att du försvårar drickandet genom att inte ha något hemma samt att han inte kan gömma sig bakom dig. Nu är det inte längre DU som dricker mest. Sen tycker jag inte att utseendekrav och kärlek riktigt hör ihop. Jag vet att det finns par som har det så, att det liksom är OK att pika varandra lite och ha starka åsikter om utseende, men det gör mig illa berörd. Har en väninna vars man AVSKYR att hon har mjukisbyxor eller håret i tofs (?). Varför det liksom? Kan man inte unna sin älskade att vara avslappnat klädd.? Kan man inte se bakom kläderna? (Det var egentligen en retorisk fråga men här är det på sin plats med ett svar. Svar: jo, man kan se bakom allt utom foppatofflor) Nä, Stigsdotter, nu strör jag kanske salt i sår och det vill jag absolut inte. Tur att du har en fästman som är både nykter, smart och slank! :-)

Ska förresten bli intressant att se om din man börjar "hitta" idel nya vinflaskor? Pojken med guldbyxorna.

Stor kram och stay sober!
Nn (Stavningskontrollen säger Ngn och det var för en gångs skull lite passande)

Alfhilda

Hej på er, har varit här inne för att för att skaffa mig förståelse om den "andra" sidan, jag har problem med min mans alkoholintag.
Vad ska jag säga? Ni kämpar på bra, det är en jäkla uppförsbacke, och ni ska komma ihåg att även om man ibland stannar i backen eller tom åker bakåt, är allt bättre än att gå runt och inte ens påbörja vägen upp.

//A

Nynykter

Tack för dina uppmuntrande ord, Alfhilda. Jag har också varit "på andra sidan" och läst. Måste erkänna att just bag-in-box-tråden är plågsam då jag känner igen mig blott alltför väl. Byta box, dricka ur kaffemugg, sitta uppe sent och pimpla...jag skäms faktiskt. Hoppas innerligt att din man inser sitt problem.

Kram från Nynykter

Stigsdotter

Tack Alfhilda för dina uppmuntrande ord!

Dompa, glöm det där med höfterna, det var inte sååå viktigt, mer en reflektion över att det hänt en del sedan dess (och inte bara med mig). Att flaskorna ska drickas ur är ju en följd av att vi inte ska ha något hemma så det är ju bra!

Nu ska det vara tomt. Sista vinflaskan låg i vinstället där jag fyllt på med alkoholfritt flaskor. Det vita vinet var förvillande lik äppelglöggen jag köpte i julas med inte drack upp (blev aldrig sugen på alkoholfri äppelglögg, undrar varför...)

Mysbyxor och hårtofs är en hårt yrkesarbetande kvinnas rätt anser jag. Vill man ha med mig får man stå ut med det (och även med osminkat helgansikte!) Här ville vår vän stavningskontrollen skriva helvansinnig och det kan ju hända att man kan behöva stå ut med det också ibland ;-)

Nynykter

Så bra Stigsdotter att det fanns en förklaringt till det där med vinflaskan! Jag känner mig lite dum som "svartmålade" din man. Men jag hade verkligen tänkt de där tankarna. Kanskel lita paranoia eller medberoendebeteende, vad vet jag.? Anyway, du känner din man bättre än jag gör och jag känner mig tryggt förvissad om att du förstår att alla funderingar och råd är i bästa välmening :-).

Håller med om att både osminkat och helvansinnigt är en kvinnas rätt. Jag börjar gilla vår vän stavningskontrollen.

Kram från Nynykter (nu även på FB)

Stigsdotter

Glömde säga att jag alltid velat ha en syster å nu har jag en, vad glad jag blir :-)

Ingen fara angående svartmålandet, här håller vi efter varandra. Och du är inte helt ute och cyklar heller faktiskt. Vid ett sällsynt givande samtalstillfälle sa han faktiskt själv att det ofta blev alldeles för mycket alkohol även för honom. Detta har jag ju egentligen sett men det är ju lätt att inte se när man själv är mitt i det! Det blir intressant att se hur det blir för honom framöver, kanske kommer vi vara två som går omkring här och snäser av alkoholsug.

Nynykter

Så bra à tt jag kan ställa upp som syster, jag har vanan inne kan man säga då jag även har ett gäng biologiska :-)
Hoppas du och maken kan stötta varandra. Det påminner mig om när jag och exet slutade röka samtidigt. Direkt efter bröllopet! Det kunde ha blivit en väldigt snabb skilsmässa där... Fy vad sura vi var! Att sluta dricka är mycket lättare än att sluta röka konstigt nog. Jag drabbas inte alls av samma sug nu. Tänker aldrig mer börja röka, för t var verkligen jobbigt att sluta. Jag har för mig att jag någonstans har läst att nikotin är mer beroendeframkallanded än alkohol (?j

Nu vrålar grannen som en gorilla. Men Sverige spelar väl inte idag?

Kram från syrran

Stigsdotter

...fördelen med att bo i hus, man har granngorillorna på lite längre avstånd! Nu är det väl Portugal- Tyskland tror jag, men det går väl att vråla åt det med.

Nä det blir nog inte så mycket stöttning här, vi är inte så duktiga på det av någon anledning. På något sätt är det som att vi inte får visa oss svaga inför varandra, jag vet inte. Kanske mest en känsla jag har sedan tillfällen där jag hade behövt stöd i livet men upplevt att jag inte fått det. Kan ju vara en fråga om kommunikation också, vad vet jag...

Usch ja, rökt har jag också gjort, slutade för ca 10 år sedan och det är faktiskt en frihet som jag fortfarande uppskattar - det är så skönt att slippa allt det! Förhoppningsvis känner jag likadant inför alkoholen om ett par år.

här är förresten ett litet ordspråk som jag hittade:

‎"Vid första bägaren dricker mannen vin, vid andra bägaren dricker vinet vin, vid tredje bägaren dricker vinet mannen."
Japanskt ordspråk

...visst är det så!

Nynykter

Vilket bra ordspråk!
Ibland hamnar man i en slags konkurrens i förhållandet. Kivas om vem som gör vad och är inte generösa med vare sig beröm eller stöd. Man blir som syskon. Jag tror att enda sättet att ändra på det är att ändra på sitt eget beteende, men jag vet inte.
Idag kommer jag inte att vara så mycket uppkopplad. Saknar dig redan, Syrran!
Kram från Nn

Dompa

Även jag "svatmålade" din man...och jag skäms. Vad vet vi om varandras liv. Tror doch Nynykter är inne på rätt spår. Att behålla passionen år ut och in är få förundrat. Vardagen tränger sig på, man blir "syskon" och syskon kivas. Inte heller vill friska syskon älska med varandra...ngt saknas plötsligt. Den fysiska kontakten...kanske kan man orka/få till det om man har lite whisky/vin innaför västen/linnet.

Tror dock att du ska lyssna på varningssignaler...varför måste en man som inte har alkoholproblem ha folköl till maten trots att hans hustru är alkoholist?

Mycket bra ordspråk. Du är vis min fästemö...vet vad som är värt att citera. Bara du får en puss på näsan/R

PS: Du får ge mig ett tecken så jag vet när det är dags att avancera. Inget ont om din helgopudrade nästipp...men jag är trots allt en okastrerad hankatt.

Stigsdotter

Dish, rakt i ansiktet liksom. Jo, jag vet ju det, men det tar ändå emot på något vis. Varför vet jag inte. När jag ser orden. jag är en hustru som är alkoholist. Min man är gift med en kvinna som är alkoholist. Suck ja.

Visst har NN rätt i det att det som krävs är att ändra sitt eget beteende. Självklart! Jag kan inte förändra någon annan än mig själv. Om jag beter mig på ett sätt som är så bra som möjligt, som jag kan stå för, och andra människor ändå harvar på i samma hjulspår. Då, då får det stå för dem. Jag har gjort mitt bästa och kan vila i det för att därefter reda ut situationen.

Jag märkte ju lite av detta i höstas när jag, trots orosbesked angående lever osv, på något sätt kände mig mer tillfreds med mig själv. Jag såg en lösning på min deppiga tillvaro (sluta dricka!). Jag märkte ju att ju gladare och trevligare jag blev, desto mer "på" blev min make. Han var nöjd med utvecklingen. Men jag känner lite att, häpp, nu är det lite försent, jag har varit för arg och ledsen, det finns inget bra kvar.

Dessutom, jag känner att är man i en relation då ska man kunna tillåta sig visa sina dåliga och svaga sidor. Och då menar jag inte att man skall ha rätt att rya på den man delar sitt liv med, jag menar att man skall kunna få vara liten, ledsen och orolig ibland. Jag tror att jag är arg på min make för att han, när jag satt på köksgolvet hemma hos mamma och grät mitt bland det hemmagjorda påsk- och julpyntet sa åt mig med sin arga röst att "jag kan inte hantera din sorg". Nej, tar tillbaka, den var nog inte arg rösten, snarare uppgiven. På sätt och vis kan jag förstå, det är svårt med sådana situationer. Men för mig var det så enkelt: sätt dig ned här på golvet, krama mig och säg att allt kommer att ordna sig, jag hjälper dig med det här.

Det finns andra saker jag är arg för fortfarande men de tänker jag inte berätta här.

Ja nog saknas något alltid... kanske därför jag sitter här och spinner av små nätta näspussar och eldiga italienska och, OK då, finska fraser ;-)

MissH

Har varit inne och snokat lite i din tråd, tack för att du delar med dig!

Några inlägg här på slutet av din tråd är inne och nosar på samma sak som jag funderat på ett tag nu, det gäller andras drickande. Eftersom jag inte vill verka sådär jobbigt nyfrälst och präktig har jag mest fokuserat på mig själv och mitt eget icke-drickande. Tänkt att folk får väl dricka som dom vill. Men samtidigt kan jag ju inte låta bli att tycka iallafall innerst inne. I helgen hade vi besök av en bekant, han hälsade egentligen på en väninna till mig men eftersom hon blev sjuk följde han med mig och pojkvännen på shoppingtur. Han hade varit på Systemet och handlat öl och tyckte det var helt okej att svepa en på parkeringsplatsen innan vi skulle vidare med bilen. Det tyckte inte jag. För mig är det alkat. Väl hemma hos oss bjöd han pokvännen på en öl och tog en till och det kändes så sunkigt, mitt på dan, vår stökiga dammiga lägenhet...kände hur jag kokade inombords. Jag är väl medveten om att jag kan vara extra känslig nu eftersom jag precis kommit på (eller ja, jag har ju vetat men vägrat inse) att jag själv har problem. Men ändå. jag blev absolut inte sugen (har egentligen alltid ogillat drickande mitt på dagen, även om jag bortsett från det det senaste året) men blev ändå provocerad, vill inte ha fulla människor runt mig, mitt på dan, i mitt hem.

Överreagerar jag? Får man tycka till om andras drickande? Även om det här är min grej, mitt beslut, så är jag ju inte blind.

Nynykter

Godnatt kära syster!

Jag hade tänkt skriva något till alla i familjen, men nu går ögonen i kors, så vi får ta upp tråden igen imorgon :-)

Kram från Nynykter

Nynykter

Var det inte du som skrev det där japanska ordspråket om vin någonstans. Jag hade tänkt sätta upp det på väggen i Filosofiska rummet, men hittade det inte. Spikar du upp det där?

Kram från Sis

Stigsdotter

...håller med dig MissH, att svepa en öl på parkeringen innan man kliver in i bilen (varför inte åtminstone ta den med sig när man sätter sig?) är lite alkisvarning tycker jag. Jag tycker inte du överreagerar, och det är klart att man får tycka till om andras drickande även om det kanske inte alltid är OK att kommentera? men i sitt eget hem måste man ha den rätten tycker jag (även om lägenheten är stökig och dammig - vart kom DET ifrån ;-)

Jag upplever också att jag blir lite känsligare för druckna människor. Dessutom tror jag det är lite grann en instinkt - man vill hålla alkoholen ifrån sig själv, vi vill inte ha den i vår närhet helst!

Nynykter: godnatt & godmorgon. Eller godmiddag blir det ju snarare! Usch snart är det dags att gå på lunch och jag har inte gjort många knop idag här på jobbet. På lunchen ska jag fylla på teförrådet hemma med några goda sorter, det börjar sina i burkarna.

Jag är så glad för att jag mår bra och inte vaknade med tungt huvud och torr mun! Vad skönt det är att inte dricka!!!!

Nu ska jag leta reda på det japanska ordspråket... undras om jag satte det hos Dompa...?

onyktra personer blir också en spegel av mig själv och det känns lite sisådär !

MissH

Haha, jamen dammet gjorde det hela extra sunkigt!

Ja det är väl därför man reagerar, man påminns om sig själv... Och så vill jag inte ha en massa alkohol omkring mig när jag valt bort det. Men det är ju svårt...får bita mig i tungan och kräkas ut det här (ja jag behöver ju inte kräkas ner din tråd kanske).

Nu skiner solen efter flera dagars spöregn, härligt!

Stigsdotter

Fotboll kan man tydligen inte titta på utan chips och öl. Maken kommer hem med öl till sig och glass och choklad till mig. Visserligen bara öl från matbutiken, men ändå... kanske är det fler än jag som har svårt att låta bli... vet inte... bryr mig inte... dricker mitt nyköpta te och äter min choklad, sneglar lite på matchen som nu äntligen verkar bli lite spännande.

Jag känner mig tillfreds med livet och det är huvudsaken! Önskar faktiskt att jag fick träffa mitt lilla kollektiv <3 <3 <3

Dompa

Min ängel! Foboll...ja, nu kommer du dumpa mig...igen! Jag tycker att fotboll är skittråkigt. Kan löjla omkring lite med mina killar, men att titta på när andra människor spelar? Booring! Så kan väl inte en riktig karl tänka? Men om du väljer mig slipper du även ölburkar och nätbrynjor ;-) Pussar dig där du tycker det är lämpligt! /Din hankatt Dompapompa

PS: MissH; Att svepa en öl på en parkeringsplats ÄR sunkigt. Inte ens när jag drack som mest... Önskar jag hade kunnat se din reaktion :)