av has

has
tis, 2025-06-10 - 18:34

@Självomhändertagande åh så fint! Den trädgården vill jag väldigt gärna befinna mig i känner jag.

Så fint att känna stödet här. I min alanon grupp verkar andra inte riktigt känna igen den här graden av manipulation, varför jag tänkt att det här är något annat än alkoholismen.

Men märker att vi ändå är fler som har samma upplevelse.

Det kommer gå bra. En dag i taget och det viktigaste först❤️

Åsa M
tis, 2025-06-10 - 22:17

Plötsligt en dag efter en längre tid med noll kontakt kan man nästan tro att man har läkt. Jag är nästan där, men akut sjukdom i våras gjorde att jag hamnade i personlig kris istället. Minns att jag låg i min säng på sjukhuset och loggade in här för att se om jag kunde hjälpa någon annan. Så sjukt egentligen. Men jag var tvungen att fokusera på något, förutom hur rädd jag var.
Väntar på er i trädgården, tjajjor! Storgråtandes, troligen. Men ändå. ❤️

has
tors, 2025-06-12 - 15:35

@Åsa M kan känna igen mig i det där! Att finna trygghet i att hjälpa.

Tänker att det väl är grunden mönstret för en medberoende. Ibland kan det vara hjälpsamt, både för den man hjälper och en själv.

Men när en fastnar och inte tar sig ut sätter det krokben för en.

Hoppas du kryat på dig❤️

Åsa M
tors, 2025-06-12 - 15:43

Tack ni båda ❤️
Ja, visst är vi hjälpare allihopa här, på gott och på ont.
Jag har återhämtat mig bra från akut sjukdom, som tur är, men lärdomen är: man måste fokusera på sig själv först. Ingen annan gör det åt en. Det är forumets läxa till mig, från dag 1 fram till nu.
Kramar till er, ni är bäst 🤗

Åsa M
ons, 2025-07-02 - 21:10

Detsamma till er, ni fina människor! Önskar er lugn och ro och styrka ❤️
Jag harvar på med deltidsarbete men ser ljuset i tunneln i alla fall. Behöver inte vara livrädd över att vara allvarligt sjuk längre. Man får perspektiv på tillvaron när allt rasar. Så tacksam över er, och att jag får hjälpa er på er väg också. 🤗 Ta hand om er!

has
tors, 2025-07-03 - 08:57

Nu hoppas jag det är över.

Alla praktiska detaljer är hanterade, bara skilsmässan som ännu inte gått igenom.

Eftervåldet av psykisk och ekonomisk karaktär är förhoppningsvis slut. Men det har verkligen varit brutalt. Hade aldrig kunnat tro att en människa skulle kunna göra så galna saker. Saker som enbart haft till syfte att skada mig. Ibland till och med på bekostnad av honom själv och hans barn. Det gör något med en.

När en inte längre befinner sig i den mentala dimman våld skapar ser jag så tydligt vad han gör. Har pendlat mellan frustration och faktiskt skratt vid alla försök han gjort för att pressa fram en reaktion hos mig.

Som till exempel att lämna ett block välplacerat på ett bord när jag skulle flytta ut resten av mina saker. Lite som en lista med ”kom ihåg”, omöjligt för någon att missa. Där fanns en lätt poetisk, om än juvenil, text om att han lärt sig vem som är värdig att stå vid hans sida och vem som aldrig mer kommer vara där.

Anledningen måste ju vara att han tror att det ska påverka mig. Resultatet blev nästan lite underhållande istället.

Jag har aldrig ljugit för min exman, aldrig varit elak (även om han tolkat varje försök att uttrycka behov eller känslor som ett personligt angrepp, ja förutom vid perioderna av kärleksbombning då), aldrig varit otrogen eller på något annat sätt agerat moraliskt tveksamt i relationen.

Ändå beter han sig som att det är han som är offret och jag förövaren.

Det är tröttsamt såklart, men den verklighet han försökt övertyga mig är sann - att allt är mitt fel, den står nu i klar kontrast till min egen verklighet.

En verklighet som jag nu förstår har varit präglad av kontroll, gaslighting, manipulation och lögner.

En verklighet där en sån där liten lapp faktiskt nästan blir humor. Ett dåligt skämt. Insikten att han faktiskt tror att jag fortfarande bryr mig, efter allt han utsatt mig för! Det beskriver det svarta hål som finns där självinsikt borde ha funnits.

Nu ska jag bara försöka lista ut hur en sörjer en relation som egentligen aldrig fanns. Och hur en tar hand om känslan av att ha blivit så grundlurad av en människa som sa att den ville en väl. Att det var för ens egen skull. Att våldet som ofta var maskerat till omtanke faktiskt skett.

Att det aldrig var jag som var den faktiska förövaren, utan den som blev utsatt.

Kvinnojouren har varit ett fantastiskt stöd, välbehövlig när en plötsligt landar på andra sidan totalt förvirrad och inte riktigt fattar vad som hänt. Jag berättar, de benämner våld och hjälper mig att se mönster som upprepat sig om och om igen.

En klarar så mycket mer än en tror (och andra dessutom fått oss att tro) när en måste.

Ta hand om er❣️

Åsa M
fre, 2025-07-04 - 15:40

Jag hoppas detsamma, för din skull! 🩷
Det där med passivt-aggrrssiva "diskret placerade" meddelanden känner jag mycket väl igen, från en fd väninna som jag sa upp bekantskapen med efter diverse strul. Hon skrev i sociala medier "glömt aldrig vem som ignorerade dig när du behövde hjälp och vem som hjälpte utan att du behövde fråga" med tydlig adress till mig. Så skrattretande, när hon bara hade kunnat prata med mig som en vuxen människa istället. Ditt ex verkar vara en lika stor martyr han. Sorgligt, men roligt, på något sätt. Sånt där behöver du inte. 🤗