av esterest

Åsa M
tis, 2025-06-17 - 21:14

Här kan du läsa disgnoskriterierna för alkoholmissbruk och -beroende i den internationella sjukdomsklassifikationen som ges ut av Världshälsoorganisationen (och i Sverige av Socialstyrelsen). Här ser du ocksåvilka andra sjukdomstillstånd som kan koppls till missbruket och (kanske) förklara det. Han behöver vård. Och du behöver rädda dig själv, snälla fundera på det ❤️

esterest
ons, 2025-06-18 - 09:00

@flygcert jag är nog precis i den fasen, att jag smälter insikten att jag inte kan hjälpa honom. Samtidigt har jag inte ställt något ultimatum. Jag har inte ens sagt ”du måste sluta vara en alkoholist om vi ska leva tillsammans”.

Jag sitter fast i ett stort vemod. Att jag ska bli den som bryter upp familjen. Det finns så många utmaningar med detta inom mig. Flytt till mindre i ett område. Fattar ju att det GÅR. Mer smärtsamt att skapa stora sprickor i det redan bräckliga familjeträdet för barnen.

Nu gick han till jobbet. Vi pratade som om allt är som vanligt. Han var precis den personen som jag vill vara gift med livet ut. Fan vad svårt det är.

esterest
ons, 2025-06-18 - 20:13

@Åsa M tack för fint svar ❤️ jag behöver verkligen tänka högt med någon. Behöver hjälp att sortera tankar. Lätt att känna sig misslyckad som anhörig som inte kunnat stoppa upp allt det här.

Idag är en ganska ”normal” kväll. Men man vet aldrig när kaoset snubblar in.

Att jag slutar själv med alkohol gör mycket för mina tankar. Eller ja att jag reducerar ner. Det är ju som två resor i en. Jag vill verkligen inte bli som honom.

Kameleont
ons, 2025-07-02 - 09:12

@esterest
Igenkänningen är stor.
Både det du beskriver om din man men även alla dina tankar, funderingar o känslor.
Jag studerar, reflekterar o mäter min man o hans beteende varje dag numera. Och gör även automatiskt en kalkyl på hur mycket han troligen druckit.
Är inga bråk o skrik här hemma, vi talar inte om alkoholen. Han dricker i smyg, jag blundar (o skäms). Skäms inte utåt, mer för mig själv. Varför jag inte gör något åt detta. Hur han beter sig utåt, får han stå för. Men inom familjen är jag som en hök, försvarar om han gör övertramp. Och han är ofta klumpig i sina luddiga kommentarer. Taskiga. Han surnar då, men blir oftast tyst.
Har heller inte ställt något ultimatum. Vet inte hur.
Han är nog ganska omedveten om allt jag funderar över nu för tiden.
Han tror det 'rullar på'. Han blundar för vad jag vet. Eller så tror han på riktigt att jag inte fattar hur han dricker.
Vi som varit ett team! Alltid.
Det som betyder något för honom nu, gäller bara honom.
Du beskrev tidigare 'påven i fotöljen med fjärrkontrollen'. Har också en påve i vardagsrummet. Börjar vara motbjudande.
Är så fruktansvärt irriterande o gör mig vansinnigt arg hur han kan vara så egocentrisk.
Hans nyfikenhet på andra, tex våra barn, är mycket liten. Han vet inte mycket om deras skolgång mm (nu är de nästan vuxna men...).
Jag driver o ansvarar även för relationen o kontakten mellan honom o barnen. För deras skull. De kommer alltid till mig först, oavsett vad det gäller. Ett område/kunskap som för mig är rätt svår men pappans bästa... De frågar mig först ändå. Och jag går sönder inom mig.
Vad har hänt med mina barns pappa?
Det är ofantligt sorgligt!

Det snurrar i mitt huvud.
Tittar ner på vårt liv från ett helikopterperspektiv. Hovrar över oss.
Hur blev det såhär?
Är detta mitt liv?
Med en alkoholist?
Men mellan varven (ölen) är det normala stunder. Ingen misär.
Precis som du beskriver. Samtal på väg till jobbet på morgonen tex.
Där var han ju igen, min man, tillbaka för en liten stund. Han sköter jobbet. Är bra på det.
Men han fastnar också i jobbrelaterat gnäll. Jag är så trött på att höra samma tugg.

Nu blev det långt.
Har inte skrivit i egna tråden på länge. Motigt. Tror inte jag orkat. Skäms nog också att det bara fortgår.
Usch.

Du beskriver tankarna så bra o jag känner för dig o vet hur svårt det är.

Ta hand om dig!
Kram

Åsa M
ons, 2025-07-02 - 17:23

Känner igen allt det här, och är så glad att min relation kraschade och brann upp. Så mycket energi som jag har slösat på mitt ex och hans kaos, i åratal. Alla lögner, alla bortförklaringar, all röra - jag betedde mig som om det var normalt alltihop. Nu, flera år efteråt, ser jag hur sjuk *jag* var i mitt medberoende, och hur sjuk *han* var i sitt beroende. Jag önskar er båda styrkan att bara GÅ. Gå, bara gå - spring! Livet är för kort för den där skiten, för att tala klarspråk.

Åsa M
ons, 2025-07-02 - 17:24

Känner igen allt det här, och är så glad att min relation kraschade och brann upp. Så mycket energi som jag har slösat på mitt ex och hans kaos, i åratal. Alla lögner, alla bortförklaringar, all röra - jag betedde mig som om det var normalt alltihop. Nu, flera år efteråt, ser jag hur sjuk *jag* var i mitt medberoende, och hur sjuk *han* var i sitt beroende. Jag önskar er båda styrkan att bara GÅ. Gå, bara gå - spring! Livet är för kort för den där skiten, för att tala klarspråk.

esterest
tis, 2025-07-08 - 20:04

@Kameleont tack för att det skrev❤️. Känns som jag inte vet vem jag ska ventilera mina tankar med. Igår körde vi 30 mil. Det var så skönt med ett normalt okomplicerat samtal. Om allt. Ja utom alkohol då. Pratade om framtiden, hus vi sett på hemnet. Som om det är självklart. Jag andas ut när vi kan äta lunch ute - och han väljer att köra.

esterest
mån, 2025-07-21 - 07:53

Jag drar mig för att skriva här. Jag är kanske rädd för att det inte hjälper. Att jag blottar mig för mycket utan att komma vidare.

Det var bråkigt igår. Jag vet inte vad som var hönan eller ägget. Till barnen säger jag att ”det nog är värmen”. En svarar ”och kanske jobbet”. Allt jag vet är att vad som var en mysig middag på terrassen blir något okontrollerat rörigt, där barnen flyr in med disken, en får nog och tar en långdusch. Han fortsätter att vara arg, upprepar lösryckta meningar, från olika sammanhang sista dagarna. Hur han är offret. Undrar om någon utomstående hade tyckt samma sak.

Allt jag har att hålla mig i är att inte dricka själv. Jag håller ihop bättre.
I lördags drack jag två glas rött till maten och jag känner mest att mitt tålamod försvinner så mycket snabbare när han han hakar upp sig, om jag har druckit alkohol. Istället dricker jag citronsaft, grönt te och svart kaffe. För att orka.

Hör mig själv säga, allt jag önskar är att han istället var en klippa. Ett nav. Ett ankare.

Känner mig vilsen. Har fått en tid hos min tidigare psykolog i slutet av augusti. Undrar vart de bokade minutrarna kommer att ta mig. Hur håller jag ut fram till dess.

Läser om hur man ställer ultimatum. Känner mig så liten. Läser om hur man ska prata om ”jag” och inte ”du”. Men han responderar ju inte längre till ”jag”. Jag går dialogen till mötes i förväg i mitt huvud och tänker hur det blir om jag säger ”jag känner mig …”. Att jag blir utskälld - för att det handlar om mig.

Jag känner så intuitivt att något kommer att hända. Som igår. Han lämnar grälet som han själv har skapat med en monolog som vi inte kan bemöta och försvinner ut med hunden. Jag målar upp så mycket tankar. Ramlar han? Skäller han ut någon? Somnar han? Hur länge orkar han? Kommer han nyktra till?
Vet de oskrivna reglerna, smsar jag så svarar han inte, så jag låter bli.
Sen kommer han. Han har druckit två öl på en bar bit bort. ”Träffat några mer trevliga”. Vi kommenterar inte kvällens bråk. Jag provar ett nytt te.