av hoppfullsambo

hoppfullsambo
fre, 2025-07-18 - 00:30

Hej.
Jag lever i en relation med en man som jag älskar väldigt mycket. Han är fantastisk när han är nykter – omtänksam, rolig, närvarande och varm. Men han dricker ofta, nästan dagligen, och när han har druckit förändras hela hans sätt. Han blir irriterad, hård i tonen, distanserad – och jag känner mig liten, orolig och ensam fast att han sitter bredvid mig.

Han har själv erkänt att han tror att han har ett alkoholproblem och att han trodde det skulle vara lättare att sluta än det är. Det var ett ögonblick av ärlighet som gav mig hopp, men sen har det fortsatt som innan.

Jag har börjat känna mig helt dränerad. Jag längtar efter versionen av honom som jag älskar, och den ser jag bara när han inte druckit. Jag vill inte ge ett ultimatum – jag vill inte skrämma eller skuldbelägga honom – men jag behöver få honom att förstå hur mycket det här påverkar både mig och vår relation.

Jag vet bara inte hur jag ska säga det. Jag är rädd för att han ska gå i försvar eller sluta sig. Eller att han ska känna sig attackerad. Jag är också rädd för att han ska börja ljuga om sitt drickande i stället för att vara öppen.

Jag har insett att jag själv också behöver stöd. Jag vet att jag är på väg att bli (eller redan är) medberoende, och jag känner att jag börjar gå sönder inombords.

Har någon varit i liknande situation?
Hur pratade ni med er partner om drickandet?
Hur får man någon att vilja välja hjälp?
Finns det en väg ur det här tillsammans?

Tack för att ni läser.
/En trött men hoppfull sambo

Åsa M
fre, 2025-07-18 - 09:12

Det är svårt att få någon att välja att söka hjälp. Mitt ex söp och kaosade i åratal och inget jag sa hjälpte. Han visste rent intellektuellt att han hade alkoholproblem för han har haft det hela livet. Men söka hjälp -nej. När jag kom hit fick jag rådet att prata med hans chef och berätta hur det var. Hjälp och stöd sattes in, han fick vård, blev omplacerad och sjukskriven. Inget hjälpte. Relationen offrade han lättvindigt och jag är tacksam för det i dag. Det räddade mig. Mitt råd till dig är att vända fokus till dig själv. Hur vill du leva? Du kan inte påverka hans sjukdom, för det är det det är. Han är vuxen och ansvarar för sin egen hälsa.

hoppfullsambo
fre, 2025-07-18 - 11:56

@Åsa M Tack för ditt svar. Det betyder mycket att få ta del av andras perspektiv.

Jag förstår att det här är en svår situation utan enkla lösningar, och att varje resa ser olika ut. För mig känns det just nu viktigt att försöka nå fram på ett sätt som bygger på ärlighet, omtanke och respekt. Jag vet att det är en sjukdom, och att det inte går att förändra någon annan men jag vill ändå försöka öppna ett samtal där jag förmedlar hur mycket jag bryr mig, hur det här påverkar mig, och att jag finns här om han vill göra en förändring.

Visst har vi haft dessa samtal sporadiskt tidigare, i flera år faktiskt men jag tror inte jag uttryckt mig på rätt vis. Han tar emot det jag säger på fel sätt, det kommer från en plats med kärlek och oro och jag vill att det ska nå fram.

Det är inte för att jag tror att jag kan ta ansvar för hans hälsa, utan för att jag fortfarande ser något att hoppas på, och jag vill försöka innan jag tar andra beslut. Jag söker stöd för att förstå hur jag kan göra det på bästa sätt – hur jag kan uttrycka mig så att han förstår allvaret men också känner sig sedd och stöttad.

Tack igen för att du tog dig tid att svara. Jag är tacksam för att du delade med dig.

Åsa M
fre, 2025-07-18 - 18:01

Jag förstår dig 🤗 men jag tror du har varit tydlig. Den här typen av diskussioner kan man ha livet ut, utan att nå fram. Vad får dig att tro att du har varit otydlig? Lita på dig själv, låt honom inte manipulera dig. Om ni har pratat om det sporadiskt i flera *år*, vad finns att säga nu som inte redan har sagts? Jag menar inte att låta hård, men jag undrar verkligen. Hur känner du att diskussionen har gått tidigare?

Letlive
fre, 2025-07-18 - 20:05

@hoppfullsambo Alkoholhjälpen har en miniguide för anhöriga du kan få mailad till dig om du ringer upp dom. I den guiden står det konkreta tips på hur du ska göra för att ha ett sådant samtal. Men som sagt - hoppas inte på för mycket. Hade det gått att älska någon frisk hade detta forumet inte existerat.

hoppfullsambo
fre, 2025-07-18 - 23:43

@Åsa M Ja jag vet inte. Det är väl kanske snarare en förhoppning om att jag ska ha varit otydlig i min oro för honom och mitt mående om hur det påverkar mig och att det därför inte blivit nån förändring.
Jag hoppas att jag har formulerat mig fel och kanske vid fel tillfällen och att det därför inte nått fram.
Det känns som att jag behöver veta att jag har gjort allt i min makt för att han ska välja sitt välmående, välja livet och välja att vara en förebild för sina barn. Men ja framförallt för att jag är så rädd för vart det ska sluta för hans skull oavsett om jag är med i bilden eller inte då han har en förälder med alkoholism som ständigt bor på behandlingshem och jag förstår att det inte finns en annan väg ur livet för.
Min sambo har en chans, han kan förändras, han har så stora potential.
Jag förstår att jag inte kan tvinga honom till förändring men jag vill göra vad jag kan för att få honom att inse vart han är och vart han är påväg om han fortsätter. Han är värd det bästa i livet men han måste bara inse det och vilja göra vad som krävs.
Jag vet inte, jag har inte pratat med någon om detta och det är kanske som du säger att man kan ha dessa samtal livet ut och det är jag såklart inte villig att ha men jag vill bara verkligen veta att jag gjort mitt. Att jag har stöttar, älskat, respekterat och försökt tills inget mer finns att göra.
Jag är inte redo att fokusera på mig själv och mitt egna välmående förren jag vet att jag har gjort allt och jag hör själv hur sjukt det låter men det är så jag känner.

Åsa M
lör, 2025-07-19 - 17:34

@hoppfullsambo du låter som en fantastisk och stöttande partner! 🥰 Jag hoppas att du orkar stötta tills du ser vilken väg ni kan gå, oavsett om den är tillsammans eller var för sig. Men jag ber dig att inte glömma bort dig själv. Du kommer tacka dig själv för det sedan. Massor av kramar!

Kevlarsjäl62
lör, 2025-07-19 - 17:39

@hoppfullsambo Jag tycker inte att det låter sjukt, självklart är det viktigt för dig att veta att du nått fram till honom. Det kanske du redan har, men eftersom du ifrågasätter det som är det enda som ger honom den belöning som allas våra hjärnor suktar efter. Så funkar ju alkoholen, den kidnappar hjärnan och blir den enda dopamin-kicken. Allt annat blir poänglöst och "grått". Förbered dig därför på ett starkt motstånd som kan se ut på väldigt många olika sätt. Kanske försöker han skrämma dig, blir aggressiv och hotfull, kanske tar han på offerkoftan och anklagar dig för att inte unna honom avslappning och lite glädje efter en arbetsdag/arbetsvecka, han sliter ju för er. Eventuellt försöker han få dig att känna att det är du som är nojig och nervig och överdriver något som inte är något problem ö h t. Missbrukare blir ofta väldigt skickliga på att argumentera, manipulera och skuldbelägga. Jag anser mig vara en god kommunikatör och är bra på att lägga fram minakänslor och åsikter, men i samtalen med "min" missbrukare kom jag egentligen ingenstans.
Det låter jättebra att få stöd inför samtalet och egentligen tror jag att det vore bra att göra det här tillsammans med en beroendeterapeut eller liknande, men det blir nog inte lätt för dig att få med honom dit tyvärr. Jag håller tummarna för att du får till ett bra samtal och förbered dig på "motstånd".

TappadIgen
lör, 2025-07-19 - 20:45

@hoppfullsambo Nu är ju inte alla alkoholister likadana, för det är såklart att alla är olika personer också. Däremot tror jag att vi har ganska mycket gemensamt. Jag har lärt mig från det här forumet när jag läst vad andra skriver att saker jag trodde jag var ensam om har andra gått igenom också.

Nu börjar jag närma mig 5 år som nykter, det är bara några få veckor kvar och alkohol har för mig numer blivit en ickefråga. Min fru dricker nästan aldrig men jag har varit och köpt en flaska vin till henne t.ex. på systembolaget och jag blir lika sugen på att köpa några öl till mig själv när jag är där som jag blir sugen på att köpa ett läppstift till mig själv när jag köper något till henne på Kicks, d.v.s. inte alls. Inte för att det är något fel på att män har läppstift, men jag funderar aldrig på att ha det själv. Det har alltså blivit till en sådan ickefråga att jag inte trodde att det var möjligt för fem år sedan.

En gång var jag i din sambos sits. Hur kommer man hit då? Ja, det är en väldigt bra fråga. Först måste man själv vilja ha en förändring. På något sätt var jag ju ganska längde medveten om att en förändring krävdes. Jag var inte den personen jag egentligen ville vara, men samtidigt var det otänkbart att få ihop ekvationen utan att alkohol skulle få vara med i bilden. Alkoholen var både den parameter som tvunget skulle få vara med och den parameter som gjorde att ekvationen inte hade någon lösning.

Min sambo då, vi gifte oss först ett par år efter jag blivit nykter, nämnde också att jag behövde en förändring. Jag är säker på att det var bra att hon tog upp det, men det är klart att jag då också felaktigt kände att hon överdrev och att det inte alls var så illa som det var för andra. Hon hade såklart rätt, men det är väldigt svårt att ta in. Till slut fick jag själv till stånd en förändring så jag vet inte hur det hade gått om hon hade ställt hårdare krav eller ultimatum. Helt klart är i alla fall att man på något sätt har intalat sig att det inte alls är så farligt så att när en sambo påtalar det så känner man någonstans därinne att man inte är den man vill vara och att det finns åtminstone en gnutta sanning i det som de säger, men det är svårt att erkänna det fullt ut, för det innebär ju att man måste få till stånd en förändring som skrämmer. Det kan vara ganska konfliktfullt däruppe i hjärnan och man kämpar för att få allt att gå ihop logiskt.

Jag vet inte om det hjälpte särskilt mycket. Det finns inte något egentligt bra svar och något magiskt trick som löser allting. Det kan vara bra att du stötar och det kan gå vägen, men det finns också många exempel där det inte hjälper och att man som anhörig istället bara dras ner och förlorar många år på det. Jag hoppas ju såklart att det går bra för er. Men förlora inte dig själv i kampen.