av mlejnel

mlejnel
lör, 2025-08-02 - 10:55

Hur länge ska ja orka?
Min man slutade dricka i oktober -24, med det egocentriska beteendet fortsätter.
Vi går till familjeterapi och kommer överens om saker, men när det kommer till hans del i överenskommelsen så är det som bortblåst.
Tex om egentid. Han ska ha egentid i garaget och ja ska ta hand om barnen med nattning och allt. Vi kom överens om att när man har egentid ska den andre inte störa. När han är i garaget så stör ja inte honom alls utan kämpar på med barn och hushåll. När han väl kommer in så är allt färdigt, mat står på bordet, eller barnen är nattade och allt är klart för att gå och lägga sig.
När ja är i huset så är alla hushållssysslor på mig. De klassiska ”säg åt mig va ja ska göra, så gör ja de” är en ständig fras här hemma. Ja står med allt…
Nu när jag bad om egentid (ber om att få egentid ca 1 gång/månad) för att baka till min mamma och till familjen, så har han hela familjen i vårt lilla kök. Ja får inte va ifred, ja får inte tänka färdigt, ingenting.
Blir arg och fräser ifrån att såhär bestämde vi inte att vi skulle göra mot varandra när vi har egentid, men han fattar inte va ja menar.
Ja stöttar honom i allt. Ja fixar med allt. Ja packar alla saker inför exempelvis en utflykt. Ja städar allt i hemmet. Planerar alla middagar. Handlar, tar hand om barnen, skola, kompisar, allt.. Ja har slutat dricka för att stötta honom. Men inget tillbaka. Han anser att han har gjort tillräckligt från hans sida med att ha slutat dricka.
Han har kvar sitt egocentriska beteende från när han drack, att allt ska vara på hans premisser hela tiden.
De finns mer till historien som ja inte orkar ta upp här. Men efter nästan ett år efter familjeterapi så vet ja inte va ja ska göra.
Vad hade ni andra gjort? Inget är roligt längre. Ja har inget att glädjas över längre. Ja är och har varit under lååååång tid bara en städerska och kock.
Jag berättar va ja behöver i mitt förhållande, men får inget uppfyllt.
Så snälla, va hade ni gjort?

has
lör, 2025-08-02 - 13:02

@mlejnel jag känner igen mig i delar av det du beskriver. Jag lämnade min exman på grund av hans alkoholism för 1.5 år sedan.

Han kom då till insikt och skulle göra allt för att bli frisk. Det verkade gå väldigt bra för honom och vår relation var tillbaka som den var när vi träffades.

Efter 10 månader köpte vi ett nytt hus och flyttade ihop igen.

Så här i efterhand känns det som att försämringen kom redan då vi hade skrivit på för det nya huset. När jag var ”fast” igen.

Mitt ex gjorde mycket praktiskt men jag blev lämnad själv med det emotionella ansvaret för relationen. Det blev sämre och sämre. Och han menade att han ju slutat dricka, var jag inte nöjd nu? Han som gjorde allt för mig, varför blev jag aldrig nöjd?

Allt som han lovat och sagt var viktigt för honom förändrades. Till sist sa han att han aldrig hade sagt eller lovat saker som jag helt säkert vet att han lovat och sagt, eftersom jag ju såklart inte hade gått in i relationen igen om han sagt ”jag blir nykter, men resten fortsätter som förut”.

Till sist började han bli elak igen och jag ställde kravet för att han, eller vi tillsammans skulle söka hjälp. Han vägrade eftersom han inte hade några problem.

Så jag flyttade, igen. Först med skammen att vi inte klarade mer än ett halvår ihop. Sen med ilskan över att bli inlurad i något jag tänker att han troligen måste ha vetat hur det skulle bli. Nu med insikten att det aldrig var mitt fel. Jag var inte alla de där sakerna han projicerade på mig. Jag reagerade bara normalt på en onormal situation.

Jag kan inte säga hur du ska göra. Men alkoholism är en större sjukdom än själva drickandet. Och det är personen som är sjuk som själv behöver inse det för att det ska bli förändring. Och jag tror att det är ett ganska hårt jobb, då mönstren som behöver brytas går långt tillbaka i tiden och man behöver möta delar av sig själv man inte ens är medveten om eller vill kännas vid.

Min exman var så engagerad i sitt tillfrisknande den första tiden. Han ville gå till botten med allt, för att verkligen förstå sig själv. Han menade till och med att vi kunde åka ut och föreläsa om det hela längre fram. Han var så otroligt tacksam och sa att jag hade räddat hans liv. Om jag inte hade lämnat honom hade han, enligt honom själv, bara följt spiralen nedåt.

Nu menar han att han mest hade lite otur när han blev alkis och att det till och med lite var mitt fel eftersom jag nångång i början av vår relation hade uttryckt att jag inte tyckte det var ok att dricka mer än 3 öl (har inget minne av det själv) så han kände direkt att han tvingades in i ett smygande.

Som du hör är detta inte ett sunt och friskt resonemang.

Jag har sedan uppbrottet fått hjälp hos kvinnojouren som kartlagt våld i nära relation och menar att jag under många år blivit utsatt för våld på alla nivåer, förutom just de fysiska slagen. Jag har inte fullt ut tagit in det som hänt ännu och får hjälp att bearbeta detta nu.

Min egen erfarenhet gör att jag berörs rejält när jag läser inläggen här om den starka viljan att rädda en alkoholist (men jag läser i ditt inlägg att du är förbi den tanken), eftersom jag lever med konsekvenserna av att ha befunnit mig i denna typ av relation varje dag.

Mardrömmar, panikångestattacker, utmattning är just nu en del av min vardag. Och det är verkligen en ny typ av vardag för mig, då jag alltid varit en stark person som klarat av svåra händelser många gånger i mitt liv utan att hamna här.

Om det var exmakens beroendesjukdom som gjorde att han betedde sig som han gjorde, eller om det finns underliggande problematik vet jag inte.

Men jag vet att vi som finns runtomkring dessa personer kan ta stor skada och själva bli sjuka om vi låter det pågå.

Så fundera över vad den här relationen gör med dig. Om den verkligen ger dig möjlighet att utvecklas och bli den du vill vara. Fundera på hur dina stressnivåer ser ut och hur det är med din energi. Alla dessa tänker jag är tydliga tecken på om en relation är sund eller ej.

Att en person blir nykter känns som det enda viktiga när en är i djävulsdansen med den som dricker. Men tyvärr är det inte hela sanningen. En nykter alkohlist kan fortfarande vara en väldigt toxisk person att ha runt sig om den inte förändrar och bryter mönster på djupet.

Ta hand om dig❣️

mlejnel
lör, 2025-08-02 - 18:16

@has tack för din berättelse!
Står just nu i valet om ja ska lämna eller ej. Varit tillsammans i 18 år och har förklarat för honom att de måste till en förändring.
Men ja ska hela tiden ställa upp. Ja ska hela tiden serva familjen. Han ser inte vilken skada han orsakar i relationen när han bara tar av min omtanke, min energi och mina intressen när det hela tiden pratas om tex egentid.
Ja känner att mitt liv och mina glädjeämnen inte är så viktigt…
Ja har förstått att han är otroligt duktig på att manipulera i sin beroendesjukdom. De värsta är att man går på de.
Så fort man har ett gräl så slutar de i att han säger förlåt, att han ska ändra sig, men handlingen kommer aldrig. Kanske att de håller i, i 2 dagar, men sedan är de åter i sitt gamla spår.

Har försökt via familjeterapeuten att få fram hur ja känner, ja frågar om han förstår, säger att han förstår, men sen kommer han inte ihåg vad vi pratat om.

Han sårar verkligen på djupet. Varje dag är de gräl om olika saker. Är de inte hushållssysslorna så är de barnen, är de inte något sårande han sagt så är de brist på handling.

Står så osäker just nu… För som du beskriver så är ofta reaktionen ”ja är ju nykter, är du inte nöjd nu?”.

Gud va ja känner igen mig när du beskriver om uppvaknandet! Exakt samma var de för min man! Han skulle typ börja föreläsa om de för att allt va ju så tydligt nu! Att han såg så många p arbetet etc som borde behöva hjälp, etc.

Har sagt till honom att ja vet att ja behöver ge tid för att han ska ha möjlighet att visa att han ändrat sig, men 9 månader tycker ja är väldigt lång tid nu…..

Tack för att du läser och svarar 💜

Åsa M
lör, 2025-08-02 - 19:23

Du är stark som står ut och håller fasaden uppe, men det ska du inte behöva göra. Vad säger familjeterapeuten om det? Du behöver värna dig själv, han kommer aldrig göra det. Han förflyttar dina gränser, utan konsekvenser. Precis som has säger, så är det relationsvåld. För sådant finns INGA ursäkter.

has
sön, 2025-08-03 - 18:24

@mlejnel jag tänker att det är just det som är så fint med detta forum, det blir lättare att se vad som händer när andra beskriver exakt samma sak.

Man vill så gärna hoppas och tro!

Jag tänker att en del av tillfrisknandet bör innefatta förståelse för vilken skada ens missbruk haft på sin omgivning. För oss var det så, så länge min exman gick i behandlingssamtal. Därefter not so much. Och allt blev till sist mitt fel igen.

Finns det något sätt du kan börja ta hand om din egen process i det här? Kan du få stöd och hjälp av någon med barnen till exempel?

Jag skulle också rekommendera en kontakt med kvinnojouren eller kvinnofridslinjen. Jag tror vi utsätts för saker som successivt normaliseras så vi tror att det inte är så farligt.

Men manipulation och att få en annan person att tvivla på sin uppfattning om verkligheten betecknas som våld. Att manipulera och skifta verkligheten är ju tyvärr exempel på symptom vid alkoholism.

Den där förvirringen det skapar är ofta det som får en att fastna, att inte veta varken ut eller in. Jag tänker att försöka ta små steg kan vara ett sätt att börja ta tillbaka sitt liv om det stora beslutet om eventuell separation känns för svårt just nu.

mlejnel
tors, 2025-08-07 - 07:42

Tack för ditt svar!
Man blir bara så trött på det egocentriska i beroendesjukdomen.
Att alla hans intressen ska gå först. Att mina intressen är inte lika prioriterat som hans.
Trots att man sätter ner foten, trots att man förklarar, etc.
Man är så trött på att försöka få kärlek och respekt. Försöka få sina behov tillgodosedda. Stå med näsan ovanför vattnet.
Jag trodde i min fantasi att det skulle vara mer värt från hans sida att jag valde att stanna, trots det han gjorde sista gången han drack. Men jag har inte fått så mycket bevis för det…
Man försöker prata, försöker förklara. Han säger att han förstår, men så blir det samma beteende igen.

Just nu kämpar jag för barnens skull. Men har kämpat länge nu och jag vet att man inte kan vända ett stort fartyg på en dag, men nästan ett år har gått och vi grälar var och varannan dag.

Jag får se hur detta artar sig. Just nu så försöker jag fokusera på att ha en mysig semester.

Dan_Måne
tors, 2025-08-07 - 08:41

Ingen människa, alkoholmissbruk eller inte, kommer att förändras på riktigt om h*n inte själv vill det.
Det är väl mer regel än undantag att människor som är på väg att förlora sin familj p ga sitt beteende lovar och svär att det ska bli förändring nu.

"Det här var sista gången". "Jag svär på mina barn" "Jag kommer ALDRIG att såra dig igen" etc etc etc.
Man släpper garden, försöker förlåta och det blir bra igen ett år eller så bara för att börja om igen. Det börjar smått i andra former men innan det är färdigt är det samma visa igen och man börjar tvivla på sig själv om det är en själv det är fel på eftersom man inte får den respekten man krävde. Så man börjar ställa krav igen och hota med att lämna om det inte blir ändring.

Det här kan pågå i åratal fram och tillbaka tills den dagen man på riktigt inser att man inte kommer nånstans med tomma hot och löften som inte betyder nåt.

Att stanna för "barnens skull" är att lura dig själv och göra barnen en björntjänst. Fråga vilken som helst som vuxit upp i en familj med dålig stämning om de heller önskat att deras föräldrar separerat.

Åsa M
tors, 2025-08-07 - 18:12

@Dan_Måne ja, du har helt rätt där. Inget barn som har vuxit upp i en alkoholistfamilj minns sin fina barndom...
En barndomsvän till mig växte upp så. Hennes mamma dog när min vän gick i gymnasiet. Utöver det tragiska livsödet (hon drunknade, full, i sitt eget badkar) så blev både exmaken och de två döttrarna lättade när kaoset tog slut. De är alla märkta av det för livet. Tänk vad de hade sluppit uppleva om familjen inte hade hållit ihop, oavsett för vems skull det gjordes. Stackars människor...

Dan_Måne
mån, 2025-08-11 - 10:57

@Åsa M

Ja jag har också bekanta som vuxit upp med en eller båda föräldrarna som varit gravt alkoholiserade.
Jag kommer ihåg en händelse speciellt från när jag var barn och för första gången fick se hur alkohol förändrar människor.

Det här var på 80-talet. Vi hade en sk "gårdsfest" en gång om året där hela villaområdet samlades på en grönyta och lekte lekar och åt mat och drack.
Vi barn tyckte att det var jätteroligt.
Ett år så blev en kompis pappa jättefull. Skrek och var otrevlig. Han började smöra för min mamma och ville väl ha henne i säng. Sent på kvällen/natten kom han hem till vårt hus och bankade på dörren och skrek hennes namn. Vi var livrädda och det slutade med att vår pappa fick gå ut och brotta ned honom.

Det var en helt vanlig snäll snubbe och en kompis pappa som skjutsade och hämtade på fotbollsträningar. Jag gick aldrig hem till dom igen.
Fick höra många år senare och dom skiljt sig och att han satt ensam och söp. Förmodligen är han död sedan länge.

Sådana händelser är mer eller mindre vardag för barn som växer upp med föräldrar som dricker mycket. Speciellt föräldrar som blir elaka när dom dricker. Dom är värst.

sommar2023
mån, 2025-08-18 - 21:12

Lever precis som du. Väldigt tråkigt och ensamt.
Min man är alkoholist sen 20 år tillbaka. Sen 9 år är det ren sprit som gäller. Jag gör allt hemma å är så fruktansvärt trött på det. Har pratat om det en miljon gånger å han reagerar alltid med att bli extremt irriterad på mig och himlar med ögonen. Jag får inte prata om äktenskapet eller hur vi ska ha det hemma eller barnen. Alltid samma reaktion.
Men nu har jag tröttnat på denna känslokalla , oengagerade människa. Idag la jag in en intresseanmälan på en lägenhet för.mig å barnen. Känns jättekonstigt men samtidigt en skönt känsla om kanske lite lugn å ro. Har tagit lång tid att komma dit men jag är på god väg.
Jag tror att som medberoende så når man bottnen till sist. När man inte orkar mer.