Vi får börja om räknandet,
I måndags var jag tvungen att låta min bästa vän, den enda nära personen jag hade få somna in i min famn hos veterinären.
Övertalade mig själv efteråt att åka till systembolaget, vilket kändes konstigt, var inte sugen öht på att dricka eller dränka sorgen men jag visste inte vad jag skulle ta mig till just då.
Har aldrig behövt hantera sorg tidigare i livet, alltid stängt ute relationerna för jag har varit rädd för sorg. Ensamt men sorglöst och tråkigt liv, och nu hände det jag aldrig ville skulle hända.

Livet går vidare, minnet lever kvar och om något vill jag inte vara lika "svag" i sådana ögonblick i framtiden.