av Hoppfulla

Hoppfulla
fre, 2025-09-05 - 22:03

Jag lever med en man sedan många år tillbaka och vi har barn. Hans öldrickande har gjort att jag glidit ifrån honom mer och mer. Det har varit så många år när ölen spelat stor roll i våra liv. Det började med helger för att sedan bli både på helger och vardagar. Jag var den som fick hålla ihop familjen. Hans korta stubin gick ut över alla oss andra och fick han inte sin öl blev det ännu värre. Vi upplevde honom trevligare med ölen i sig än utan. Under alla dessa år har jag varit medberoende. Det var först för ca två år sedan som något gick upp för mig. Så här ska det inte vara, det här är inte okej. Jag vill inte leva på det här viset längre och mina barn ska inte behöva ha en pappa som dricker varje dag och blir någon annan än den han är. Jag började påtala detta för mannen som tyckte jag överdrev. Han sa att jag ska dra ner på det till helgerna. Det gick ett tag som så många gånger förr sedan blev en dag till och en till och en till…Jag kände att jag mer och-element drog mig undan. Försökte hitta på saker att göra som jag mådde bra av. Helgerna satt vi mest bar för sig. Han i sin bubbla men sin öl och och jag på annat håll. Visserligen under samma tak. Jag blev mer och mer äcklad. Så fort jag hörde hur en burk öppnades så fick jag en rysning genom kroppen. Det här fortgick och det blev mer och mer tjafs om den här ölen. Tillslut sa jag att nu har jag fått nog. Nu blir det ingen mer öl annars flyttar jag. Han slutade och har varit utan den ett par veckor nu. Problemet är att jag kan inte bara få alla känslor tillbaka. Jag är besviken och ledsen. Jag vet att han kämpar men det har jag också gjort och gör. Jag älskar honom men jag känner mig inte attraherad på samma som jag var tidigare. Jag känner mig så jävla tråkig men det har gått så jäkla många år och mycket har blivit förstört. Han själv tycker inte att ölen har förstört något det är bar jag som tagit något han älskar ifrån honom. Vart tar jag vägen med mina känslor. Han har nog med sig själv och sitt kämpande.

has
lör, 2025-09-06 - 12:17

@Hoppfulla jag känner igen mycket av det du beskriver, även om det inte blev så många år ihop och vi inte hade gemensamma barn.

Vad gör man med alla känslorna, jag tänker att det kan vara bra att söka samtalsstöd för egen del. Framförallt för att reda ut alla känslor och tankar.

För att någon med beroende ska sluta behöver de komma till egen insikt för att förändringen ska kunna bli hållbart, det låter inte riktigt som att din man är där just nu? Det handlar ju om mer än själva drickandet, att ta tag i orsakerna till att det blev som det blev.

Min exman slutade dricka, var helt inne på att gå till botten med allt. Verkade väldigt lovande! Men efter att ha varit nykter (vad jag tror i af) något drygt halvår så kom de gamla mönstren tillbaka. Från ”du har räddat mitt liv och fått mig att se att jag är alkoholist” till ”det var bara lite otur och du var en del av anledningen till att jag blev alkoholist”.

Så jag tänker att det är ett stort jobb för den som dricker. För att en som anhörig ska orka den processen tror jag också det är viktigt att den beroende kan ta på sig ansvaret för all skada den gjort.

Med det sagt så är det ju fullt möjligt, om uppvaknandet håller i sig.

Så försök fortsätta med det du redan gjort - skifta fokus till dig själv. Och ta hjälp, det du går igenom är väldigt tungt att bära på egen hand❤️

Hoppfulla
lör, 2025-09-06 - 13:39

@has tack för dina ord. Jag kan känna sån ilska till att jag låtit det gå på i så många år bara för att jag blev medberoende. Jag själv drack måttligt på helgen tills för två år sedan då slutade jag helt. Jag hoppades väl någonstans att mannen skulle tycka att det skulle kännas konstigt att dricka ensam men så var det inte. Han tycker ölen funkar som en motor för honom. Utan den saknar han motivation och allt känns tråkigt. Jag är glad att han nu är utan sin öl men jag bär på så mycket frustration att jag hoppas han åker dit igen på det. Hemskt jag vet…Det hann gå för lång tid. Jag hoppas att jag ska läka och bli av med min frustration så vi har en framtid ihop.

Åsa M
lör, 2025-09-06 - 20:43

Jag känner igen mig i det du går igenom. Mitt ex har supit mer än halva livet och alla mina känslor för honom försvann när jag förstod hur illa det var. Om han känner annorlunda? Ja. Men det som var vi har dött, och det är inget jag vill ha tillbaka. Jag litar inte på karln mer, och jag tror du måste fråga dig om det skulle fungera att börja om från ruta 1. Man vill tro det, men är det sannolikt att det skulle fungera? Jag tror att samtalsstöd med någon som är van vid alkoholberoende kan vara en bra start för att få hjälp att reda ut tankarna. Att vara medberoende är inte något man bara tillfrisknar från, liksom att vara alkoholist.

Hoppfulla
lör, 2025-09-06 - 21:18

@Åsa M tack för din input. Nej, det är svårt när det gått så pass lång tid. Man har liksom levt i det. Alkoholen har alltid kommit först och ibland har jag t.o.m. fördragit att han druckit då han annars blir så otrevlig utan sin öl. Jag lät det gå för långt. Det är som allt annat. Jag har sånt tålamod och står ut med så mycket men tillslut rinner bägaren över och då har det oftast gått för långt. Jag vill inte känna så här. Han är fantastisk på alla sätt och vis utan alkoholen. Ibland vill jag att han ska falla tillbaka för att jag är så frustrerad på hur länge han har hållit på. Från början var det inte så här. Det har blivit värre med åren och jag har sagt ifrån. Då har det blivit bättre kortare perioder och sedan börjar det igen.