av Pianisten

Pianisten
mån, 2025-11-03 - 16:57

Med ryggsäcken jag har och nystarten på mitt liv som blev 2019 så trodde jag inte att jag skulle hamna där igen.
Det är 5 år sedan jag fick min bipolär-diagnos, ca 2 år efter mitt första inlägg här 2018. Jag har varit måttlig under ett antal års tid, ibland mer som en 9 månader total nykterhet. Ibland mindre under semestertider och ledighet, men på nått vis plus minus noll.
I somras hade jag en av mina bästa perioder på länge. Alla livets nyckeldelar samspelade i perfekt harmoni. Sömn, motion, kost, alkoholrestriktion. Vanor, rutiner och grundpelare som är a och o för livet i allmänhet, för en bipolär i synnerhet.
Men, tänk att nått så vackert som en efterlängtad sensommar-solsemester med familjen, då jag bestämt mig för att "unna mig" en vecka, en kort paus från vardagens fyrkant, skulle rasera allt värre än på många år.
På semestern försvinner all rutin, dygnsrytm och trygghet. Pizza, pasta, vin, öl och drinkar avlöstes på löpande band. Klart det var härligt men.
Hemma igen så föll jag, hårdare och djupare än vanligt. Jag ville inget annat än tillbaka i hjulspåren snabbt men precis som hela mitt liv fungerat så spelar det ingen roll vad hjärtat vill när huvudet säger stopp.
Jag hade druckit mycket gott vin på resan så vi fick ta och köpa hem ett par flaskor direkt. De gick åt på ett par dagar mitt i veckan. På nått vis så såg jag den där hägringen igen, idyllen av att kunna stå i köket, laga mat och ta ett glas vin lördag som onsdag. Nya flaskor köptes, det blev snabbt lite varje kväll och min fru började reagera. En bekant känsla av misslyckande att återta kontroll gnagde och mitt kvälls-vin var skönt och tröstande. Jag vet ärligt talat inte hur sjutton det gick till i mitt huvud, bara att det gick obehagligt fort men vid nästa inköp följde det med en flaska vodka. Som hamnade i garaget.. Några klunkar gav en fin spets på kvällslugnet, kamoflerat i ett glas vin.

För drygt tre veckor sedan gick en av mina närmsta vänner bort. 40 år, pang en hjärtinfarkt i löpspåret. Ödets ironi hade han anmält sig till ett lopp, och börjat komma igång och träna.
Fy fan va livet är skört, man får aldrig, aldrig nånsin ta nått för givet. Det gjorde inte saken bättre. Kvällarna fortsatte på rutin. Några klunkar i garaget sen ett mindre glas vin i köket så kunde jag både skylta med måttlighet och känna full effekt, sjunka ner i soffan och våga möta min sorg. Tom flaska i garaget byttes ut till en ny. Förra måndagen stod jag och ställde upp ännu en flaska vodka på kassabandet på Systembolaget. En måndag, och jag tittade på mig själv uppifrån och kände lika mycket tragik som en obehaglig likgiltighet.

Igår vaknade jag upp med en tung huvudvärk. Till trots en bekant liten inre gnista som plötsligt blottar sig, -dagen hade kommit när det får vara nog. Igår blev första dagen på tre veckor som jag inte gick till garaget.
Nu ska jag göra det jag vet att jag kan. Förvalta gnistan. Allt annat än förhasta mig, hejda en lockande mani. Börja med återhämtning; Sömn, lugna korta promenader, avslappningsövningar, varma duschar och läsning. Förenkla vardagen och minimera krav. Det är min medicin.

Vad är din medicin?

xyz23
mån, 2025-11-03 - 23:52

@Pianisten Hej Pianisten, trodde jag såg din fråga igår, och ville svara eftersom det var blankt under ditt meddelande men det kom något emellan. Jag tycker du har alla förutsättningar att fixa detta, klok och analyserande som du är. Och detta med garaget, jodå, jag har varit där också.

Du frågar om min medicin. Jo, den är trots allt att spola kröken totalt, inget annat verkar funka för mig, och det bästa rådet jag fått är följande. Endast 15% av de som vill sluta klarar detta med enbart viljestyrka, så lyder tesen. Istället ska man fråga sig 'Varför/Why', varför vill jag sluta. Och sedan se det som naturligt att jag vill:
- ha kvar min familj
- inte ljuga
- ha kvar hälsan
- vårda mina slantar
- ha PEth= mindre än 0,05 framöver och rent samvete
- sova skönt
- glömma svettiga uppvaknanden på nätterna med ångest
- slippa allmän alkoångest.

Lycka till med allt framöver.

Pianisten
tis, 2025-11-04 - 15:11

Hej @xyz23 roligt att höra från dig.
Ja det där med viljestyrka har jag tackochlov insett för längesedan, att 15% ändå tycks klara det är imponerande. För de resterande 85% inkl jag är a och o att bryta mönster och fokus.
Problemet med min bipolaritet har varit att fokusbytet gått för snabbt när det vänder. Jag får energi att förändra allt första veckan. Allt från träningsprogram, kost, städning, to-do listor, helst ska hela familjen ska vara med. Man tror att denna gången ska jag lyckas men går i väggen inom ett par veckor, kroppen säger stopp. Ännu ett misslyckande som begraver den lilla självkänslan som kanske grävts upp igen.
Tackochlov är de yttersta polerna av detta historia sedan jag fick medicinering, men också med insikten att det här är så min hjärna fungerar, det är inte brist på viljestyrka eller "karaktär".
Just därför är mitt fokus nu första veckan bara återhämtning. Återställa sömnen, nervsystemet och balansera signalsubstanserna. Nästa steg, kanske nästa vecka är lättare motion utan prestation, det är min supermedicin om nått.

Kvällen igår gick bra, det var ingen tanke på garaget (även om spriten är uthälld). Till att börja med somnade jag skönt. Orkade inte läsa mer än kanske ett tiotal sidor i min bok innan ögonlocken tyngde. Men senare delen av sömnen blev orolig. Jag vaknade långt tidigare än det var dags att säga god morgon efter intensiva drömmar och tankar mellan himmel och gjort började snurra bananas. Jag var uppstressad och försökte djupandas men fick nöja mig med något mellanting av vakenhet och lättsömn under ett par timmar fram till väckarklockan. Har känt mig lite piggare idag ändå. En dag i taget.

xyz23
tis, 2025-11-04 - 16:44

@Pianisten Tack att du skriver tillbaka.

Jo, Riddargatan 1 i Stockholm, där jag har gått, bekräftar att alkoberoende inte är ett kroniskt tillstånd, men att endast kanske en på tio klarar av att dricka sk socialt sedan. Läkaren sa, då vi skildes till sist: -Minns nu att detta är en kraftfull fiende. Jo, jag vill mena det.

Jaså, bipolär säger du, dessa eviga signalsubstanser - själv får jag hjälp med serotoninet. Vad bra att det verkar för dig nu då, och nu ska jag inte försöka lägga ord i din läkares mun, men sikta inte att på att klara allt på en gång - vitt tillstånd är viktigast nog, så är andemeningen här på AH.

Du får bättre sömn utan alkohol, alla gånger. Fast såklart kan det svänga fram och tillbaka över tid.

Ha det bra, Pianisten, kompis, spela på, jag kör gitarr, vi får höras mera framöver är så kan vi stämma av läget :)