av Tiffii

Tiffii
tis, 2025-11-11 - 00:45

Jag vill bryta kontakten med min förälder som är alkolist och behandlat mig illa i stort sett hela mitt liv. Jag har sökt bekräftelse hos henne i hela mitt liv, gjort allt och lite till för att behaga henne , stötta henne ..alla år för att få känna lite kärlek och värme trots dålig behandling tillbaka !! Varför fortsätter man frågar jag mig själv???? Känner mig så förvirrad.

Jag har levt som medberoende sen jag var liten och alltid tyckt synd om henne , fått vara som en mamma åt henne osv... Men känner nu att jag inte orkar mer och vill inte ha kontakt längre. Känns sorgligt men nödvändigt.

Rike
tis, 2025-11-11 - 14:05

Det du beskriver är jag.

Har nu helt brutit sedan 10 år tillbaka. Borde gjort det långt tidigare.

Hon var/är så skadlig.
En tanke som hjälpte mig var när jag jmf med hur jag är mot mina barn, min fasa bara vid tanken på att de skulle låta sig utsättas för samma sak. Samt hur mycket av min energi hon tilläts ta.

Beroende och personlighetsstörning är en förklaring, men ingen ursäkt.
Ditt och mitt ansvar är att skydda oss och de runt oss från det destruktiva.

Men var beredd på återfall i medberoendet, mina tankar kan fortfarande så fel ibland.
I mitt fall valde jag dessutom en gång en partner med problematik - kanske kändes som hemma 🙄😊

Lunis
tis, 2025-11-11 - 20:29

Hej! Jag är i samma situation just nu och har haft ett samtal med öppenvården angående min pappas riskbruk och min mammas medberoende.
Så långt jag kan minnas från mina tidiga tonår har mamma sökt sig till mig för stöd och tröst när pappas drickande varit som värst. Nu nästan 20 år senare mår hon som sämst medan jag själv tagit mig ut ur huset och fått en egen familj. Hon drar sig undan socialt, har hittat henne gråtandes flera gånger utan förklaring, är bitter och mår allmänt psykiskt dåligt. Hon har dessutom spinal stenos och artros så smärtan förstärks säkert av hennes mående och vice versa.

I februari bad jag henne söka hjälp men då slog hon ifrån och skrek att jag ljög och hittade, var sjuk och behövde sjukskrivas och medicineras. Hon blev helt galen och jag blev nästan rädd för henne. Efter det tog jag en paus från både henne och pappa men föll tillbaka då min sambos pappa insjuknade i cancer.
Det var i höst när jag fick veta att min mamma pratade så mycket skit om mig bakom min rygg till min moster som jag kände enorm hopplöshet. Hennes skitsnack renderade i en orosanmälan (som lades ned väldigt fort) men själva agerandet har satt djupa spår i mig och jag har svårt att förlåta både henne och min moster för detta.

Jag har försökt prata med dem flertalet gånger men ingen av de är mottagliga att ta in vad jag försöker säga och nu orkar jag inte strida längre. Jag känner att en gräns behöver sättas, för min egen skull men även för mina barns skull.

Hur tänker du kring själva gränssättningen? Hur, var och när är det bästa tillfället för det? Jag känner enorm oro och ångest kring detta och tar gärna emot råd från den som gått igenom liknande!

Rike
tis, 2025-11-11 - 22:56

@Lunis
Stor igenkänning, även i mitt fall pratades det väldigt illa om mig.

Mitt enda råd är att bryta helt. Skickade meddelande att jag mådde för dåligt av kontakten och att jag nu skulle blockera samtal och sms (fick massor av sms bitvis).
Det handlade om min överlevnad.
Skuldkänslor? Absolut. Men allt mindre. Hon attackerar andra nu, inbland når hennes elaka prat om mig mina öron, men oftast av människor som förstår och tycker att jag gjort rätt.
Som min morbror sa, hon är skadlig att vara nära.

Men det är en stor sorg att inte ha en mamma.

Tiffii
ons, 2025-11-12 - 00:35

Jag är ledsen vad ni också gått och går igenom! Jag har mer och mer accepterat att min enda utväg är att bryta då min mor vägrar att medicineras även om sjukvården gett henne mediciner efter blandannat psykoser hon haft
Jag har försökt med allt från att skrika , ignorera, prata sansat, gråta och förklara i detalj och sakligt hur mycket hon sårar mig men det enda jag får höra är
- men sluta ta åt dig då...
- jag har rätt att säga vad jag tycker och tänker.
Eller så vänder hon på allt och säger att det är jag som behöver hjälp ...

Ingenting jag säger eller gör går in.. allt handlar om henne jämt.

Hon jämför sig med mig, som en konkurent trots att jag är hennes dotter. . I hennes ögon tävlar hon med mig om vem som är smalast , har finast kläder osv.. ALLT jag gör är fel, hon kritiserar mig konstant..alla mina val även om dem inte påverkar henne så lägger hon sig i...Jag är snart 40 år!!!! 40år!! :(

Jag brukar ofta gråta över den mamma jag aldrig fick. Blev ofta lämnad ensam som barn, minns ensamma nätter då jag ropade efter mamma i fönstret ..då hon satt på krogen. Ursh.

Ja har kämpat hela mitt liv för att verkligen få henne att må bra trots att hon fått mig att må så dåligt , det är först efter att jag träffade en vettig man som har kärleksfulla föräldrar och anhöriga som jag insåg hur fel min mamma verkligen behandlat mig.. och jag frågar mig själv hela tiden hur kan man inte älska sin dotter? Hur kan man göra såhär. Hon är sjuk , jag förstår det ...och vägrar hjälp :( finns inget jag kan göra förutom att rädda mig själv och min familj och ta avstånd ,helst helt.

Jag vill söka terapi för att få råd och stöttning men det är svårt att ta det steget. Just tanken att sitta och öppna upp sig om hela sitt liv med någon man inte känner face to face är skrämmande. Men jag tror jag behöver det

Anledningen till varför jag inte brutit innan heller är för att min mor är ensam, hon är misstänksam och hatisk mot de flesta män och levt själv i många år.. har inga vänner direkt och så.. jag har varit den enda som verkligen hjälpt henne och funnits där i allting .. vem ska nu hjälpa henne ?

Jag skrev ett sms till henne om att jag ville ta en paus för att jag inte orkade få så mycket skit kastat på mig..hon kan bombardera mig med massa sms efter att hon varit här om både det ena och det andra. Jag har alltid en klump i magen när vi ser och setts.

Går ni andra i terapi här? Vart fick ni terapi?

Kram till er alla kämpar!

Rike
ons, 2025-11-12 - 08:27

@Tiffii
Blir helt kall när jag läser dina ord.
Konkurrent, trycka ner, helt oemottaglig när jag säger att det sårar. Bara hon, aldrig en fråga om hur jag mår.

Och jag är 50..

Läste för 10 år sedan om narcissistisk förälder. Fick klarhet. Finns mycket på nätet.

Provade terapi - var saklig o överdrev inget - när terapeuten sa men vem har tagit hand om dig?
Då blev jag tyst.

Bokade inte mer sen, gjorde ont när det hela konkretiserades.

Brottas med att acceptera att jag har en person som vill mig illa i världen o det är min mamma.
De flesta gör allt för sina barn. Tuff insikt.

Lunis
ons, 2025-11-12 - 10:52

@Rike Det känns fruktansvärt att närstående till en själv kan agera på det sättet och prata bakom ryggen. Har själv varit mamma sedan 10 år och skulle aldrig ens komma på tanken att behandla mina egna barn på det här sättet. Och det har väl dels varit en ögonöppnare, att relationen är mellan mig och min mamma är obalanserad och inte okej.

Min känsla nu är att jag inte klarar av att ha mer kontakt med henne men det är inte helt enkelt heller då vi bor efter samma gata och jag vill inte begränsa mina barn från mormor och morfar. Än om umgänget behöver gränssättas vad gäller tider och att de inte är hos mina föräldrar ensamma.
Min sambo har heller inte riktigt har förståelse för min situation och istället för att ringa mig numer så får mamma kontroll och insyn genom att kontakta min sambo istället. Nu senast kontaktade hon min äldsta dotter också, och det gör mig så frustrerad. Hon ignorerar mig efter det att jag satt ner foten men söker kontrollen via min sambo och dotter.

Du träffar helt rätt i sorg och skuldkänslor. Jag blev tipsad om en familjeterapeut som heter Görel Fred som skrivit böcker och deltagit i olika poddar. Hon sa något som fastnade hos mig angående försoning. Det är inget fel i att vilja bli respekterad, bli schysst bemött eller känna sig älskad och att man kan välja att lägga ned striden. Inte för att det man stred för var något fel i sig, det är en viktig kamp men har man försökt jättemånga gånger så får man känna att det är dags att lämna slagfältet - inte för att man är besegrad utan för att man inte kommer kunna vinna. Och fortsätter man kampen så kommer man att gå sönder.

Det är en enorm sorg att som barn (även om man är vuxen nu) förlora sin mamma. Det är väl därför man under lång tid stått ut med allt och försökt vara till lags, men tillslut når man ändå en punkt då det räcker.
Vad stark du är som bröt dig loss! Jag hoppas kunna hitta samma styrka snart.

Lunis
ons, 2025-11-12 - 11:24

@Tiffii Jag känner igen så mycket i det du beskriver. Själv upplever jag att min mamma fortfarande behandlar mig som ett barn och inte en jämlik vuxen. Jag har också sedan 20 år tillbaka försökt få henne att förstå att livssituationen hon och pappa har och som jag vuxit upp i inte är är en bra miljö och det inte ska vara så jobbigt. Man ska behandla och kunna bli behandlad med respekt. I de tillfällen hon är sårbar lyssnar hon och gått med på att vi tillsammans ska prata med pappa om hans riskbruk men när det tillfället väl kommer har hon svängt och vågar inte längre ta diskussionen. Nu senast vände hon på allt, sa att jag bara ljuger och lade över allt ansvar på mig. Precis som du beskriver, och det är så tufft att få tillbaka då en redan lever och har levt med skuldkänslor stora delar av uppväxten.

Precis som du har jag nyligen kommit till insikt att hon inte är mottaglig för vad jag har att säga överhuvudtaget och det bästa jag kan göra för mig själv (och mina barn) är att ta avstånd. Sen känns det som en enorm process att påbörja och man vet inte ens vart man ska börja, hur man ska göra det eller när.

För mig blev dock startskottet att hon såg till att jag anmäldes till soc, väl där var jag vilse och frågade vilken väg som var bäst att gå - vården, alkoholhjälpen eller kurator? Och det var socialsekreterarna som tipsade om kommunens öppenvård. Jag ringde dagen efter och ja, det är svinjobbigt att ta tag i men de är superduktiga och väl omhändertagande när man ringer. Jag har haft en träff med min beroendeterapeut och det är så skönt att någon validerar ens känslor och mående.

Jag är bara i början av min terapi men jag kände mig stärkt efter den träffen och ska dit imorgon igen. Jag har även lyssnat till ett avsnitt med Görel Fred i en podd som hette "Perspektiv", som handlade om hur man försonas med sin barndom. Rekommenderar varmt! Man får väldigt mycket perspektiv på saker.
Och något jag trycker extra mycket på är att vi kan inte förändra någon annan, det är något de måste göra själv. Det enda vi kan förändra är vår egen situation.

Kram till dig!

gros19
ons, 2025-11-12 - 11:25

Inte bara din mamma du mister utan även drömmar förväntningar om hur det skulle kunna vara, hur du önskade det skulle vara. Svårt, jättesvårt, men vad är alternativet. Du har styrkan även om det inte känns så och det är väldigt mycket sorg förknippat med att ge upp sina förhoppningar om hur livet skulle kunna vara.

fooliehutten
ons, 2025-11-12 - 14:41

Hej på er i tråden. Utan några andra kunskaper än självlärt och upplevt så kan jag bara dela en kort text som i viss mån liknar beskrivningarna på parenteserna (föräldrarna) som gör era liv sura:

”Vad är en narcissist? En narcissist har en överdriven tro på sin egen betydelse, vill gärna stå i centrum, och har svårt att hantera kritik eller motgångar. De uppvisar ett mönster av självupptagenhet, brist på empati och ett stort behov av beundran från andra. Personen kan också utnyttja medmänniskor för att nå sina egna mål och har ofta svårt att förstå eller bry sig om andras känslor och behov. Narcissister uppfattas ofta som odrägliga och uppblåsta av omgivningen”

Det finns en hel del att läsa på nätet om olika personlighets- och beteendestörningar. Ta inget som en absolut sanning, men att läsa på gör en bättre förberedd på konstigt agerande. Jag har inte försökt ändra på personer av denna kaliber, utan mest zoomat ut och sett det komiska i det förutsägbara i deras beteende👹. Över tid har jag minimerat kontakter med såna här energitjuvar. Men som sagt, det är mitt sätt att hantera dessa. Jag konfronterar aldrig, utan glider ifrån i omtanke om den egna hälsan. Det är extra svårt att hantera detta när det handlar om närstående, men man har ju inte valt sina föräldrar, men välja bort dem; det kan man faktiskt göra.
Styrkekramar åt er i den här kampen också. 🤗

Rike
ons, 2025-11-12 - 14:47

@Lunis
Åh jag har som sagt haft återfall och tagit kontakt. Det har straffat sig.
Så stark känner jag mig inte, mer att jag försöker överleva emotionellt.

Hon hittar på hemska saker som hon delger mina barn, hon kontaktar mitt ex mm.
Säger jag ifrån gällande det så blir hon ”sjuk” meddelar alla att hon nu är sängliggande pga mig och skickar sms till mig om att nu är du väl nöjd och vill att jag ska dö, njut.

Jobbigt att skriva om men utifrån det du beskriver så gissar jag att du kan ana.

Ja, det blir tydligt när man har egna barn, samt ser andras föräldrar..🥲

En räddning är att även hennes bror mfl har sett dessa sidor- annars hade jag nog trott att jag var galen o hört fel.

Men i hennes övriga (mycket ytliga kontakter) spelar hon offer och säger att hon inte förstår varför jag gör såhär.
Hon kan även hota med att hon ska berätta för alla hur jag är mm. Oklart vilka då hon aldrig kan ha mer än tillfälliga kontakter - kanske en granne eller en taxichaufför får lyssna, vad vet jag.

Rike
ons, 2025-11-12 - 15:01

@fooliehutten
Det du beskriver är det enda rätta. För ca 10 år sedan så kom den insikten och jag fördjupade mig i ämnet.
Du hanterar det helt rätt och att ändra på dem är omöjligt, hur mycket man än försöker.