av Ansiansiansi

Ansiansiansi
mån, 2025-12-15 - 09:44

Jag hade under många år en särborelation med en man som under hela livet brottats med ett alkoholmissbruk, om än i varierande grad och med vita perioder. Det blev till sist jag som motvilligt bröt upp (så många svek från hans sida), men jag känner att jag har svårt att gå vidare. Det är så mycket jag inte förstår.

Vår relation präglades mycket av hans ambivalens vad gällde kärlek och närhet, något jag upplevde hängde nära ihop med hans intag av alkohol. Under de perioder då han drack, lite eller mycket, var det som att han klarade av både kärlek och närhet. När han sedan ”skärpte sig” och skulle hålla sig borta från alkoholen, var det som att han försvann in i sig själv. Jag hade svårt att nå honom och kände mig ofta ”fel”, vilket naturligtvis blev väldigt sårande för mig. När jag tog upp detta beskrev han det som att han hade ett hål inom sig, att det ibland kunde kännas som att inte kände någonting överhuvudtaget för en annan människa, inte ens för sina egna barn. Han kunde beskriva det som att under de perioderna fick förlita sig till tanken/hjärnan: ”jag vet att jag älskar dem”, ”jag vet att jag älskar henne”, osv.

Medan vår relation pågick brottades jag mycket med det där. Jag älskade honom och ville att, om han nu hade ett hål, skulle vår kärlek räcka till för att fylla det. Och om den nu inte räckte att fylla det, var det då ett tecken på att vi/jag var fel?

Ni som tampas med alkoholmissbruk: känner ni igen beskrivningen av att ha ett ”hål” inom sig? Skulle ni i så fall säga att det hålet fanns där från början och att alkoholen till viss del fungerar som ett sätt att fylla det? Eller är det alkoholen som orsakar hålet?

Tacksam för alla svar!

fooliehutten
mån, 2025-12-15 - 10:59

@Ansiansiansi, jag tror beskrivningen av vad en människa känner där inne är högst individuellt. Ditt X har ett hål, hos mig brann en eld som nu falnat. Det tog sin tid och kanske jag fortfarande hittar lite glöd om jag petar lite bland askan. Jag undrar varför du frågar? Det är väl han som har hål i huvudet? Ok lite raljant kanske, men välment. Det var jag som fick ta tag i att släcka min brand och det är han och inte du som får ta tag i att fylla hålet med något vettigare än alkohol. Svajpa bort honom nu och gå vidare med ditt liv. 🤗

Ansiansiansi
mån, 2025-12-15 - 11:40

Hej och tack för ditt svar!

Du undrar varför jag frågar som jag gör och jag antar att du menar att jag går omkring och undrar hur jag skulle kunna hjälpa honom. Det gör jag inte. Vi är inte längre ett par och har inte varit på många år.

Kanske är min fråga ett uttryck för den förvirring och skada livet tillsammans med en alkoholist kan orsaka hos dem som älskar honom/henne. Det är förvirrande att försöka hänga i med i svängar som man inte förstår. Det är skadande att leva i ovisshet och svek. Visst kan man bryta, vilket jag också gjorde, men erfarenheten av en lång period tillsammans med någon som inte gick att lita sitter kvar i mig. Jag undrar vad som var sant och vad som inte var sant.

Jag tror också att det är försök att förstå orsaken till varför man dricker, alltså bortom det kemiska beroendet. Är det för att komma till något slags emotionell normalläge (där hålet är fyllt)?

Är det rätt av mig att tolka det som att när du drack, då tändes den där elden inom dig? Att utan alkoholen så var/är det släckt/tomt? Om så, hur har det påverkat din relation till nära och kära?

Tacksam för svar!

@fooliehutten