av Ansiansiansi

Ansiansiansi
mån, 2025-12-15 - 09:45

Jag hade under många år en särborelation med en man som under hela livet brottats med ett alkoholmissbruk, om än i varierande grad och med vita perioder. Det blev till sist jag som motvilligt bröt upp (så många svek från hans sida), men jag känner att jag har svårt att gå vidare. Det är så mycket jag inte förstår.

Vår relation präglades mycket av hans ambivalens vad gällde kärlek och närhet, något jag upplevde hängde nära ihop med hans intag av alkohol. Under de perioder då han drack, lite eller mycket, var det som att han klarade av både kärlek och närhet. När han sedan ”skärpte sig” och skulle hålla sig borta från alkoholen, var det som att han försvann in i sig själv. Jag hade svårt att nå honom och kände mig ofta ”fel”, vilket naturligtvis blev väldigt sårande för mig. När jag tog upp detta beskrev han det som att han hade ett hål inom sig, att det ibland kunde kännas som att inte kände någonting överhuvudtaget för en annan människa, inte ens för sina egna barn. Han kunde beskriva det som att under de perioderna fick förlita sig till tanken/hjärnan: ”jag vet att jag älskar dem”, ”jag vet att jag älskar henne”, osv.

Medan vår relation pågick brottades jag mycket med det där. Jag älskade honom och ville att, om han nu hade ett hål, skulle vår kärlek räcka till för att fylla det. Och om den nu inte räckte att fylla det, var det då ett tecken på att vi/jag var fel?

Ni som tampas med alkoholmissbruk: känner ni igen beskrivningen av att ha ett ”hål” inom sig? Skulle ni i så fall säga att det hålet fanns där från början och att alkoholen till viss del fungerar som ett sätt att fylla det? Eller är det alkoholen som orsakar hålet?

Tacksam för alla svar!

Vitvargen
mån, 2025-12-15 - 10:53

@Ansiansiansi, varmt välkommen till forumet och så bra att du hittat hit!

Din berättelse väcker många känslor hos mig som relativt nyligen nykter (drygt 3 månader nu). Eftersom jag har känslorna och minnet av dem ganska aktuella för mig så kan jag bekräfta att det "hål" du pratar om kan vara direkt orsakat av alkohol-alkoholstopp, detta eftersom det "kidnappar" våra naturliga belöningssystem. Dessa mekanismer involverar centrala signalsubstanser bla serotonin, dopamin, GABA som regleras upp/ned artificiellt av alkoholpåverkan, det tar tid innan dessa mekanismer kommer igång igen.

Nu vet jag inte hur långa din partners vita perioder var men många kämpar med dessa känslor av håglöshet och tristess under flera månader i början, kanske uppåt ett kvartal, halvår, år. Det tar tid att bygga upp fungerande belöningsmekanismer igen om de rubbats under lång tid.

För min del var det inte särskilt svårt, jag växlade upp kraftigt med gamla hobbies och hittade en mängd fördelar kroppsligt som gav belöningskänslor. Detta spillde av sig i relationer också via ökat självförtroende och rikare känsloliv. Andra kan ha det mycket svårare men visst jag noterade att det bildades ett "hål" som behövde fyllas med aktivt och målmedvetet arbete med mig själv. Detta är *inte* enkelt för de flesta, jag var lyckligt lottad här inser jag av andras berättelser.

Jag förstår att detta har känts mycket jobbigt för dig och att du frågar dig varför din kärlek inte räckte för att fylla hålet, tomheten din partner kände. Det är inte du som på något sätt är otillräcklig, fina du! Det är bara det att det är en formidabel fiende ni försökt bekämpa, något som saboterar centrala nervsystemets mest heliga och känsliga biokemiska mekanismer.

Jag säger att "hålet" kan orsakas av alkohol av sig själv, men det kan också vara så att det redan finns ett hål där från början och att din partner använt alkohol för att i någon mån försöka hantera detta, bedöva bort det. En flykt från att hantera djupare saker som flyter upp till ytan förr eller senare - stresskänslor, trauman och mentala ärr från förr, etc. Oavsett, den enda som kan ta tag i detta är personen själv, ingen annan kan göra jobbet åt den som använder alkohol för "självmedicinering" eller bara sitter fast i en osund vana utan egentlig anledning.

Varmt lycka till, på detta forum hittar du massvis med människor som känner igen sig i din situation och som har bra strategier hur man kan tänka och agera, massvis med stöd och peppning!

Många kramar!

Ansiansiansi
mån, 2025-12-15 - 12:26

@Vitvargen
Hej och tack för ditt svar!

Så fint att läsa om dina erfarenheter och få ta del av dina kloka synpunkter!

Det var flera år sedan vår relation upphörde, men jag kämpar fortfarande med att läka efter vad det innebar för mig att leva med en person som med jämna mellanrum bytte skepnad. Jag funderar mycket på vad som var sant och inte. Eftersom han ofta drog sig undan mig under sina nyktra perioder (sällan förekommande och aldrig längre än någon månad), undrar jag om vi ens fanns ”på riktigt”…

Vilken var den sanna versionen av honom: den han var när han drack eller den han var när han inte drack?

Rent spontant tänker jag ju att man är mer sig själv utan alkoholen. För de flesta av oss som inte slåss mot ett alkoholberoende är det nog så, men är det annorlunda för en alkoholist? Jag har hört flera beskriva det som att alkoholen är det som får dem att känna känslor överhuvudtaget… Men är de känslor som upplevs då, under perioder av drickande, ”äkta” känslor?