av has

has
mån, 2025-06-16 - 21:22

Eftervåldet är brutalt!

Exmaken sågar nu även juristens förslag på bodelning med ett - kom tillbaka med något seriöst! Ja, själv tyckte jag det var rätt seriöst att betala för en tjänst för att få hjälp att komma vidare. Samtidigt som han själv kommer med något han filat ihop på kammaren utifrån vad som känns (läs blir) bäst för honom. Inga lagar och regler gäller tydligen där.

Han vill inte att vi ska komma överens. Han vill att jag ska komma överens med honom.

Men egentligen är det ju bra för mig: det blir supertydligt för alla inblandade vem han är. Han har själv skrivit ner det, svart på vitt i text.

På kvinnojouren har man dokumenterat våld på flera nivåer. Inte för att jag uttalat mig om det, jag ringde bara för att få juridisk rådgivning efter tips från annan jurist. De ville att jag skulle komma dit på samtal, och de påminner mig om att jag fortsatt befinner mig i våld.

I Australien kan man nu få upp till 14 års fängelse för detta, lagförslag finns även här.

Som det behövs!

Bilden börjar sakta klarna och jag ser vad han gör nu. Stödet från andra har verkligen varit så hjälpsamt. Allt följer egentligen det mönster de beskrivit för mig, även det som händer nu.

Var rädda om er❣️

has
fre, 2025-06-20 - 10:01

Midsommar🌸

En helg då alkoholen ofta flödar. Och allt det bör med sig för anhöriga och familj.

Idag gör jag det som hindrar så många av oss att lämna. Jag firar midsommar själv. Inte direkt av eget val, men samtidigt för att jag inte har möjlighet att åka den långa resan ”hem” till släkten då veckan innan och veckan efter kräver min närvaro här.

Barnen är vuxna och har sitt. Vännerna har sina traditioner. Och det känns faktiskt helt ok.

Jag har handlat hem god mat. Nu på morgonen har jag varit på en liten dessert butik som jag upptäckt att jag flyttat granne med (är kanske livsfarligt i längden men idag kändes det väldigt lyxigt😍). Jag har faktiskt också bokat ett pass i tvättstugan. Och jag har hela dagen fri. Till Mig.

Är vädret bra kanske jag åker till min favoritstrand. Annars gör jag det som faller mig in. Och jag är fri! Eller jag är snart fri. Eller jag börjar bli fri. Jag jobbar helt enkelt på att bli helt fri!

Jag kan välja själv. Visst kommer det bli lite ensamt ibland, men jag vet att jag brukar trivas bra i mitt eget sällskap. Det är ofta mer samhällets normer som kan ställa till det. Att kliva ifrån alla borden och måsten.

Kommer det alltid vara så? Nej, det tror jag faktiskt inte. Jag känner mig bättre förberedd för en relation, men längre fram. När jag kommit ikapp mig själv i allt det här. Landat på fötterna och står stadigt igen.

Jag har förstått nu att jag nog är ganska bra på att kommunicera, har gott tålamod och är villig att ”ta in den andras perspektiv”.

Det jag missat är att vara mer observant på hur mitt eget perspektiv tas emot. Om den andre är villig att lyssna och ta emot. Eller om minsta lilla uttryck av känsla eller behov tolkas som ett påhopp. En attack. En kränkning.

Det blir liksom väldigt lite kvar av mig då.

Så nu efter att chocken lagt sig och insikterna börjar komma så kan jag se att jag behövde lära mig det. Även om läxan blev väldigt dyr. På alla plan.

Från min stilla vrå i världen önskar jag er en fin midsommar! Vill också passa på att säga att det faktiskt inte behöver vara så hemskt att vara ensam. Inte ens när det känns ensamt. Eftersom det ändå kan vara så mycket bättre än alternativet 🌸🩷

Kärringen
lör, 2025-06-21 - 15:36

Smyger in och ger dig en stor kram ❤️
Känner igen mig mycket i det du skriver, insåg ju på kyrkans 12 stegs behandling att hela mitt liv gått ut på att foga mig och anpassa mig efter andra, det var en tuff uppvakning, det har tyvärr fört med sig att nästan alla sk vänner också är borta nu.
Men det är en krokig väg, alkisen har fortfarande tillgång till mig men vi träffas knappt dåhan nu kan få hallisar o det har gjort mig livrädd

Jag följer dig som en förebild ändå....och hoppas att ensamheten en dag ska kännas ok.

flygcert
lör, 2025-06-21 - 16:25

@has
Jag älskar de där dagarna av lugn, och många gånger även ensamheten. Tidigare var de där dagarna/helgerna självklara katastroftillfällen med alkohol (=jättejättejättefylla), hot, ofta våld, totalt ångestpåslag, oro, rädsla, panik och stress. Och alla andra jobbiga känslor.
Min första jul när vi separerat spenderade jag själv. Och jag njöt - saknade barnen, men det absolut bästa var lugn, harmoni, tystnad.

Det är inte alltid ensamheten man önskar, men för min del skulle jag alltid välja ensamhet före sällskap som ger dåliga känslor.
Stora kramar till dig!

Åsa M
sön, 2025-06-22 - 06:47

Ensamhet är ett så negativt laddat ord. Jag bor själv, älskar tystnaden och fridfullheten och att slippa allt KAOS som exet förde med sig. Jag kan välja själv när jag vill umgås med någon. Mina två katter och jag är i vår bubbla, vi gosar och kelar och njuter av friden. Önskar er alla samma sak! ❤️

Tröttiz
tis, 2025-06-24 - 01:44

@has
Härligt att höra att du kommit dit du har kommit. ❤️
Själv bor jag ensam. Skulle gärna vilja ha någon att planera vardagen med, men skönt ändå att vara trygg i det som ÄR fastän det innebär att känna sig lite ensam då och då. Du väljer själv liksom.

Fortsätt kämpa på! 🌺💪

has
sön, 2025-12-07 - 08:13

Det var väldigt länge sedan jag skrev i någon av mina egna trådar. Dels för att jag haft så mycket att processa. Dels för att jag har haft känslan av att exmaken håller koll på min aktivitet på nätet, dvs att jag fortfarande inte känt mig fri att uttrycka min egen upplevelse.

Nu har skilsmässan gått igenom och det sätter förhoppningen punkt för det som från början verkade som en dröm, men ganska snart förvandlades till en mardröm.

En insikt jag fått på senare tid är min tendens att måla om verkligheten till något mycket mjukare och mer positivt än den verkligen är, när jag befinner mig i relation med personer som är destruktiva.

Lite som den destruktiva personen gör, fast tvärtom.

En destruktiv personlighet målar om narrativet för att behålla den falska känsla av självet man byggt upp.

Jag målar om det för att orka stanna kvar.

Men att fokusera på ”det som ändå är bra” blir extremt skadligt när man befinner sig i en skadlig relation/situation.

Som person har jag svårt att låtsas och spela spel. Om jag låtsas något som inte är sant, känns det fel i hela kroppen. Det betyder att om jag ser verkligheten som den verkligen är behöver jag lämna när den är skadlig för mig.

Sedan barnsben har jag tränat på att se personens bättre sidor istället för den metaforiska handen som sakta håller på att ta livskraften ur mig. För om jag ser det skadliga blir verkligheten för svår att härbärgera.

Som barn kunde jag inte ta mig därifrån. Som vuxen har mönstret gjort att jag valt att stanna längre än jag borde. Längre än jag önskat när jag ser tillbaka. Överdrivet tålmodig. Överdrivet ansvarstagande. Överdrivet självreflekterande. Överdrivet förstående och intresserad av att förstå den andres perspektiv. Underdriven förståelse och verklig insikt i hur det blir för mig.

Inte för att skulden ligger hos mig, den som utövar olika former av våld äger hela ansvaret för det. Jag tittar på det här för att kunna skydda mig bättre i framtiden.

En annan tanke jag haft på senare tid är beteckningen medberoende. Det kanske bara är hos mig den beteckningen landar lite fel. För när jag tittar med förstoringsglas på det som skett tycker jag istället att det ser ut som rena traumaresponser.

Traumaresponser från tidigare erfarenheter. Och traumaresponser som skapats av erfarenheter i den aktuella relationen.

Det kanske inte är så intressant att göra den distinktionen, men för mig landar det bättre och ger mig ökad förståelse för mig själv och vad jag varit med om.

Trauman, inget jag själv valde att utsätta mig för. Utan saker som gjordes mot mig av andra människor.

Vi hamnar på nervsystemsnivå, reaktioner vi inte medvetet kan kontrollera utan som istället kontrollerar oss om vi inte arbetar aktivt för att bryta det.

Ja kära medsystrar - och bröder. Som vi kämpar!

Jag har en känsla av att det kommer hända en hel del inom området framöver då trauma som diagnos ännu är ett ganska nytt område inom vården. Traumasymptomen däremot har förstås funnits länge, men ofta landat i feldiagnostik som depression, ångest, bipolär sjukdom mm.

Hoppas dessa små funderingar kan hjälpa någon, eller kanske bekräfta att det finns fler som tänkt och känt samma sak som du! Uppåt och framåt.

Och som alltid - ta väl hand om dig❣️

Sädesärla
sön, 2025-12-07 - 18:10

Fin text och intressant om trauma och även om kopplingen till bipolär.
Kan verkligen känna att jag anpassar mig i kärleksrelationer som när jag var barn. Att det känns igen och känns (osunt) tryggt. Nu tränar jag mig att vara mer tydlig och sätta gränser. Svårt och ansträngande men känns bra varje gång. Det blir mycket bättre i relationen också.

has
mån, 2025-12-08 - 17:54

@Sädesärla det är ju toppen om det förbättrar relationen! För min del blev det bara värre när jag var tydlig och satte gränser. Jag fick höra att jag varit ”väldigt svår att leva med” sedan det började.

Lyfta mitt mönster hos jouren idag och fick svaret: det är så det blir när man lever i våld.

Våldet gör att du blir hyperfokuserad på den andra personen och för att kunna hantera livet/situationen blir det som att man ”glömmer” (trycker undan) hur det är.

Gott om tid för självreglering och självreflektion är något jag behöver prioritera framåt för att skapa en tryggare framtid❤️

myssockan
mån, 2025-12-08 - 22:35

@has Så intressant och välformulerad tråd! Jag läser alltid dina svar med stort intresse. Tack.

Så även den här frågan om vad som händer när man sätter gränser. Kanske ett bra mått på vilken problematik/störning personen har?

I den relationen jag är i nu har jag märkt att det går väldigt bra när jag sätter gränser. Tex om jag vill ha tid för mig själv, eller som i lördags när min son skulle komma på middag och jag sa ifrån i förväg att min sambo skulle vara nykter om vi skulle genomföra middagen.
Min sambo har då "bara" alkoholberoende.

Men i en destruktiv relation jag var i, den jag nämnt tidigare här i tråden (det har tyvärr varit flera) så blev det mycket värre när jag satte gränser. Det blev utbrott, skrik, personangrepp, offerkofta, avståndstagande you name it. Ville man ha det så bra som möjligt skulle man vara tyst och hålla med.
Han tror jag var någon slags narcissist, iallafall var relationen väldigt destruktiv och med känslomässigt och ekonomiskt våld. Inget missbruk där. Fast jag drack för mycket...

Så gränser och tydlighet funkar uppenbarligen inte på alla, kanske mer på de som inte är störda...

Hyperfokuseringen du nämner har jag dock haft i båda de här relationerna.

Har också funderat de senaste dagarna på det du skrev om medberoende versus traumasymtom. Och jag håller nog med dig. Medberoende känns så anklagande. Samtidigt kanske tanken är att man ska flytta kontrollen tillbaka till sig själv? Att man i nuläget (oavsett hur man skadats) kan välja var man vill lägga sitt fokus, alltså inte på andras problem och mående utan på sina egna känslor och hur man kan förbättra sitt liv. Men såklart innebär det ett stort jobb... Ingen "vill" vara medberoende, det är ju som ett helt system som kickar igång och styr en utifrån tidigare erfarenheter. Känslomässiga vanor och reaktioner, nervsystemet som du nämnde. Puls, andning, förlorad tankeförmåga vid stress, detta är inte bara att "tänka bort".

Tycker i princip att alla symtom i medberoende överensstämmer med traumasymtom. Men någonting som jag finner i mitt medberoende som jag inte direkt kan koppla till trauma är den rosa drömmen.
Jag har en tendens att dras till människor med problem, och se allt bra hos dem som skulle leda till det perfekta livet - minus problemet. Det är som om jag hittar en skatt som jag blir besatt av.
Borde inte trauma tvärtom göra en mer skeptisk till att tro på den typen av drömmar om hur allt ska bli bra?
Känner mig förvirrad i den här frågan.
Möjligtvis att självkänslan är så dålig att jag tror att jag måste hitta någon annan som gör mitt liv bra, genom sin personlighet och sina tillgångar?
Jag klandrar mig själv och undrar hur jag kan hamna i det här gång efter gång.

has
tis, 2025-12-09 - 10:35

@myssockan tack för dina tankar och input🙏🏼

Tyvärr tror jag att det du beskriver som den rosa drömmen är det bla dr Ramani beskriver som betrayal blindness (klistrar in en episod om det här: https://youtu.be/QXlAZpD8zkI?si=OleEAvH4BO3kbE-n).

Jag känner igen det och det är nog precis det jag själv beskriver som att måla verkligheten mer positiv än vad den är.

Lite oklar på hur det ska hanteras ännu eftersom vanlig pratterapi har gett mig insikt om detta (för väldigt många år sedan, långt innan jag träffade mitt ex). Det är som att det undermedvetna eller nästan på cellminnesnivå gör de här konstiga valen åt en. Känslan är sån i alla fall.

Precis som du skriver: hur i hela friden hamnade jag här, igen?!

När det gäller gränssättning så tänker jag som dig i stort. Däremot kunde mitt ex vara väldigt generös när det gällde att jag skulle göra egna saker (=tid för honom att kunna dricka så mycket han ville utan att någon la sig i).

Det allra värsta med allt det här är att vi också tar på oss så mycket skuld själva. Hur hamnade vi här? Varför såg jag inte? Osv. Tycker också andra skuldbelägger: typ har du någonsin haft en relation med en ”vanlig” man?

Igen - det här är inget vi aktivt väljer! Jag tycker varken jag förtjänar det eller att jag inte är värd mer än att behandlas så här.

Jag djupdyker vidare i traumalitteraturen och söker vidare efter svar där 😊❤️

Åsa M
ons, 2025-12-10 - 16:29

Jag tror också det kopplar till självkänsla. Innan man förstår sina egna mönster kan man inte sluta upprepa dem.
Vi på den här sidan är ju tyvärr extremt fokuserade på "våra" problempersoner men inte lika mycket på varför vi sökte oss till dem, eller stannar kvar.

myssockan
ons, 2025-12-10 - 22:02

@has Tack! 🙏 Det var en otroligt intressant episod. Besvarade min undran om hur denna "blindhet" för vissa sätter in redan på ett väldigt tidigt stadium eller alldeles från början. Jag är ju med på att det händer i relationen när våldet väl satt igång. Och precis som i teorin om kognitiv dissonans är det ett sätt för oss att anpassa oss i en osund miljö som vi upplever att vi inte kan lämna (förhållandet) av känslomässiga eller rent praktiska skäl.
Men här talas om en inlärd "förmåga" att inte se, från början.

En detalj från böckerna om medberoende träffade mig också, nämligen en slags inre tomhet jag har upplevt och känsla av att jag inte själv "fyller upp" mitt liv. Jag antar att det är sökandet efter det där som fattas som leder mig till personer som jag upplever som spännande och intressanta. När drömmen väl väckts om att jag hittat någon som gör mitt liv bättre, kickar den här blindheten in för varningssignaler som dyker upp.

Men det är kanske vad alla förälskade människor egentligen upplever? Man vill träffa någon som ska komplettera ens liv och göra en lyckligare.
Jag är osäker på om det är så, eller om det kan vara styrkan i upplevelsen som skiljer sig.

I den här relationen fanns inga tecken på alkoholberoende de första dejterna. Men den började väldigt intensivt, som mina relationer ofta gör, med känslor som kom snabbt.
Men jag minns att när jag väl sett tecknen och förstått att det fanns ett alkoholproblem, fortsatte jag att tycka att han var för bra för mig och fantastisk på alla sätt. Samtidigt som jag någonstans kände att "det" höll på att hända mig igen. Att döva den vetskapen var nog en av anledningarna till att jag började dricka mycket själv. Föll in i hans mönster.
Nu när jag inte dricker längre sen 5 veckor tillbaka, är det jobbigt med dissonansen mellan våra världar.
Jag försöker att fokusera på mig och mina känslor, men det är svårt. Önskade igår till och med att jag kunde gå tillbaka till blindheten, för när jag känner oro och sorg och vet det, och han är pigg och glättig och planerar för jul, känner jag mig galen.
Jag sov dåligt inatt och han frågade mig: Mår du bra? Han var genuint orolig. Och det kändes som att det är mig det är fel på, som har problem med mitt mående. Han har ju inget problem, lycklig i sin förnekelse...

Men det är väl återigen också det här att vara fixerad vid ett problem, hans drickande. En konstant oro som nästan aldrig släpper.

Jag hoppas att jag på något vis kan hitta ett sätt att få oron att bli mindre konstant och att tänka mer på annat.

Förlåt, det blev en lång rant om min situation.

Hur har det gått för dig? ❤️

has
sön, 2025-12-14 - 14:48

@Åsa M ja det pratas ju ofta om självkänsla som grund till olika val man gör. Tex att leva i en destruktiv relation, eller att vara en person som utsätter någon annan för våld… att det är den dåliga självkänslan som ligger bakom.

När jag träffade min exman hade jag god självkänsla och ännu bättre självförtroende.

Däremot hade jag mist två av de människor jag stod närmast genom dödsfall inom loppet av ett halvår.

Jag tror att det finns olika ”luckor” som kan göra oss sårbara för personer som inte blir bra för oss.

För mig personligen känns självkänsla som ett rätt abstrakt begrepp. Den är svår att ta på.

Ingen av oss föds med dålig självkänsla, den skapas på vägen. Ofta på grund av andras beteende mot oss, eller våra upplevelser i relation till andra.

Det är just här jag börjat tänka mer traumarespons än något annat.

När jag tänker på min vän som började dricka kan jag se att han och jag som unga hade samma rastlösa energi. Han gick vägen med alkoholen som sällskap. Jag gick vägen med destruktiva relationer. Båda vägarna är enormt hälsovådliga. Båda vägvalen tror jag grundar sig i tidiga trauman.

När jag hör att dålig självkänsla är det som ligger bakom vaknar en del av mig som upplever ytterligare skam. Att det är ytterligare saker som skulle vara fel med mig och att det blir mitt eget fel att jag gjort val som inte blivit bra för mig (jag förstår att det inte är så du menar, det här är min egen upplevelse). Jag tror det här väcker samma del i mig som ordet medberoende väcker.

För mig känns det lite ohjälpsamt (men det är som sagt min egen känsla och behöver inte stämma för andra).

Att däremot att titta på vad som ligger bakom. Vad har jag varit med om som gjort det svårt för mig att ta fullt ansvar för mig själv och hur saker blir för mig? Varför tenderar jag att ta större ansvar för andra än för mig själv?

För nånstans tror jag att den så kallade självkänslan föds i att känna trygghet. En del har turen att känna sig trygga i den miljö man växte upp i. Andra har inte samma tur.

I mitt fall innefattade relationen jag lämnade också bland annat psykiskt våld (och jag tror att det är mycket vanligare än en kan tro i relationer där det finns beroende). Våldets natur gör att vi bryts ner. Det går ofta långsamt och normaliseras i små små steg så en inte ens märker att det händer.

Alla små bränder som behöver släckas gör att det blir kognitivt omöjligt att ha helikopterperspektivet för att se helheten. Man ser bara det mest akuta där och då.

Först nu börjar allt hänga ihop för mig, och jag börjar också bli mig själv igen. Nu när jag lämnat och levt själv i ett tryggt hem igen.

Min självkänsla är på väg tillbaka, den som var rätt så bra när jag träffade honom. Men som försvann en liten bit i taget i en våldsam relation.

has
sön, 2025-12-14 - 15:10

@myssockan det är verkligen svårt att vara där du är, minns själv hur jag konstant brottades med alla funderingar på vad som faktiskt var sant.

För det jag trodde var sant sa han inte var sant. Men det var väl sant… eller?!

Manipulation är ett känt symptom vid alkoholism, och den är väldigt lurig.

Samtidig är ju det du känner ett friskt symptom på en sjuk situation. Det är vad jag försökt påminna mig om under alla dessa månader jag försökt lägga pusslet bakåt.

När någon säger att den älskar dig och gör vad som känns som kärleksfulla handlingar, samtidigt som den också gör saker som är allt annat än kärleksfulla - ja, då blir man förvirrad.

Och det blir ibland för svårt att hålla de totalt skilda världsbilderna i huvudet samtidigt och man hamnar själv i en slags förnekelse.

Vi hamnar i ett konstant ifrågasättande av varför vår person inte bara kan förstå sin problematik och sluta dricka, samtidigt som vi själv står i samma problematik och andra undrar varför vi inte bara går.

För mig går det väldigt bra skulle jag säga, tack för att du frågar❤️

Jag tar tillbaka julen och andra högtider som mina egna igen, med traditioner och med glädjen jag alltid känt inför den tidigare.

Jag märker att jag fått närmre till både skratt och gråt igen. Att det kommer naturligt, utan att mitt skyddssystem går in för att hålla tillbaka för att det tidigare inte var tryggt.

Jag börjar känna igen mig själv, och är överraskad över att det tog så lång tid att komma hit efter att jag flyttat. Lite som att min verkliga person varit kidnappad, men nu börjar komma tillbaka.

Jag börjar lägga märke till hur olika relationer blir för mig, vilka jag trivs bäst i och vilka som är bra och ger gott, men också tar mycket energi.

Och jag undersöker hur mina gränser tas emot av andra och vad som händer i mig när de inte faller väl ut (och vad det triggar i mig).

Mitt liv börjar bli mitt igen. Jag hoppas jag lärt mig tillräckligt för att det ska fortsätta så framöver. Men vem vet…

Just nu njuter jag av min lilla gran, ljusen i fönstren, mina vuxna barn, fina vänner, tid för reflektion och framförallt: av lugn och ro❤️

Stark2025
mån, 2025-12-15 - 09:46

@has som vanligt träffar dina ord och upplevelser mitt i prick i mitt hjärta. Skulle så gärna ha dig som en typ sponsor, du ligger hela tiden en liten bit före dig och det skulle vara skönt att bara skriva med dig..... haha lät som en stalker och det är inte så jag menar. Men det är svårt att få kontakt med någon som förstår hur förvirrad man är och som kan ge hop om att man faktiskt kan må bättre.
För nu hittar jag min sinnesro och sen efter bara någon minut rasar jag ner i det stora svarta hålet av sorg, sorg över det som inte blev, sorg över allt han gjort, sorg över att han lurat mig så på pengar det har inte kommit fram förens de sista veckorna, innan har jag haft ett litet hopp om att han ändå skulle stå fast vid det löftet, men nej,

Men ska ta till mig det du skrev, ska också ta tillbaka alla högtider och börja njuta av lugnet.
❤️

has
mån, 2025-12-15 - 17:32

@Stark2025 tack för dina värmande ord❤️

Ibland känner jag mig så inne i mina egna processer att jag är osäker på om de ”make sense” för någon annan 😅

Det blir bättre, men jag tror nästan det här kan ha varit bland det värsta jag varit med om.

Att vakna upp till en helt annan verklighet än den man trodde man levde i. Och sedan försöka få ihop alla bitarna till något som hänger samman.

Överraskad att det tagit sån tid att hitta tillbaka till mig själv och samtidigt väldigt överraskad när en plötsligt faktiskt känner igen sig själv.

Ledsen att du också behöver vandra den här stigen. Men jag lovar, det blir bättre❤️