av Himmelellerhelvette

Himmelellerhelvette
tis, 2026-02-17 - 07:42

Jag har också en liknande bild av vad ett återfall skulle leda mig @fooliehutten, fort och rakt ner i avgrunden och den gången skulle jag mista allt och aldrig klara av att sluta igen, det är läskigt att vara så rädd men det hjälper mig nog väldigt bra också till att inte ta det där återfallet även de gånger jag känslomässigt är så låg att jag inte kan se att det går att bli lägre.

Detta är också så smart, har läst det innan av @andrahalvlek som du skrev ” Vi får inte glömma att det som får trollen att spricka är när vi tar fram dem i dagen” Det ska jag tänka på med min hemska kollega, och ”dit uppmärksamheten går sker tillväxt” och ”gyttjebrottas inte med grisar” Hon försökte gyttjebrottas med mig igår men när jag såg att hon inte verkar ha förmågan att bära sina misstag klev jag ur diskussionen. ”Om det är så du ser det är det ingen idé att vi fortsätter diskutera” sa jag och lämnade. Jag hade sagt det uppenbara felet men hon kunde fortsätta hur länge som helst med att låsa sig på något annat. Jag har märkt detta vid andra tillfällen. Hon kan bara inte släppa in någon annan, hon framstår som hon kan allt även i ämnen där hon helt klart inte har något på fötterna. Känslan är att hon kommit fram i dagsljus för mig och har spruckit! Kram❤️

Himmelellerhelvette
tis, 2026-02-17 - 08:12

Tack @miss lyckad, det där var väldigt intressant:
”Jag minns mig själv, när jag bodde med x- mannen och han efter nästan 1 års nykterhet började dricka. Jag blev väldigt obalanserad, och kände som att jag nyligen själv druckit, trots att det var 1,5 år sedan jag slutat då. En tjej på forumet skrev att det var x- mannens beroende och drickande som ” spillde” över på mig och gav mig dom känslorna.”

Kan det vara det som gör att jag mår så fruktansvärt dåligt när min man dricker när vi är på semester, då dricker han varje dag, inte så jag märker att han blir berusad men ändå. Ibland blir han berusad och då får jag något liknande en panikångestattack, inte helt så fullt men jag känner att jag blir väldigt orolig och rädd typ men förstår inte riktigt mig själv. Men det är väldigt obehagligt med den dimmiga blicken och den tröga hjärnan han får då.
Jag blir väldigt obalanserad som du skriver men jag tycker jag borde fixa det. Det var inte han som blev alkoholisten, det var jag. Han drack förvisso väldigt ofta han med de sista åren men han har valt vägen att dricka ibland, han kan vara utan i flera veckor, dricker ofta bara ett par glas och kan stanna där men går ändå ut kanske med 5 veckors mellanrum och dricker rejält och så vill han dricka alla dagar om vi åker på semester. Han har dragit ner på drickandet och dricker kanske bara 25% av vad han gjorde innan och han är väldigt nöjd med det och vill inte ändra på något. Detta är en tuff nöt för mig att knäcka men bollar gärna lite tankar med er på forumet för att se hur ni gör och tänker?

Jag håller helt och fullt med om att alla saker man tänker på ofta på ett sett som stressar, ger ångest och påverkar självkänslan kan vara ett beroende och att vi behöver vara väldigt uppmärksamma på oss själva. Jag är till och med beroende av att väga mig! I perioder lyckas jag sluta, nu har är jag i en period där jag slutat, för drygt en vecka sedan. Jag vaknar varje morgon och det första jag tänker är att jag ska väga mig och sedan har vågen bestämt om jag tycker jag duger idag eller ej. Jag tänker på vad jag stoppar i mig hela tiden och får ångest när det är sånt jag bestämt att det är dåligt. Jag får ångest på kvällen för suget sätter in, det blir en kamp i hjärnan, är jag i ett återfall i bulimin hetsäter jag allt möjligt och kräks sedan. Jag känner mig misslyckad och jag skäms och jag känner att ni på forumet måste tycka att jag inte är riktigt klok. ”Hon som har en sådan sjukdom kan väl inte ha något vettigt att säga” så säger min inre kritiker. Varje gång jag tar upp min bulimi på forumet mår jag dåligt för det känns som den inte hör hemma här men den är ett beroende. Beroende kan visa sig på så många olika sätt. Nu har jag varit fri från bulimin i över två veckor. Min hjärna har lugnat sig, jag tycker synd om min kropp och min hjärna som jag skadat med mitt beteende, så just nu är jag snäll mot mig och får en bättre självkänsla men jag har fått så många återfall att jag inte vågar säga mer, en dag i taget. Kram❤️

Kram❤️

miss lyckad
tis, 2026-02-17 - 10:51

❤️Himmelellerhelvette. Jag killgissar nu, men tror att minst varannan på forumet har andra beroenden, än alkohol. Antingen hade dom/ vi det innan a- beroendet, eller så blev vi/ dom det efter alkoholstoppet. Så absolut vanligt med flera beroenden. Även att samla är beroende, tatueringar, sola sig, yoga. Osv. Det finns hur mycket som helst. Mitt x är en beroende personlighet. Det har jag mer förstått i efterhand, efter att jag flyttade ifrån vårt hus för snart 9 år sedan. Jösses vad tiden går fort. Han samlade på allt möjligt. Filmer, skivor, böcker, blev väldigt växtintressersd, samlade och odlade högt och lågt. Byggde på vårt hus. Spelade på datorn, inte om pengar som tur var. Han shoppade teknik, men aldrig över våra tillgångar. Men det gjorde att eftersom vi hade gemensam ekonomi, så fanns inte pengar till resor, vilket jag uppskattar mer. Jag tog tag i det och efter vårt 2:a uppbrott hade vi delad ekonomi. Då fanns pengar till resor och annat jag ville göra. Med detta sagt, så betyder inte att bara för att man inte dricker dagligen, så är man inte beroende. Man kör olika beroenden parallellt, eller växelvis. Jag har aldrig druckit varje dag på en semester tex. Det gjorde gärna mitt x. Han satt vid datorn, eller med mobil. Han visste för många år sedan att vi hade alkohol problem, men jag slutade dricka, och han började igen. Idag har vi ett resultat. Snart 10 år senare, har jag fortfarande kvar hela vår familj i mitt liv, jag har dejtat flera stycken, men upptäckt olika beroenden, och obalans i personen. Då har jag lämnat. Jag är rädd om mitt liv, och kärleken till familjen. Det räcker med att barnen inte kan hälsa på sin pappa för att han är ” sjuk” och inte orkar ta tag i sitt liv. Han jobbar, men har tvingats få hjälp av företaget, mot beroendet. Det har gått sådär. Han har även valt en kvinna som är ännu mer alkoholberoende. Jag kapade din tråd lite Himmelellerhelvette, men kände att detta kanske är intressant för dig att läsa. Oftast är det svårt att se problem klart när vi är mitt i dom. Jag tänkte mycket när jag var sambo. Till slut så kände jag att jag kan inte leva med x. Han förstör för barnen, och min egen balanserade nykterhet var i fara. Sista sommaren när vi bodde ihop så drack han ännu mer, för han visste att jag skulle lämna, men då hade jag redan bestämt mig, och tittat på hus. Jag blev ivrigt påhejad av mina barn och närmaste, men flera tyckte att jag borde stannat, och att x mannen inte alls hade så stora problem När jag väl hade flyttat, så blev mitt mående sakta bättre. Det tog ett bra tag, men jag var stolt över mig själv, och grejade mycket med hem och hus. Jag ångrar inte en sekund allt jag gjorde då. Det blev helrött. Jag hade 2 barn hemma, och dom flyttade med mig på heltid sen. Den yngsta var 12 år och han hade svårt att slappna av på nätterna först, men han blev tryggare med tiden, och mår förträffligt idag. Jag är mycket stolt över mina barn. Förlåt igen Himmelellerhelvette för trådkapning. Varm Kram till dig❤️Och som sagt, du är absolut inte ensam om att ha fler beroenden. Det kan mycket väl vara så att du och mannen med era beroenden, och stabiliteten psykiskt. Kolla om du kan resa bort någon dag och fundera lite på livet. Lättare att göra det någon annanstans än hemma. 🌟🌟🌟

miss lyckad
tis, 2026-02-17 - 11:02

Menar det sista att i ett förhållande kan den ena eller bådas psykiska balans påverkas av varandras obalans. Det är därför många missbrukare/ beroende triggar varandra till att ta återfall. Och återfallet kan ju vara andra beroenden än det huvudsakliga.

Himmelellerhelvette
ons, 2026-02-18 - 05:59

Tack så jättemycket @miss lyckad, det hjälper väldigt mycket att läsa om andras resor och få ett bredare perspektiv. Jag tycker absolut inte att någon kapar min tråd, tycker jättemycket om att ni skriver hos mig❤️

Det är verkligen sant det du skriver att man kan ha flera beroenden som man kör parallellt och att man då missar det lite. Tänker på min man som jag beskrev dragit ner på alkoholen rejält sedan jag slutade dricka men som istället shoppar, spelar eller äter. Jag har inte riktigt tänkt på det innan men det har fladdrat förbi i mitt medvetande. I perioder tänker jag att det kanske inte kommer hålla mellan oss men så har vi fler perioder där jag älskar honom så oerhört mycket och han är min trygghet. Men jag har tänkt på att åka bort faktiskt och börja pröva mina egna vingar❤️

Så fint att du fann styrkan i att bryta dig loss och ge dina barn ett tryggt och stabilt liv. Väldigt tråkigt att ditt ex inte klarade sig på egen hand men vi kan inte leva för någon annan, alla behöver ta ansvar för sitt eget liv🙏❤️

Himmelellerhelvette
lör, 2026-02-21 - 10:27

Nu vet jag inte hur jag ska orka gå igenom detta med och just nu. Vad är det frågan om? Hur är det på riktigt så att jag bara ska få utmaning efter utmaning. Är det meningen att jag bara ska falla knäckt ner och hur gör man, hur tar man sig igenom en skilsmässa. Nu har jag varit inne på detta till och från i över tre år men att ta steget fullt ut, jag är rädd, jag vet inte hur jag ska klara detta. Jag tror att det kommer vara det svåraste av alla utmaningar hittills. I detta är det så mycket känslor och så mycket praktiskt och jag som redan lever med ångest långt mycket oftare än att inte ha det. Hade det varit tusen gånger lättare om jag inte älskade honom så mycket? Han vill dricka och han vill spela, annars är han underbar på så otroligt många sätt men i allt vi gör behöver han dricka annars får han inte guldkanten. Jag klarar inte att lämna och jag klarar inte att bli utsatt av alkohol i alla sammanhang där jag skulle ha njutit egentligen pga hans alkoholintag, för att det vackra i det vi gör smutsas ner och emellanåt har jag bara ångest och kan inte ens se det vi var iväg för att uppleva. Han kan inte låta bli att dricka någon gång och han har sagt att han inte vill det. Behöver han välja alkoholen eller mig då väljer han den, det har han sagt. Han kommer aldrig vilja sluta dricka den för han anser inte att det är något problem för han blir ju inte berusad men det har han blivit många gånger och då blir han så annorlunda och jag vågar knappt säga till men gör det ändå och då går han i försvar och kan säga kränkande saker som han sedan säger att han inte menade men att han är så trött på att jag ska hålla koll på hur mycket han dricker och övervaka honom. Jag måste skilja mig men orkar inte. Det har varit så mycket besvikelse och tårar på grund av honom.

Ros
lör, 2026-02-21 - 12:43

@Himmelellerhelvette Oj så jobbigt beslut att ta. Jag förstår dig fullt ut. Jag har själv slutat med A för snart två år sedan medan min man fortsatt. I börja protesterade jag inte över hur mycket han drack och hur han förändrades. Jag var själv så osäker på om jag skulle lyckas sluta med A. Men ju mer säker jag blev så tog jag det med honom när vi båda var på bra humör och han inte hunnit ta första glaset. Jag sa att jag inte tänker be honom välja mellan mig och A men jag går om han inte ändrar mängden A ha dricker. Efter det har han minskat kraftigt sitt intag av A. Jag märker att han mår mycket bättre av det själv och är säker på att han gör det men fast han inget säger. Han orkar mycket mera nu, är gladare och tar för sig att göra saker och kommer själv med förslag på vad han tycker vi ska göra. Jag kunde verkligen inte tänka mig att fortsätta leva ett liv med honom där varje helg blev pest framåt kvällen o se honom seg på fm. Och sen fortsätta dricka varje vardagkväll fast då mera måttligt. Tänkte även hur det skulle bli när vi blir pensionärer. Jag förstår ditt dilemma då han inte vill sluta dricka, jag hoppas verkligen det löser sig för dig. Jag tror du kommer komma till en punkt och att det är där och då du bestämmer dig för vad DU vill. Stor kram till dig

Andrahalvlek
lör, 2026-02-21 - 13:13

@Himmelellerhelvette Om han väljer alkoholen före dig, då är det nog helt rätt beslut. Börja med att prata om det: ut med trollen i ljuset. Alla människor har fördelar och nackdelar, så länge fördelarna överväger stannar man. Men när nackdelarna överväger är det bästa att säga tack och hej.

Det svåraste är att ta beslutet. Sen blir man mest upptagen av allt praktiskt. Då och då kommer sorgen, och då får man gråta för att lätta på trycket. Det är en sorg att separera. Man sörjer alla fina stunder man haft ihop, och att livet inte blev som man tänkt sig. Det är okej: släpp ut känslorna.

Du fixar detta! Tufft som fan men du går stärkt ur det. Det lovar jag dig!

Kram 🐘

PS. I år är det 11 år sedan jag separerade från barnens pappa, efter 24 år ihop. Vi har en svinbra relation även efter det, fast mer som syskon. Och föräldrar som delar på allt som rör barnen.

Andrahalvlek
lör, 2026-02-21 - 13:18

PS. Mitt största bekymmer var barnen. Varannan-vecka-liv. Det gjorde ont i mig, men barnen fann sig tillrätta snabbt. Vi bjöd varandra på middag när barnen bytte hem: det var en gamechanger. I sju år fick vi möjlighet att bygga en ny typ av relation. Vi ville visa barnen att vi kunde umgås: alla jular, födelsedagar, student osv firas fortfarande ihop. Nu fyller barnen 26 och 28 år.

Amanda L
lör, 2026-02-21 - 17:04

@Himmelellerhelvette @fooliehutten
Hej och tack för era kommentarer. Det man kan konstatera är väl att livet aldrig bara är magiskt och utan friktion. :)
Om några dagar har det gått tre år sedan jag drack alkohol. Och som jag skrev, mycket har blivit mycket bättre. Och när jag skriver till nykomlingar här, så känner jag att det är det viktigaste att förmedla. Jag minns ju hur svårt det var att ta sig ur beroendet, så många tankar som måste ändras, så många vanor att bryta. Då måste man känna att det är värt det. Och det är det ju. Absolut!
Jag tror inte jag kommer att dricka alkohol någonsin mer och jag tänker nästan aldrig på alkohol längre. I så fall några sekunder, bara så att jag hinner minnas varför jag inte dricker längre. Så det är inte problemet längre.
Svårigheten är att förstå mig själv. Veta vad jag kan ändra eller som jag får acceptera.
Varför jag gjort som jag gjort i livet. Berodde det på mig eller alkoholen? Eller ngt helt annat?
Vad fick mig att vilja dricka från början?
Jag hade en social fobi som gjorde att jag hade mycket svårt att prata med folk, i början även en och en och i små grupper. Var det det?
Eller kanske andra saker i barndomen, då jag mer eller mindre uppfostrade mig själv.
Och så dessa dippar, då jag hamnar i en väldigt låg självkänsla... Känner alla så?
Andra dagar mår jag bra, umgås med folk (det problemet är löst), tränar, sjunger, läser, har det bra. Så det finns många bra dagar också. De flesta. Men det är som jag alltid har för lätt att tro att andra inte tycker om mig, eller tycker något negativt om mig. Det kan räcka med något ord i ett mejl eller ett mejl som uteblir. Då blir jag orolig, undrar....
Varför har jag så låg självkänsla? Ändå VET jag att jag har vänner som tycker om mig. Men det är som ett hål inuti, som aldrig kan fyllas helt....
Så skumt.
Därför känns det bra att läsa om och veta att det finns fler som kämpar med sig själva och sina beroenden. Där kan jag ändå tycka att det är hundra ggr bättre att vara beroende av träning än alkohol. Även om det skulle vara ett lite för stort fokus på det....
Något jag inte skulle klara av är nog att leva tillsammans med någon som är beroende av alkohol eller droger. Då skulle det kännas som jag fastnat för nära en plats jag inte vill vara på. Och oftast tror jag det hindrar en att gå vidare på olika sätt. Beroenden har en förmåga att ta tid, tankar, kraft.
Min sambo dricker mindre nu än förr, och bara ibland. Det känns ändå ok, eftersom det inte påverkar oss eller mig så mycket.
Fint att läsa om alla era tankar här, och trösterikt att allt inte är så himla enkelt för alla....Och hoppas det är ok att jag skriver så mycket i din tråd, HoH, men känns som det var här diskussionen fördes.
Kram!

Amanda L
lör, 2026-02-21 - 17:23

@Himmelellerhelvette Läste ditt inlägg igen och funderar. Jag skilde mig för tiotal år sedan efter 20 år och velade också fram och tillbaka länge. Han drack också mycket, blev förändrad och kunde inte sluta. Ändå var det väldigt svårt. Jag hade inte slutat dricka då heller, så det var inte därför.
Det var en kostsam skilsmässa även ekonomiskt. ja, på många sätt.
Men efteråt vet jag att det var helt rätt, vi hade aldrig blivit lyckliga och jag hade förmodligen aldrig slutat dricka heller.
Jag förstår att det känns jättesvårt, men sanningen ligger nog i det du känner:
Du är inte nöjd mer ert liv, med honom, hur du mår.
Han verkar inte vilja ändra sig, alkoholen är viktigare än du, det kommer sannolikt inte förändras något i ditt samliv. Frågan är om du vill leva så?
Det är ditt enda liv. Och du kan hitta någon som du känner dig lyckligare med.
På sätt och vis liknar det processen att göra slut med alkoholen. Är det/han en guldkant? Gör det/han mig lyckligare? Innerst inne brukar man hitta svaret.
Många kramar!!!

Himmelellerhelvette
lör, 2026-02-21 - 21:51

Tack snälla för att du delar @Ros❤️ Min man har också dragit ner jättemycket på alkoholen. Jag förstår att han också måste vänja sig vid vårt nya liv efter jag blev nykter. Första halvåret jag var nykter drack han varje helg, då tyckte han att han blivit bättre eftersom han inte längre drack på vardagar. Jag sa att jag inte kan leva med honom om han fortsätter så. Han skärpte sig ytterligare halvåret efter och har fortsatt bättra sig genom åren men jag har märkt att jag får väldigt mycket ångest när han dricker. Och jag har märkt att jag börjat tvivla på om jag behöver fortsätta vara nykter. Så trots att han blivit väldigt mycket bättre dricker han ändå för mycket för det påverkar mig, jag får en oro inombords, och jag får ångest. Kram❤️

Himmelellerhelvette
lör, 2026-02-21 - 22:08

Tack fina @Andrahalvlek ❤️ Det är så fint att ni har en så fantastisk relation🙏
Ja jag håller på och väger fördelar mot nackdelar och jag tar ut trollen i ljuset. Varje gång jag känner att nu var det sista droppen som fick bägaren att rinna över lovar han att det kommer bli bättre, att vi behöver tid för det är en stor förändring vi går igenom eftersom vi alltid haft alkohol i våra liv tillsammans. Jag förstår att det är en stor förändring och att förändring tar tid och han lyssnar och blir bättre när jag sätter ned foten. Han lär sig av sina misstag och han har gjort så många under dessa åren jag varit nykter. Så många gånger jag blivit sviken av brutna löften för alkoholen tagit över honom. Jag förstår inte varför man brottas så med att lära sig bli måttlig men det är den vägen han valt, jag hade aldrig klarat den vägen och ibland tror jag att jag är lite avundsjuk på han drack lika ofta som mig under många år men inte lika mycket, var det därför han klarade att bli måttlig eller klarar han att vara måttlig, kämpar han? Han vill verkligen inte sluta dricka helt och jag tycker inte han behöver det men han håller aldrig det han lovar när vi är på semester, han börjar alltid för tidigt och det blir alltid mer än 5 enheter per dag, ofta ca 10 eftersom han dricker kontinuerligt under hela dagen. Är vi på semestrar med andra blir det väl ca 15 enheter per dag hela semesterveckan. Han lovar alltid att det inte ska bli så men det blir alltid så ändå. Jag får ofta vansinnigt mycket ångest. Kram❤️

Himmelellerhelvette
lör, 2026-02-21 - 22:16

Åh tack @Amanda L ❤️ Jag kunde skrivit mycket av det du skriver själv, jag undrar också varför jag har så låg självkänsla och hur sjutton jag ska bygga upp den och vet att jag haft den uppe mängder av gånger men tappar bort den hela tiden. Jag hamnar i bottenlös sorg till och från och undrar om livet verkligen ska vara så svårt medan jag däremellan har det som du beskriver också, väldigt fint både med familjen och vännerna.
Jag älskar när vi har djupa samtal i min tråd så skriv hur mycket du vill. Kram❤️

Himmelellerhelvette
lör, 2026-02-21 - 22:20

Såg att du skrivit en kommentar till @Amanda L ❤️ Tack❤️ Ja så kanske det är, lika svårt att ta beslutet att lämna honom som att lämna alkoholen. Kanske därför jag velat fram och tillbaka i över tre år på om jag ska lämna honom. Och nej han har nog inte varit min guldkant på länge men han är min trygghet på många sätt ändå samtidigt som han gör mig oerhört otrygg emellanåt. Kram❤️