av Sommarsol_2023

Sommarsol_2023
sön, 2026-03-08 - 14:07

Jag har tidigare skrivit några enstaka trådar och inlägg här om min situation.
Missbrukande (numera ex) man, två barn och en separation som har varit allt annat än enkel.

Vi delar fortfarande tak ett par månader till, men i början av juni går flytten och då är vi äntligen fysiskt separerade.

Gud vad jag har kämpat för att komma hit. Jag har verkligen fått ta en sak i taget för att något överhuvudtaget ska gå igenom. Små steg framåt hela tiden.

Mitt i allt detta har jag också sakta börjat inse något som varit väldigt smärtsamt att se: att jag under lång tid har utsatts för psykisk misshandel – och till viss del fortfarande gör det.

Det har skett så gradvis och under så lång tid att jag inte såg det komma. Allt blev normaliserat. Jag anpassade mig mer och mer utan att riktigt förstå vad som hände.

När jag nu börjar sätta ord på saker ser jag hur många beteenden som blivit ”vardag”.

Till exempel en så enkel sak som middagarna hemma.
När det är 5–10 minuter kvar tills maten är klar brukar jag säga till alla att maten är klar om några minuter. När den är klar ropar jag in alla så vi kan duka fram tillsammans. Barnen kommer alltid. Men ex-mannen har satt i system att börja göra något annat just då.

Vi andra sitter ner och väntar. När vi sitter där börjar han först lägga upp mat, och sedan börjar han ”ordna” saker han tycker saknas – någon sås, något tillbehör som plötsligt ska fixas.

Om vi börjar äta medan han gör detta blir han arg för att vi inte väntar.
Så det slutar med att jag och barnen sitter med tallrikarna framför oss och väntar tills han behagar sätta sig.

En annan sak som hänt är kring pengar. Vid försäljningen av vårt tidigare hus tog han hela handpenningen från vårt gemensamma konto utan att säga något till mig eller stämma av först. Jag fick reda på det i efterhand.

Det har också flera gånger försvunnit pengar från vårt hussparkonto – ofta runt 10 000 kronor åt gången. Det är pengar som ska gå till husreparationer eller oförutsedda kostnader. När jag frågar vad pengarna gått till får jag bara svaret:
“Husgrejer.”

Jag har också märkt hur lite utrymme jag haft att tycka eller känna något själv.
Om jag inte håller med honom blir han ofta irriterad och säger:
“Varför måste du alltid säga emot?”

I början protesterade jag och sa att jag har rätt till en egen åsikt och att vi inte behöver tycka lika. Men efter ett tag slutade jag protestera. Och efter ytterligare ett tag slutade jag säga vad jag tyckte överhuvudtaget.

Det var helt enkelt lättare så. Då blev han inte arg och stämningen höll sig lugnare.

Samma sak gäller känslor.
Om jag försöker berätta att något han sagt eller gjort gjorde mig ledsen får jag höra att jag är överkänslig. Att jag läser in saker som inte finns. Att jag har uppfattat situationen fel.

Det vill säga: mina känslor får egentligen inte finnas, särskilt inte om de är negativa.

Separationen i sig har också försvårats. Han ville länge inte skriva under skilsmässoansökan, så till slut fick jag ansöka själv.

Bodelningen förhalas också genom att han
– inte vill prata om den
- gömmer saker som han anser är hans eller som han vill ha (frågar jag om dem så vet han inget ljuger och blir arg)
– och trots överenskommelse om att ta det via jurister inte skickar kontaktuppgifter till sin jurist och förhalar på alla möjliga sätt

Allt detta låter kanske tydligt när jag skriver ner det. Men när man lever i det blir det suddigt. Man vänjer sig. Man anpassar sig. Man börjar tvivla på sin egen upplevelse.

Just nu försöker jag bara hålla fokus på nästa steg: att vi flyttar isär i juni.

Det känns både skrämmande och som en enorm lättnad.

Jag skriver här mest för att få sätta ord på det jag har börjat förstå – och kanske också för att höra om någon annan känner igen sig i den här typen av långsam normalisering av psykisk kontroll.

Tack till alla som delar här. Det betyder mer än ni kanske anar.

Kevlarsjäl62
sön, 2026-03-08 - 17:39

@Sommarsol_2023 Jag är så imponerad av din styrka! Att du drivit igenom denna separation trots att han gjort det riktigt besvärligt är helt makalöst. Psykisk misshandel har du med all tydlighet varit utsatt för och jag får många tankar själv när jag läser din beskrivning. Du är fantastisk och jag önskar att du fick komma därifrån snabbare än snabbt. Men så mycket som du klarat redan, så kommer du klara resten. Tänker på dig, så skriv gärna här igen 🧡

has
sön, 2026-03-08 - 18:38

@Sommarsol_2023 jag känner igen nästan allt du skriver. Och jag förstod det inte heller förrän i separationen och eftervåldet.

Det är brutalt att först förstå att man lever med en alkoholist. Sedan inse att man blivit utsatt för våld.

Hos oss höll det sig också ”lugnt” om jag inte hade någon egen vilja. När jag började stå på mig blev allt värre och värre, och jag blev problemet: överkänslig, måste alltid ha min vilja fram, svartsjuk, kontrollerande osv osv.

Först efteråt har jag förstått att allt det här har projicerats på mig och egentligen gäller honom.

Jag har fått fantastiskt stöd från kvinnojouren, rekommenderar varmt en kontakt där om du har möjlighet❤️