av Kameleont

Kameleont
lör, 2026-03-14 - 17:11

Läser i min egen tråd o i andras o reflekterar över hur mycket jag lär mig av er alla. Även att själv ge råd till andra är lärorikt. Jag känner för så många av oss här, som kämpar med livet med en beroende o med livet i största allmänhet.

Tänkte vidare på vad jag skulle säga till någon som satt i min sits, som levde mitt liv o hade samma snurr o kaos av tankar i huvudet. Med detta enorma ansvar för att alla ska må bra, inklusive jag själv.

Nu mår jag inte bra. Sömnen har kraschat o då funkar snart ingenting. Kan inte jobba i mitt skick just nu.
Fösöker ta hand om mig själv o få ordning på sömnen. Arbetsgivaren försöker göra sitt för att anpassa jobbsituationen (jobbet - en annan stor del av livet som ska funka).

Men den största anledningen till att jag inte sover är min oro för min mans drickande o vad det gör med oss! Jag vet ju det. Kan inte slappna av, är aldrig ledig. Ständigt i beredskap.
Därav, för min hälsas skull, tog jag steget att samtala med mannen o talade då om vad min oro var o som delvis orsakar mina sömnproblem - hans alkoholkonsumtion.
Det var jobbigt för honom att höra o jobbigt att säga men jag sa det.

Sen dess har jag noterat att han lagt om sitt drickande, nya mönster, men han har inte minskat på mängden. Alltså ingen eg förändring. Men det pratar vi ju inte om.

Så vad skulle jag då säga till någon i min situation?
'Mannen dricker, han är sannolikt alkoholist. Det orsakar en konstant oro i dig som i sin tur ger dig sömnbrist. Utan sömn blir man sjuk, utan sömn kan man inte leva. Du måste prioritera ditt liv!'

Ja, jag vet.

november25
sön, 2026-03-15 - 23:56

@Kameleont Jag tänker som dig, att man lär sig väldigt mycket av varandra här. Och att möjligheten att försöka ge ett råd till någon annan är nyttigt och välgörande i sig.

Ja, precis som du skriver så kan man ge råd till andra och vet vilka råd man själv kunde få och får, men det är svårt på ett annat sätt när man är mitt i det.
Tänker också att i andras berättelser får man ju inte känna deras känslomässiga band till partnern, man hör bara detaljerna om vad som händer, missbruket, det som sårar.

Sömnen är ju som du skriver verkligen viktig för att vi ens ska kunna hålla ihop och orka vidare. Minns att jag hade en period av extremt dålig sömn då jag både hade svårt att somna, tänkte på problem så fort jag vaknade på natten och kunde inte somna om, och sen var vaken för tidigt. Tror jag gick hem till mig för första gången någonstans där.
Men sen fortsatte jag ju bo, och minns att jag fick in någon slags taktik (efter att ha läst böckerna Fri från medberoende och Djävulsdansen, de påverkade mig. Jag liksom tänkte så fort oron och tankarna kom: "det där angår inte mig, det behöver jag inte tänka på." Och då funkade jag och började sova igen.
Men kan ju ha varit just den perioden. Just nu biter inte den metoden längre. Fast jag sover när jag är hos mig, och hade bra sömn i de nyktra veckorna.

Hoppas du hittar en väg att finna något slags lugn som kan hjälpa dig sova❤️

Det var så bra att du tog samtalet med din man om oron. Kanske ger det mer ringar på vattnet än du tror, även om det inte verkar ha gett direkt effekt i minskad konsumtion.
Det kan nog vara bra att låta beslutet mogna hos den andre, utan att vara så på hela tiden (som jag varit på sista tiden).
Tror du att han ser att du inte mår bra i detta? Fast han kanske inte visar det mycket?

Låter väldigt bra att din arbetsgivare är med och försöker anpassa.
Hoppas du kan komma mer i balans med tillvaron igen och hitta små genomförbara sätt att ta hand om dig❤️

Kameleont
tis, 2026-03-17 - 23:39

@november25 Tack för pepp ❤️
Absolut ser han att jag inte mår bra. Han frågar inte mycket om det o det känns som han inte bryr sig. Gör att jag känner mig ännu mer ensam.

Men jag förstår att mitt mående nu är ju en ständig påminnelse för honom om att han delvis orsakar det (eftersom jag sa det), vilket får honom att må ännu sämre. Att samtidigt vara i förnekelse över sina egna problem måste skapa kaos inom honom.

Jag hoppas du har rätt, att det kan sjunka in med lite tid.
Tyvärr känns det inte så just nu. Snarare tvärtom.
Det känns så tungt. Är trött.

november25
ons, 2026-03-18 - 05:31

@Kameleont Jag upplever lite samma med mitt mående. Att det är något han ser och som han mår dåligt av, samtidigt som han försöker förneka situationen. Någonstans har väl ändå topplocket gått hos mig på ett sätt som gör att det inte går att sätta tillbaka igen. Jag svarar som jag tycker när han frågar.

Jag vet inte heller om någonting går framåt inom honom eller bara runt i cirklar...

Har du någonting som du skulle vilja testa för att må lite bättre?
Jag funderar på att börja gå och simma någon kväll i veckan.

Kameleont
fre, 2026-04-03 - 00:55

Nu har jag bokat parterapi för mig o min man. Det var ett jobbigt steg att ta. Tog många gånger o dagar att slå numret utan att ringa samtalet. Känns skrämmande o nervöst men samtidigt ska det bli skönt o intressant. Och jag hoppas det hjälper oss vidare. Hjälper oss nå varandra. Höra varandra. Överhuvudtaget prata med varandra på riktigt.
Vet inte om o hur jag kommer berätta om hans drickande. Kommer inte börja i den ändan i alla fall. Beror på terapeuten också.
Samtidigt som jag ser det som det absolut största problemet så är jag rädd för att inte bli hörd riktigt. Han kommer ju till viss del neka till att det är ett problem. Och de ska ju medla o se bådas synvinkel, inte ta ställning eller peka ut vems fel det är. Men ur min krassa synvinkel är faktiskt allt hans (alkoholkonsumtion) fel. (Ödmjukt av mig!)
Samtidigt blir det oundvikligt att ta upp effekten, följderna, av hans drickande. Vad det gör med mig.

Är ju inte en beroendemottagning eller inom vården, så kunskaperna om beroende kan jag inte förvänta mig vara så stora kanske.

Tänker högt bara. Mycket tankar o fler kommer det bli ju närmare det kommer.

Mannen sover sin berusade sömn sen många timmar. Han slocknade efter maten. Lite skönt tyckte jag.
Nytt flak köptes igår. Han har inte druckit måndag eller tisdag tror jag. Så nu tog han nog igen lite. Långhelg o allt.

Jag tog glass till efterrätt o började på en ny serie på Netflix. Den verkade mysig o jag tänkte med ett sting av missunnsamhet riktad mot hans håll: 'Ha, nu missar du en fin serie tillsammans med mig!'
Men hade ju hellre sett den ihop, om han var nykter vill säga.

Kevlarsjäl62
tis, 2026-04-07 - 00:12

@Kameleont Jättebra att ni ska gå i terapi tillsammans! Så modigt av dig att se till att det blir av. Jag tror nästan att det är enda sättet att kunna få till ett riktigt samtal, att ha någon som utifrån tar ansvar för att det leder framåt. Det är så lätt att man hamnar i samma "cirklar" varje gång, att man hör det man vill höra eller att den ena har övertaget. Vi gick i familjesamtal när barnen var tonåringar, men tyvärr lyckades inte den vi träffade med sitt uppdrag. Jag tänker att om du/ni känner att det inte leder någon vart, så finns det möjlighet att prova någon annan. Tror det är jätteviktigt att ni "klickar", så är det ju alltid i relationer, även i professionella sammanhang. Jag önskar er allt gott med detta. Ta hand om dig min vän ❤️

november25
ons, 2026-04-08 - 16:23

@Kameleont Starkt gjort av dig att ordna terapi! 🙏 Så bra! 🌷Tror det kan vara ett rejält steg framåt, att kunna samtala med stöd av en tredje person.
Tänker att även om terapeuten inte är specialiserad på beroende, bör hen nog ha insikt i förnekande och döljande av alkoholproblem. Det i kombination med hur du mår, kommer nog visa tydligt på din mans missbruk.

Angående ödmjukhet så visst, det finns väl mindre och större problem av olika slag i alla relationer. Men den skada som alkoholberoende skapar är i en helt annan kategori. Så det är inte konstigt att du känner så.
Sen är det väl bra att vara medveten om att man ändå måste kämpa för att ta hand om sin egen hälsa och hitta vägar, men det är ju lite som att ösa bort vatten under ett skyfall.

Du skulle ju kunna gå i anhörigstöd parallellt om du vill, för att få hjälp mer med det egna måendet. Då kan du ju nämna det för terapeuten också så kommer hon direkt förstå att det finns ett allvarligt problem😉

Håller tummarna för er! 🙏 Skriv och berätta!

Kameleont
fre, 2026-04-10 - 08:57

@Kevlarsjäl62
Tack! ❤️
Vi har nu varit på ett första samtal tillsammans. Det var befriande!
Bra terapeut, som 'klickade' med både mig o mannen. Jag öppnade med att vi tappat varandra o behövde hjälp att kommunicera. Att jag kände mig ensam. Efter ett tag, när jag tänkte att nu måste jag snart nämna drickandet, så tog han själv upp det. (!)
Och terapeuten bollade sen över det till mig, hur jag upplevde det o vad det gör med mig.
Jag fick frågor o respons som gjorde mig mer medveten om mitt medberoende.
Min man var över lag mer öppen o kommunikativ än förväntat. Och gick inte i försvar. Gav mig hopp om att han finns kvar där inne sas.

Hemma efteråt var det trevlig stämning men lite tafatt. Nytt utgångsläge liksom. Svårt när gamla beteendemönster ska brytas. För oss båda!

Känner ändå en oro inom mig.
Han ska minska ner på drickandet sa han. Inte smyga med det han dricker.
Jag kan liksom inte visualisera hur det kommer ske. Känns konstigt.
Vad ska han göra när han inte dricker? Och hur ska jag hantera öppet drickande?
Många tankar o frågor i mig nu. Hur kommer det att bli?!

Med tanke på mångas erfarenhet här inne, så förväntar jag mig inte att detta kommer gå i långa loppet. Blir detta bara en väntan på misslyckande?

Men jag ska försöka ta ett steg tillbaka. Avvakta o se. Stötta utan att ta ansvaret från honom. Jag tar ansvar för mitt beteende o ska försöka kommunicera mer öppet hur jag mår i det här.

Känslan från samtalet var lättnad o en fin påminnelse att vi ändå tycker om varandra. Fint ❤️
Vi ska dit igen.

Mina tankar går ofta till dig o jag undrar hur du mår o hur det går. Hur mår din man? Hur går det att hålla lagom avstånd utan att dras med nedåt? Berätta om du orkar o vill.
Ta hand om dig!

Kram 🤗

Kameleont
fre, 2026-04-10 - 13:27

@november25
Tack för råd! ❤️
Parterapin var givande o bra
(Läs ovan).

Jag har börjat gå på enskilda samtal via företagshälsovården. Där hade jag tänkt få stöd för mig själv i den här situationen, även om utgångspunkten är stress o arbetet, men tyvärr ingen bra terapeut. Jag har inte alls fått förtroende för henne. Ironiskt med en psykolog som är dålig på att lyssna. Hon kör sitt race med info.
Ska se om det går byta eller gå en annan väg för samtal på annat håll.
Har dock inte energi till hur mycket krångel som helst.

Samtidigt som ett hopp om oss har tänts, vilket är fint, så har jag en gnagande oro i mig nu.
Tror för ev misslyckande i att minska drickandet för mannen eller att han o jag har olika syn på mängden eller hur det ska gå till.
Tror inte han har insikt i beroendet o hur svårt det kan bli. Men jag hoppas det är jag som har fel. Han kanske inte har så svårt att sluta/dra ner som jag tror.
Det var nog en ögonöppnare för honom att höra hur hans drickande har påverkat mig. Han trodde bara jag var orolig för hans hälsa. Inte förstått tex att han inte var så kul att umgås med onykter på nästan daglig basis. Eller hur jag per automatik läser av hans onykterhet.
Såg dock på honom att han inte trodde jag kunde det eg. Och jag kan ju inte veta helt hundra varje gång.
Det jag inte sa var att jag har koll på 'öllagret'. Vill eg vara helt ärlig men ville inte riskera allt på en gång sas. Känner att jag inte kan lita på honom direkt. Vet ju inte hur fast eller hur sjuk han är i detta. Vill ha kvar något att kontrollera o stämma av mot vad han säger. Vet inte om det är dumt men väntar i alla fall lite.
Allt är så ovisst o nytt på något vis.
Tar mycket energi o jag är bara trött.

Hur går det för dig?
🤗

november25
lör, 2026-04-11 - 12:06

@Kameleont Vad fint att parterapin var så lyckad! Stort och bra steg framåt! ❤️
Förstår att det känns nytt och jobbigt när saker ska ändras och man inte vet vad det kommer att landa i. Det blir säkert inte lätt att dra ner, som du säger, men vad jag själv lärt mig genom min sambos "misslyckanden" med olika försök är att de har lett till mer och mer insikt för honom själv. Han är på en helt annan plats än han var för 5 månader sen.
Det jobbiga är ju att man pendlar mellan hopp och förtvivlan i processen. Men det låter klokt att som du skriver ta ett steg tillbaka, och jobba på att uttrycka dina egna känslor och sätta gränser.

Hur har det gått med det öppna drickandet?
Jag förstår att du vill "behålla" kollen på öllagret eftersom det är det du har kunnat använda för att få bekräftelse att din upplevelse stämmer. Det är väl okej just nu? Målet sen blir ju ändå att släppa taget om det, men då är ni kanske på en helt annan plats i kommunikationen och du vet och förstår mer av vad han tänker och försöker göra.

Vad trist att terapeuten på företagshälsan inte var bra. Det var ju en smart plan. Men funkar ju inte om personen inte kan lyssna 🙈
Företagshälsan kanske är bättre på strategier mot stress.
Hoppas du kan hitta en lösning 😊
Som du säger så tar ju uppstart av nya saker mycket energi.

För oss har det varit turbulent senaste dagarna. Sambon har gått med på att gå i privat behandling hos terapeut via nätet. Ett förslag från mitt anhörigstöd, eftersom många tycker det känns lättare än att söka via kommunen.
Han ska ringa en behandlare som jag letat upp, på måndag. Just nu dricker han ännu mer.
Vet inte om han är redo för behandling men försöker släppa taget nu. Känns iaf som framsteg att han gått med på behandling för första gången.

Jag hade under några veckor nästan helt släppt hoppet om att det kommer att bli en förändring. Det är en lugnare mental position men mer dyster såklart. Förberedde mig nästan på att successivt lämna. Fokuserade på mitt eget liv. Men sen brast allt en dag och jag bröt ihop och grät. Vet inte om det är någon slags utmattning också.

Men innan turbulensen hade jag börjat använda en app med guidade meditationer i mindfulness och självmedkänsla. Tycker mitt mående blivit väldigt mycket bättre nästan direkt jag började. Får en ro och trygghet i mig själv som skapar lugn i det kaos jag upplever. Så det känns väldigt positivt😊 Fortsättning följer!

Fortsätt skriv hur det går för er! 🙏

Kevlarsjäl62
lör, 2026-04-11 - 23:10

@Kameleont Jag tycker att det låter jättebra att han själv tog upp sitt drickande, det låter mycket mer hoppfullt än något samtal vi varit i genom åren. Jag förstår dina motstridiga känslor och dina rädslor, kanske är det bra också att du förhåller dig till allt med öppna ögon utan att för den skull tappa hoppet. Jag ser en stor skillnad i ditt sätt att förhålla dig till din situation jämfört med hur jag agerat genom åren. Du är så mycket modigare.
Jag har haft en period av starka känslor och mycket har handlat om skuldkänslor gentemot mina barn, främst min son som har det jobbigt på flera sätt just nu. Han vill inte ha med sin pappa att göra och samtidigt har han svårt att säja nej när han ber om hjälp med det ena och det andra. Det verkar inte som om min man inser hur hans missbruk skadat hela familjen, åtminstone tycker han inte att han kan rå för det och han har ju absolut inte bett om ursäkt för sin frånvaro i deras uppväxt. Min son upplever en stor respektlöshet när hans pappa låtsas som ingenting och förväntar sig hjälp och kontakt och jag håller helt med honom.
Jag har haft alldeles för mycket tid tillsammans med min man p g a att vi har ett större projekt att ro i land tillsammans och det har slitit på mig. Hans missbruk är konstant och han har hört av sig mycket oftare t o m ringt när han varit berusad. Jag har då upptäckt att hela kroppen går igång med ångestpåslag och oro och det slog mig plötsligt att det jag upplever liknar (eller är) posttraumatisk stress! Jag behöver inte befatta mig med hans drickande längre, jag kan bara lägga på luren, ändå reagerar jag med ett sådant stresspåslag. Jag tror att jag börjar inse hur han/ hans beroende mixtrat med mitt sinne under alla dessa år. Tydligt är också att även om jag brutit mig ur förhållandet, så har jag fortfarande svårt att ta upp saken när vi träffas nyktert nästa gång. Jag vill bara ha lugn och ro.
Jag tycker ändå att jag mår ganska bra. Jag har precis gått i tidig pension och hittills känns det väldigt rätt. Kanske kommer det att dra med sig problem i form av en önskan om mer frekvent umgänge, jag känner av det redan, så jag måste verkligen vara tydlig nu. Jag vill ABSOLUT inte umgås mer än sporadiskt. Nu måste jag vara väldigt modig och klara av otrevlig stämning (som jag hatar). Men jag släpper inte min frihet, mitt lugn, mitt LIV nu. Aldrig så länge jag lever. Ta hand om dig ❤️

Kameleont
ons, 2026-04-15 - 22:30

@november25
Låter lovande att din sambo ska prata med en behandlare digitalt. Hoppas för din skull att det gått bra!
Var det lyckat?

Jag behöver också avslappning. Har länge tänkt prova yoga via någon app. Tror jag skulle gilla det. Inte tagit mig för bara. Promenader hjälper mycket för välmåendet men finns en gräns hur långt man kan gå.

Fick i alla fall en påminnelse om djupandning av den dåliga psykologen. Alltid något. Jag andas inte alls känns det som, o absolut inte djupt.

Just nu ganska 'stillestånd' i min verklighet. Vi är tillbaka i gamla mönster, om än lite trevligare liksom. Mycket konstigt.
Vet inte vad jag känner.

Kameleont
ons, 2026-04-15 - 23:26

@Kevlarsjäl62
Om du visste vad dina ord lyfter mig! Det har de alltid gjort. Och nu suger jag åt mig av att jag 'är modig' 😊
Ser mig själv som oerhört feg i denna situation över tid. Vågar ju inte konfrontera eller göra min röst hörd o det klandrar jag mig mycket för.
Liksom du är jag väldigt rädd för dålig stämning o undviker det så gott jag bara kan.

På parterapin sas det att han skulle sluta smyga med drickandet. Han skulle öppet tala om o visa när han drack. Jag ställde mig lite frågande (vilket jag delvis ångrar nu) o undrade vad jag skulle göra med den informationen. Aktar mig för att bli någon slags kontrollant, vilket kan leda till att ansvaret tippar åt mitt håll.
Jag skulle å min sida jobba med att öppet tala om vad jag tänker o känner, vilket känns jättesvårt. Var ändå helt inställd på att nu skulle det ske. Skulle göra min del minsann.

Men jag har inte förmått mig!
Stått i köket o satsat för en mening men backat. Det är så svårt. Och det är den där dåliga stämningen jag är rädd för. Orkar inte. Kanske även duckar för hans ev skam o dåliga samvete. Det är jobbigt att se.

Vi hamnade snabbt tillbaka i gamla hjulspår båda två. Han försöker, jag ser det, o dricker nog mindre. Men han dricker o han smyger med det. Har inte sagt någon gång att han tänker dricka.
Jag vill inte fråga. Även där känner jag att om jag frågar tar jag på mig ansvaret.
Vi kretsar kring ämnet utan att ta i det. Håller stämningen okej. Liksom lite trevlig. Ser att han anstränger sig, skärper sig, försöker delta mer aktivt än vanligt i samtal vid matbordet.

Varför är det så svårt att säga rakt ut hur jag känner till min egen man?

Din känsla av skuld för den situation din son är i nu, i förhållande till sin pappa är fullt förståeligt pga allt gammalt. Det är ju ditt barn. Hur det var tidigare kan inte ändras, hur gärna vi än önskar det, men hur vi agerar nu har vi möjlighet att styra. Han är vuxen nu o du finns där för honom idag. Försöker nog säga något i stil med att 'acceptera det vi inte kan förändra...' Låter ju lite bekant i detta sammanhang. Kloka ord.
Det är verkligen inte lätt gjort, fullt medveten om o ödmjuk inför det men vi måste försöka för vår egen sinnesro (!) helt enkelt.

Du är starkare nu. Du är modigare nu.
Och ändå har du klarat så mycket redan. Du vet hur du vill ha ditt liv.
Det kommer bli bra.

Tack för att du går före ❤️

nad
tors, 2026-04-16 - 20:15

@Kameleont
Jag känner igen det där att inte orka konfrontera deras beroende. Min man har svikit mig gång på gång när han åter igen druckit/ varit full. Vi har nu nått punkten att jag ställde honom mot väggen, det var så skönt. Det öppnar upp ett nytt steg, som också är jobbigt. Men mannen du älskar och saknar finns där inne och han är värd att kämpa för. Du är så strak och gör allt av kärlek, även om det kan kännas hårt.

Kameleont
tors, 2026-04-16 - 21:49

@nad Tack!

Good for you! Så starkt av dig.
Din man verkar försöka o ta emot behandling men förstår dig i din besvikelse efter lögner o bakslag. Jobbigt.

Jag vet inte hur länge till jag orkar vara den sunda o starka här. Alltid tänka en vända till, vara förstående o agera vuxet o sunt. Less på det.

Börjar också ifrågasätta vem han är utan alkoholen nu för tiden. Har han förändrats för mycket? Tycker jag om den han blivit i så fall?
Kanske finns inte den jag saknar kvar helt o hållet. Skrämmer mig.
Jag pendlar.
Kände ju hopp efter terapin men sen besvikelse igen. Inget dramatiskt men känner ett svagt avstånd från hans sida.
Glad o varmare när han druckit men kyligare utan öl (som jag tror). Sårar dubbelt eftersom det varma inte upplevs äkta.
Det gör mig ledsen.

november25
fre, 2026-04-17 - 10:17

@Kameleont Det är fullt förståeligt och inte konstigt alls att du har svårt att öppna upp om dina känslor! Den som missbrukar jobbar ju aktivt för att stänga ner och dölja problemet, putsa upp ytan och lura sig själv och andra att allt är bra. Ni har ju dessutom levt länge i det systemet. Du känner kanske inte heller att han vill höra hur du mår. Du är otroligt modig och stark som påbörjat terapi och försöker förändra detta! Var mjuk mot dig själv, var snäll. Säg till dig själv: Jag förstår att det här är jättejobbigt för dig.
Små steg framåt lyckas ni förändra saker.

Tänker lite angående svalare känslor utan öl och varmare med, att jag förstår och delar din känsla (lite samma här). (Var är egentligen den riktiga människan därinne och hur är den?) Men tänker också att de säkert mår rätt dåligt psykiskt och har abstinens (har min iaf) under timmarna utan alkohol. Så delvis är de inne i en destruktiv loop hela tiden som inte har med oss anhöriga att göra som personer eller deras relation till oss.
Tänker att du gör helt rätt som inte ställer frågor om vad han dricker. Det är hans jobb att öppna upp med det.

Hos oss är det jättejobbigt just nu. Jag är så trött och utmattad.
Sambon ringde i måndags och fick ett gratis första samtal, som skakade om honom och någonstans öppnade känslomässig förståelse att hans problem är allvarliga och att han verkligen behöver hjälp. Det var en terapeut som själv hade beroende och han kände sig förstådd.

Sen dess har han varit i kris och drickandet eskalerat. Start 11 på dagen. Trodde han gett upp hela saken och tänkte fortsätta ner i avgrunden. Men imorse tog han själv upp att han ska ringa tillbaka till behandlaren på måndag och att han vill gå öppenvårdsbehandlingen online. Terapeuten rekommenderade egentligen behandlingshem efter att ha pratat med båda oss. Men det är väldigt dyrt, och sambon vill inte vara iväg från jobb.
Vi hoppas att 6 mån behandling med terapi kan hjälpa.

Jag har ändå lite hopp tillbaka nu, att han äntligen ska börja gå åt rätt håll. Men jag är så in i märgen trött. Sover dåligt, gråter, känner mig helt urholkad känslomässigt.

Tänker på dig och @hoppfull ganska ofta, och det gör att jag känner mig mindre ensam❤️

Kameleont
fre, 2026-04-17 - 23:21

@november25 Så snälla fina ord - tack ❤️

Absolut mår de psykiskt dåligt. Självmedicinering är jag ganska säker på vad gäller min man. Att erkänna o inse beroendet är ett första steg, sen måste han ju fortsätta jobba med o försöka förstå varför han hamnat i detta. Lång väg att gå.

Tror att även för min man är det abstinens många gånger, utan att han vill inse det, som gör honom mer irriterad o mindre trevlig att vara med. Och det blir svårare o svårare att veta vem den riktiga personen är.

Förstår att du är helt slut.
Även om drickandet eskalerade så är ett stort o svårt steg taget. Att ta kontakt o ta emot hjälp från en beroendemottagning (om jag förstod rätt). Han inser att han har problem. En väldigt bra början.

Ta hand om dig.
Hoppas din lgh snart är klar, så du får lite andrum.

Du är inte ensam!
Kram