av JustBe

JustBe
fre, 2026-04-17 - 08:00

Hejsan,

Jag är över 50 och har insett att jag troligen har ett alkoholproblem. För över tio år sedan anklagade min man mig för missbruk efter att jag kom hem rejält berusad från en fest, trots att jag då bara drack sparsamt i övrigt. Jag har länge känt mig ensam med ansvaret för hem och barn, vid sidan att eget jobb i chefsposition, medan han varit helt uppslukad av jobbet. Efter en sjukskrivning för utbrändhet började jag dricka mer för att orka och för att fly från känslor, vilket förvärrat konflikter i vårt äktenskap och med andra.

Nyligen bestämde vi att båda skulle sluta dricka, men efter en ny kris i relationen drack jag igen, lämnade hemmet för att få tid för mig själv och bodde en helg på hotell. Hans familj och vänner ser mig nu som alkoholist — många har dragit slutsatsen att jag är en ”renodlad alkis” sedan tidigare utifrån att jag kan vara lite för frispråkig och plump med alkohol i kroppen, vilket jag är ledsen över.

Jag ångrar min flykt och inser att valet att dricka, både nu under helgen och tidigare, var mitt. Jag behöver sluta, oavsett orsakerna. Samtidigt känner jag mig orättvist dömd av min man och hans familj, eftersom mina känslor inte tagits på allvar under alla år.

Min man vill att jag tar fram en hållbar plan för att visa att jag menar allvar; kanske överväger han att satsa på oss om han kan lita på mig igen. Jag är ekonomiskt beroende av honom i detta nu och tvekar därför inför att lämna, även om jag kände så inför helgen efter div. turer. Vi har också barn och många år tillsammans, vilket gör beslutet svårt och det bästa är ju att försöka få det att fungera.

Min plan är att sluta dricka, fortsätta i en kristen stödgrupp (jag har precis börjat och har kontakt via vår församling) och föreslå parterapi, där både alkoholen och vår relation kan tas upp. Han är motvillig men kan tänka sig parterapi med fokus på alkohol — framför allt vill han att jag provar Antabus om en terapeut eller läkare rekommenderar det.

Jag söker erfarenheter och råd: känner någon igen sig? Hur tar man nästa steg, både för att bli fri från alkoholen och för att ta reda på om relationen går att rädda? Tack för all feedback.

Vitvargen
fre, 2026-04-17 - 08:53

@JustBe, varmt välkommen till foruet! Att du letat upp detta forum, registrerat dig och skrivit ett första inlägg är nog ett av de största bevisen på att du verkligen vill få till stånd en varaktig förändring och det ska du vara stolt och nöjd över.

Situationen du beskriver skulle precis lika gärna kunna varit min egen, och jag skrev ett rätt långt inlägg så sent som igår till en annan ny forummedlem i tråden "orkar inte mer, men vill inte lämna" i delforumet för anhöriga. Jag ger en del tips där om hur man kan odla fram det inre drivet som behövs för att lyckas, detta eftersom tidigare försök att vända den negativa spiralen misslyckats.

Hot och piskor, externa motivatorer kan kickstarta en utveckling men många missar att man måste tända det inre drivet att verkligen vilja vara nykter och fortsätta vara det av egen kraft, utan hot och piskor.

Kan man göra detta själv är det trevligt men många behöver hjälp av kompetenta psykoterapeuter, det var detta råd jag gav i den tråden.

Mer allmänna tips är att du ägnar en timme om dagen de närmaste veckorna och månaderna att läsa inlägg från folk med alla de olika målsättningar och situationer som finns representerade här, från perspektivet som nära anhörig, som alkoholberoende själv med olika ambitionsnivåer. Detta reflexiva arbete med att leva sig in i många olika perspektiv är mycket viktigt.

Tips nummer två är att du fortsätter skriva här om hur det går, delar dina funderingar och bollar idéer.

Du kan absolut lyckas med detta!

JustBe
fre, 2026-04-17 - 09:56

Tack för återkopplingen och välkomnandet samt tips! :-)

Och ja, jag har tidigare varit helt inställd på att klara mig själv samt inte heller sett det som ett missbruk, utan snarare som ett riskbruk. Och, jag har vidare gjort kopplingen mellan mitt ökande drickande och hur jag mår. Men, det är även här som maken och jag har hamnat i konflikt, eftersom han (och hans familj och vänner) enbart ser detta med att jag "är kär i flaskan" och inte alls kan förstå att min man är delaktig. Eller ja, jag kan inte skylla på honom, men att det inte finns någon som helst förståelse för att det kan finnas en koppling mellan mående (som till stor del består i att jag näst intill har levt som ensamstående om än att han har betalat + att vi har haft en total diff i kommunikationen, där jag upplever det som att jag alltid är den felande länken... I även haft ett krävande jobb mitt i allt detta) och ett ökande drickande. Jag har känt mig väldigt utpekad här och då jag även fått höra att jag är "en fara för barnen" (som då är i övre tonåren, skall tilläggas, varav en snart är myndig) så ser jag ju rött, eftersom jag är den som har funnits där hela tiden. Och, såsom jag kanske har druckit nu det senaste året, har jag ju inte gjort tidigare, utan snarare tvärt om. Vidare dricker jag inte varje dag och har själv valt bort alkohol under längre perioder, då jag är rädd om min hälsa och absolut inte vill få några skador. Således har jag flera gånger valt att under minst 2 till kanske 8-9 veckor vara helt utan alkohol och fokusera på träning, hälsosam kost och div. kosttillskott som rensar kroppen och som är antioxidanta - den totala motsatsen mot att fly och ta in på ett hotell och dricka under ca en veckas tid... Som sagt, ingen är svart eller vit.

Men, att jag just valde att fly och "bara få vara", är tydligen - enligt min man och hans anhängare - ett sååååå tydligt teckan på att vara "alkis". Att jag just bara ville vara, kan ingen förstå. Observera att jag hade kontakt med mina barn, varav en var hos kompisar på annan ort, så de visste var jag var etc. Sedan är det klart att jag ångrar mig så bittert, då jag naturligtvis borde ha varit hemma och "facat" problemen i relationen. Men, återigen, jag reagerar ju på detta att bli så totalt dömd. Inget, som jag har gjort, är värt något pga att jag gjorde som jag gjorde. Att jag har tagit hand om barn, vakat varenda natt när de var små, fått boka om mina möten för att hinna hämta och lämna för att min man har varit tvungen att åka på tjänsteresa med kort framförhållning (kunde ringa och säga att jag åker dit och dit imorgon och blir borta i tre dagar... eller att det har kört ihop sig, så jag blir sen ikväll), har varit den som har kört dem till träningar, lärt dem åka slalom, sitter och gör läxor i timmar (får använda ChatGtp för att förstå dagens gymnasiematte...), åker till akuten med dem, får hämta i skolan om de är sjuka, lagar middag i stort sett varje kväll, har kontakt med skolan bl.a. bl.a bla vekar ju inte spela någon roll. Vidare har en av våra söner en diagnos och vem är det som har kämpat med skolor, BUP etc..? Jo, lilla jag. Och, det gör ont.

Sedan kan jag inte dricka som jag gör - när jag gör det - och det måste ändras. Det förstår jag, eftersom det är ett sluttande plan och förr eller senare blir man väl helt beroende. Kan nämna att jag inte har druckit de senaste dagarna utan det var i samband med relationsproblemen och sedan min s.k. flykt.

Ja, jag förstår att jag måste förändra mig, men det gör ont att inte få någon som helst förståelse, utan det är bara "undanflykter" och jag och alkoholen är problemet.