av Humlan2

Humlan2
ons, 2026-04-22 - 23:43

Jag skriver här i hopp om att det kanske finns någon annan som känner igen sig. Jag och min partner har varit ett par nu i snart 5 år. Dom första två åren var helt fantastiska, kände mig trygg och jag kunde alltid lita på honom. Vi hade en vardag ihop som jag skulle kalla normal. Han är en väldigt social kille, har ett välbetalt jobb , familj och många nära vänner. Några dagar i veckan blev det en öl eller max två öl på kvällen samt ett whiskyglas ibland. Oavsett om han var ute en sväng och tog en öl men en vän medans jag tränade på kvällen efter jobbet så kom han alltid hem i rimlig tid och vi la oss tillsammans på kvällen. Vi var intima och mysiga med varandra. 3e året när vi flyttade till en annan bostad så började jag märka att det ALLTID blev en öl efter jobbet samt att han hittade hobbyn dart. Var och varannan dag efter jobbet så gick han iväg och kastade pil med vänner, i och med det så blev det oxå mer öl och flera whiskey. Jag tänkte nog inte mer på det tills jag kände mig ensam på kvällarna. Varje gång jag la mig undrade jag hur sent han skulle komma hem. Oftast var kl efter 23 oavsett veckodag. Undrade hur kul det kunde vara att dricka öl och kasta pil från kl 16 fram till sent nästan varje dag.. Jag har aldrig varit en sån som ringt och frågat när han kommer hem eller överhuvudtaget varit jobbig emot honom på det viset men kände lite att jaha.. är det såhär vi ska ha det. Jag tog upp med honom att jag kände mig lite bortprioriterad och att jag började känna mig ensam. Hans svar först var att jag borde gå och träffa mina vänner oftare eller börja träna mer igen. Försökte förklara för honom att det inte kommer känna mig mindre ensam då jag ändå är hemma i rimlig tid oavsett om jag hittar på något eller ej. Nämnde aldrig då att jag upplevde att alkoholen började bli ett problem. Men efter en sommaren med härligt väder, semester , mängder av alkohol så började jag bli orolig över var detta kommer sluta. Hösten kom och det fanns frf alltid en anledning till öl och whiskeyglasen blev större och fler. Så fort jag tog upp det det blev det alltid tjafs även fast jag sa det på ett fint sätt. Märkte att det inte var någon idé att ens säga något kring det när han väl hade druckit så tog upp det dagen efter , helst tidigt innan han ens hunnit tagit någon öl. Men tjafsen blev bara fler och med tiden kände jag att det spelar ingen roll hur jag säger saker och ting. Efter nyår erkände han att han nog har problem med alkoholen vilket var en skön känsla för mig då jag började bli orolig för våran relation men inte minst för hans egna hälsa. Han erkände problem med ändå svarade han med ” ska jag inte kunna gå ut och ta en öl med vänner ”. Klart han ska kunna göra det men när det går så långt att han inte kan hejda sig själv så kanske man ska avstå alkohol ett tag.. ( kan jag tycka ). Men kände att okej, han får visa för mig att han klarar av att bli bättre. Nu har det gått ytterligare ett halvår. Han har bättrat sig något med att inte komma hem lika sent på kvällen men det blir så tydligt tecken då dagen efter att ölen han tar blir tidigare och tidigare på dagen.. den där så kallade återställaren. Han lovade vid nyår att skippa starkspriten för det är det som är problemet enligt honom i en månad men det höll ju inte.. Jag vet inte vad jag ska göra , tycker själv att jag är världens snällaste tjej som ändå försöker förstå honom men kommer på mig själv med ursäkter kring hans alkoholintag. Mina nära runtomkring mig börjar ana att något inte står rätt till men jag vill absolut inte säga något till någon för tänk om det snart blir bätttre?? Känns som jag ofta får skulden till mycket nuförtiden, han vill heller inte kramas eller ligga. Det är alltid på mitt intiativ och det börjar jag oxå tröttna på, känner liksom inte att han vill ha mig längre även fast jag vet att han älskar mig. Usch , jag står inte riktigt ut. Han är 40 och jag 31. Vill så gärna att vi ska ha barn men är rädd för att ens prata om det med honom. Mår så dåligt nu då jag inte vet vad jag ska förvänta mig av honom varje dag. Påverkad eller inte, hemma eller ute? Jag går sönder inombords då jag upplever att jag försökt prata med honom om detta på så många sätt men jag når inte fram iallafall..

november25
tors, 2026-04-23 - 00:55

@Humlan2 Jag har varit med min kille som är alkoholberoende i lite över ett år nu, och orkar snart inte mer. Han är också "högfungerande". Men hans problem har gått längre än de som du beskriver hos din partner.
Om du inte når fram hur du än försöker, och inte mår bra, fundera några varv på om du verkligen vill vara kvar i relationen. Om du försöker känna efter vad du själv behöver?
I vilket fall kan det nog vara klokt att inte binda sig till personen genom att skaffa barn ihop. För fortsätter detta och han fortfarande inte vill ändra sitt alkoholbruk, då har du barn att tänka på också som drabbas av detta.

Jag går över till att bo i eget boende nu, efter alla försök att få min att börja i behandling.
Det är svårt att nå fram om personen inte själv har insikt och inte är redo för förändring. Min har fått insikt i sitt beroende nu, men verkar ändå inte redo.
Jag har blivit hjälpt av anhörigstödet som finns på den här sidan. Det är som en kurs du gör självständigt.
Hoppas du kommer vidare! 🌷

Rike
tors, 2026-04-23 - 07:24

@Humlan2
Hej
Så tufft! Tyvärr så kan du inte prata, nå fram eller ändra.. han är den han är o det handlar om dig, att detta inte känns bra för dig, att vara i relationen.

Vilken tur att ni inte har barn ihop!!!!! Det är inget du kan överväga i denna relationen som är nu. Barn ska inte födas in i problem om det kan undvikas o du skulle få det så tufft.

Funderar du inte på att gå vidare och sen träffa en partner som vill samma sak som du?
Du är bara 31 och har all möjlighet till ett liv utan detta, men med trygghet o barn.