av november25

november25
sön, 2026-03-15 - 23:34

@Kameleont Tack snälla, det kändes väldigt skönt att höra! ❤️

Ja, jag ska bo hos honom tills inflytten.. Jag hade väl hoppats att han skulle fortsätta vara nykter, annars jag kanske hade försökt ordna med annat boende.
Det känns konstigt att gå tillbaka. Mest kanske för att jag är i kontakt med mina känslor nu och verkligen inte mår bra. Tvivlar på vår framtid. Men det kommer nog kännas lite skönt också, en paus från det här hårda gränstagandet..
Bara jag inte tycker det är så jobbigt att jag gråter hela tiden. För mig blir det så när jag kommer in i många jobbiga känslor som jag liksom inte tar mig ur, jag bara gråter och gråter. Helt hopplöst opraktiskt.

Det som är lite extra jobbigt/komplicerat är att vi ska resa ganska långt till min familj med min son för att fira sonens födelsedag. Min sambo håller på och förbereder en massa mat.
Men det kanske blir bra på nåt vis att vi får något annat att göra, även om han dricker. Känner mig dock helt kraftlös. Innan resan ska jag jobba igen, så då är jag ju upptagen av det. Men lite samma där, vill egentligen bara krypa in under en filt och stanna där.

En period kändes det som om jag tog mig ur medberoendet lite och kunde känna distans och tänka på annat.
Men vet inte hur jag ska hitta tillbaka dit.
Kanske var det också lättare då för det var innan alla dessa försök och upplevelsen att bli bortvald, och jag kände ett annan slags hopp.

Jag vet verkligen inte.
Kanske en anhöriggrupp skulle vara bra för mig. Försöka förstå medberoendet lite bättre och vad jag egentligen ska ta mig till.

esterest
tis, 2026-03-17 - 22:24

@november25 tänker på dig! Bra att du skriver här och vädrar dina tankar!

Känns som om det nuvarande anhörigstödet inte är något stabilt att luta sig mot när det är skakigt? Funderat på någon onlineresurs? Behövs ingen remiss till digitala psykologer och det går på högkostnadskort.
Tänker på hur det är på flygplanen, att man ska koppla på sin egen syrgasmask först innan man kan hjälpa andra.

november25
tis, 2026-03-17 - 23:33

@esterest Tack snälla! Tänker på dig med och undrar hur det går!
Ska skriva i din tråd också.

Igår fick jag kontakt med anhörigstödet igen äntligen. Tid inbokad på måndag (direkt efter vår resa). Jag bad henne också ringa mig, eftersom jag var i upplösning då. Och det gjorde hon nästan direkt vilket kändes väldigt skönt.
Hon rekommenderade att uttrycka en önskan att prova antabus. Jag vet inte just nu. Jag är trött på att komma med olika förslag och prata med honom om alkohol när han inte vill det. Jag ska avvakta just nu.

Det är en bra ide med stöd via online psykolog! Tack. Jag ska kika på lite alternativ. Kanske är det lättare än fysiska möten på mottagningen också.
Att jag gråter nästan varje dag nu är nog ett tecken på att jag är på gränsen för vad jag orkar med.

Särbon var på väldigt dåligt humör på morgonen när jag skulle flytta. Kvällen innan hade han frågat om jag ville komma och jag tackade nej på ett trevligt sätt, i linje med tidigare avståndstagande till drickande. Det skar i mitt hjärta, kändes så jobbigt. Hela helgen blev ju sån.
På morgonen verkade han inte inställd på att jag skulle komma dit alls, vilket ju innebar att jag inte hade någonstans att ta vägen (i teorin).
Men han ringde senare och sa att jag såklart var välkommen. Han hjälpte mig flytta sakerna. Han skulle iväg på en aktivitet med öl. Tyckte inte alls att jag borde vara stressad på grund av honom, det fanns det ju ingen anledning till. Kändes knäppt att höra.

Kom sen hem full, gladare, kärleksfull och ångerfull. Han hade berättat för en familjemedlem till att han har alkoholproblem. Han hade även berättat om hur jobbigt han förstått att jag har det med honom på grund av drickandet.

Jag känner mig lugnare. Orkar inte ta upp saker just nu eller följa med i turerna runt hans drickande. Han får sköta det själv och jag ska försöka ta hand om mig.
Dagen började med att han började ta medicinen igen. Drack ingenting hela dagen förrän kvällen då han plötsligt tog några öl.

Ser ändå fram emot resan och det positiva i den. Vet egentligen inte hur lång tid jag har kvar med honom, försöker att passa på att ta in det som jag tycker så mycket om..
Hoppas samtidigt fortfarande men vet verkligen inte längre om han kommer att vilja bli bättre.

Ser fram emot att börja måla och tapetsera i min nya lägenhet😊

Kameleont
tors, 2026-04-23 - 22:43

@november25
Hur har veckan gått för er?
Har din sambo tagit emot hjälp?
Hur mår du ni i detta?
Är din lgh klar snart?
Oj, det blev en massa frågor...
I all välmening, undrar hur du har det?
🤗

november25
tors, 2026-04-23 - 23:15

Det har hänt så mycket att jag inte vet var jag ska börja. Samtidigt är vi väl egentligen kvar i samma situation, eller liknande... Min kille har eskalerat på sista tiden i sitt missbruk samtidigt som han nog börjat inse att det är helt ohållbart även för honom. Han har varit med om en del negativa konsekvenser till följd av drickandet, främst i relationer.

När jag flyttade tillbaka in med honom den tid jag väntade på min lägenhet, var jag ganska uppgiven och inställd på att fokusera på det enda jag kan förändra - att själv försöka må bättre. Jag gjorde dagliga meditationer med self-compassion, som jag tycker verkligen fått mig att känna mig annorlunda i mig själv. Jag blev gladare. Samtidigt låg sorgen där under, för jag upplevde inte längre hopp på det vis jag gjort tidigare. Mitt anhörigstöd menade efter allt hon hört att min kille förmodligen inte var redo att sluta dricka.
Så en dag brast allt och jag hamnade i nåt slags utmattat tillstånd där jag bara grät och grät. Min kille sa för första gången att han gick med på att ta emot hjälp, att han inte heller orkade mer.
Efter det släppte jag in honom igen och vågade hoppas.
Jag hittade en privat behandlare och efter ännu en helg med ökat drickande ringde han dit. Det blev ett omskakande samtal. Efter en del pendlande fram och tillbaka under en hel vecka med massor av alkohol och starka känslor tog han själv upp för mig att han bestämt sig för att gå den öppenvårdsbehandling som de hade rekommenderat honom. Han skulle ringa måndag.
Men det gjorde han inte. Utan satte istället igång med en massa andra praktiska saker och sa att tiden måste vara rätt.

Idag skulle vi äta middag tillsammans men då hade han bråkat med grannarna och de hade hotat varandra, han blev filmad av grannen som sa att de skulle skicka till hyresvärden så att han blev vräkt. Han tyckte att han iallafall var färdig med stället. Jag fattar inte att det här är personen jag är ihop med. Han var arg och tyckte att jag skulle gå hem, eftersom han inte var på humör. Jag blev såklart upprörd och allt det där. Ledsen, arg. Är så trött på hela situationen vid det här laget. Sa åt honom att han kan hålla på och flytta och lämna, men han försöker egentligen bara fly från sig själv. Packade lite mer grejer och gick hem och fortsatte renovera hos mig.

Jag sa till honom att jag finns här när han bestämmer sig för en förändring. Kanske blir vårt umgänge begränsat till frukostar just nu. Jag sa att jag älskar honom och hur svårt det än är att stå vid sidan och se på så kommer jag inte att lägga mig i hur han lever nu och han måste fatta sina beslut.

Jag undrar om han faktiskt kanske är på väg mot sin personliga botten nu. Han har blivit så mycket sämre sen vi träffades och det verkar som saker faller samman i hans liv.
Just nu verkar dock rädslan att sluta dricka vara större än rädslan att förlora allt. Och så länge det är så kommer han väl fortsätta.

Jag känner att jag har accepterat det i mitt inre. Det känns sorgligt, och i vissa stunder blir jag arg och frustrerad. Men det är okej. Jag har accepterat att han måste fortsätta bli sämre för att kunna ta steget. Om jag fortfarande är här när han bestämmer sig får vi väl se.

Men det har också börjat kännas som att det kanske är han som lämnar mig först, för att det gör för ont att möta verkligheten. Det känns fortfarande väldigt jobbigt om det skulle bli så. Men det känns ändå som det rätta att göra är att försöka stanna i kärlek och inte styras av rädsla. Det får bli som det blir, och jag antar att jag kommer att vara okej oavsett.