Hur går man vidare?
Hej allihopa!
Jag är ny här och känner att jag behöver tips och råd av människor som vet vad jag går igenom. Jag har många underbara vänner/familjemedlemmar som står vid min sida men jag saknar att prata med någon som har samma erfarenhet som jag har. Ska försöka göra min historia kort. Jag träffade min sambo första gången när jag var 15 år, blixtförälskad och lycklig var vi tillsammans i 10 månader. Han festade en hel del redan då och var väl lite spännande. Några år senare blev vi åter ett par och jag trodde väl att han skulle ändra på sig vad gäller drickandet. Hans pappa omkommer tragiskt i en olycka 1½ år innan vårt första barn föds 2000. Min sambo är uppväxt i en liten by där alkoholism har funnits i generationer så han vet väl inget annat. Efter min svärfars död så gick det långsamt utför för min svärmor och min svåger. Min sambo startade eget företag 2002 som han drivit i den lilla byn där han är uppväxt. Vi bor 5 mil därifrån vilket har resulterat i att min sambo ofta har varit borta. Jag har förstått att jag många gånger blivit bortvald pga alkohol och sk "kompisar". Det har varit många jobbiga år med förtvivlade försök att få rätsida på detta problem och att min familj ska fungera. Jag har gått i terapi, försökt prata med honom och hotat.....ja listan kan göras lång. För ca 3 år sedan började jag tröttna på allvar efter att ha försökt få min svärmor, svåger och min sambo på fötter. Jag började drömma om en egen lägenhet där jag och mina barn kan få lugn och ro. Nu är det ju så att min sambo sköter sitt jobb och har byggt upp en firma som fungerat bra, nu har han fått fast anställning och vi har bra ekonomi och ett fint hus och många fina grejjer....men det är något som fattas mig. Vi hade en jättekris i sommras som ledde till familjerådgivning och enskild terapi för min sambo. Äntligen kändr jag att min sambo var påväg att ta tag i detta problem. Han fick antabus utskrivet och skulle börja men har inte gjort det. Jag flyttade hemifrån med barnen mellan jul och nyår och flyttade hem med det löftet att han skulle börja med antabus och om han sedan inte kunde kontrollera detta själv skulle han ta in på ett behandlingshem till våren.... Jag har varit borta med vårt äldsta barn på aktivitetshelg och lämnat den yngsta hemma nu under 2 helger och när jag kommer hem på söndagen så är min sambo full...... Kan inte förstå hur han kan göra detta mot sina barn. Jag har pratat med hans arbetsgivare och de har lovat att prata med honom och erbjuda honom hjälp. Jag känner mig totalt körd i botten och jag har kämpat så för att försöka få till en förändring vad gäller detta. Min sambo har vägrat prata med mig om det som hände förra helgen vilket gör mig sårad och totalt nonchalerad. nu har han istället börjat fixa till hemma med nya möbler och lite ombyggnationer.....vad blir bättre av det??
Rörigt inlägg, jag vet. Min fråga är: var hittar jag styrkan att ta tag i detta och bryta mig loss. Jag är orolig att mina barn ska få en pappa som super ner sig totalt, super när han har dem hos sig (för han har väl ändå rätten att ha sina barn för han är ju för det mesta en bra pappa). Jag är helt enkelt livrädd för att kliva över kanten....hur gör man????
.

höst trollet

Ett snabbt inhopp och skickar dig en stor advents och styrke-kram!
Tänker på dig, markatta, Nana, sorgsen och alla som på sitt sätt kämpar..
kram /trollis

- det känns för mig när jag läser som om du ser klart. Jag tänker när du skriver att din man "erkände" att han saknar sin pappa att det är motvilligt... det skulle vara så annorlunda i mina öron om han berättade. Berättade berättelsen om sig och sitt liv - men han är kanske inte alls redo att möta det, kanske därför att han slutade hos psykiatern? Det kan vi inte veta.

I mina ögon är du inte alls på låg nivå och inte egoistisk - men jag vet att det kan kännas så.

I en annan tråd skrev du om barnens situation vid en skilsmässa. Knappast helt okomplicerad - men hur är det som ni har det nu? Jag tänker på ansvar och etik. Man tänker ju lätt så att om man inget gör finns ingen handling som man kan ställas till svars för. Direkt man handlar är man ansvarig för sina handlingar och dess konsekvenser. Om du lever kvar är det som det är och det är inte "ditt fel". Om du lämnar och barnen blir ledsna, kanske får problem av något slag - då bär du ansvaret för det. Visst är det lätta att tänka så. Men det finns ett ord som underlåtelsehandling - man låter bli att göra det som borde göras. Då bär man ju också ett ansvar. Förstår du hur jag tänker? Och att jag absolut inte menar att anklaga eller lägga sten på bördan.

Det blev tungt det här. Skriv om jag uttryckt mig klumpigt eller sårat dig. Det är inte min mening.
Allt gott! / mt

att du ser ljuset i horisonten och att du blir alltmer klar över hur du vill ha det!

Så bra! Kram! / mt

Lelas

Hej Framtidsdrömvännen!

Jag tänker, precis som mulletanten, att det finns en ny klarhet i det du skriver nu jämfört med innan. Du börjar se på din situation med mer rättvisande ögon. Bra!

Kram!
/H.

PS. VV, förresten... vi älskar våra alkohister, de allra flesta av oss. Det är naturligtvis härligt, men samtidigt är det medberoendets boja.

Sorgsen

...hösttrollet...sänder en likadan till dig.
Önskar dig en bra start på veckan.
Kram

Sorgsen

...det är så många delar jag känner igen. Allt som handlar om att inte få någon form av bekräftelse. Det är så tungt att bli förbisedd och nonchalerad, riktigt elakt och utstuderat. Jag har fortfarande inte en susning om vad som är vad i mitt förhållande. Alltså vad som har förvrängts pga alkohol, hur mycket som är ren stolthet-menar hur mycket han inser men är för stolt för att i en handvändning ändra. Det enda jag vet är att så här var det inte förut och nu är han sjuk. Även om han de sista två dagarna inte betett sig lika kyligt mot mig så är fortfarande min inställning att någon slutsats drar jag inte förrän han varit igenom en behandling!

Sänder en kram med hopp om att du finner styrka.

Ett litet ps:
Jag fångar de små sakerna jag hittar för att kunna nå min man.
Ett exempel:
I det korta samtalet, (ja, mer monolog från min sida) vi hade i förrgår flikade jag in att han fick ett telefonsamtal tidigare på morgonen, där han pratade på ett samlat och respektfullt sätt med personen i andra änden. Jag sa att jag inte har upplevt det från honom på väldigt länge och att jag saknar det.
Han har inte ringt upp mig under dessa två dygnen men i de två uppringningarna jag har gjort har han varit trevlig och samtalat på ett vuxet sätt. Det inger nytt hopp!

Framtidsdrömmar

Åter igen har jag i mitt jobb blivit påmind om att vår stund här på jorden är begränsad och att vi när som helst rycks ifrån detta jordelivet, oavsett ålder. När jag hamnar i dessa situationer och då mitt försök att rädda liv inte går så tänker jag att ; man ska vara rädd om det man har och behandla varandra väl. Dock tänker jag oxå att livet är alldeles för kort för att bara uthärdas och inte ha det bra. Läser just nu "flickan från paradiset" av Agneta Sjödin. Denna bok rekommenderar jag till alla som känner sig vilsna och ledsna. Jag börjar lära mig att livet faktiskt inte ska vara att " uthärda", man kan och får faktiskt vara lycklig också.

Mulletant, jag blir inte stött av dina ord, jag håller med dig i det du skriver. Jag tror också att han hoppade av psykologhjälpen få det blev för jobbigt att börja se tillbaka på det som hänt.
Som alltid blir jag varm i hjärtat av alla kommentarer.

Villervalle; vad var det i mitt inlägg som berörde dig?

Villervalle

när du beskrev dina försök att närma dig din man. Det är också jättekonstigt att alkoholen kan vara ett så starkt gift att din man försakar en så varm och gullig tjej som dig.

Framtidsdrömmar

Det du skriver berör mig och ger mig en liten gnutta självförtroende. Det gör mig samtidigt "ledsen" över att du som inte känner mig och inte vet vem jag är ändå kan genom det jag skriver här se att jag verkligen försöker. Min sambo vill inte ta till sig det jag i så många år försökt visa och det jag så många gånger påpekat att man måste ta tag i såsom alkoholen, sorgen och sedan gå vidare.
Jag har nog stångat mig blodig så det räcker, dock kommer även rädslan över att jag inte försökt och visat tillräckligt genom åren.... Men- jag har försökt på mitt sätt- inte alla gånger så himla bra kanske och vissa saker skulle naturligtvis varit ogjorda. Här är jag nu och har framtiden framför mig.

Framtidsdrömmar! Jag ser att du är inloggad, vi möts i skiftbytet:)
Hoppas du har det bra i stunden och ser fram emot julaftonen med tillförsikt. Kram / mt

Framtidsdrömmar

Hur kunde jag ens tro att denna julen skulle bli lugnare vad gäller drickat? Jag och barnen har lagt oss, sambon sitter kvar i soffan rödögd och kraftigt berusad, han somnar nog snart framför tv'n som så många gånger förr.
Gud vad jag hatar detta, varför fattar han inte att hans familj inte vill ha honom i detta skick? Jag blir både förbannad och ledsen. I morgon bitti ska jag upp med två förväntansfulla barn och se vad tomten kommit med under natten, det blir grötfrukost och skinka... Min käre sambo lär inte vara pigg då..om han ens är vaken.
Julafton blir väl likadan, juldan likaså...vi är lediga ända till trettonhelgen- känns inte kul att han är ledig så länge.
Nej, fy- så här ska jag inte ha det. Jag härdar denna jul för barnens skull. Är det ens nån idé att påpeka min ståndpunkt åter igen nu när det är jul och att påpeka hans alkoholmängd? Eller ska jag bara skita i det- han kommer ändå att bli vrång och det blir tusen gånger värre.
Gode Gud ge mig styrka...
God jul till alla mina forumvänner!

Lelas

Framtidsgumman! Vad ledsen jag blir för din skull.

Du skriver: "varför fattar han inte att hans familj inte vill ha honom i detta skick?"
Jag tror att han fattar det, trots allt. Däremot så är alkoholen starkare just nu. Och alltså blir det ett ännu större nederlag att inte kunna sluta dricka, och så är skuldspiralen igång. För vad gör man med skuldkänslorna? Jo, man häller alkohol på dem så man slipper känna dem... tills man nyktrar till lite.

Du skriver: "Nej, fy- så här ska jag inte ha det."
Nej, precis. Så här ska du inte ha det. Du är värd så mycket bättre. Eller hur?

Du skriver: "Är det ens nån idé att påpeka min ståndpunkt åter igen nu när det är jul och att påpeka hans alkoholmängd?"
Spelar det egentligen någon roll att det är jul? Ja, kanske... sveket blir ju på något sätt större när förväntningarna (inte minst från barnen) är högre.
Men, att påpeka mängden är inte en bra väg. Det är en fajt som du aldrig kan vinna. Du riskerar till och med att får motsatt effekt... Om du säger något i stil med "Du har ju druckit två flaskor vin och klockan är bara sju!" så skulle han kunna tänka "Aha, hon vet inte att jag drack en tredje flaska i garaget innan! Tjoho, jag lyckades dölja den! Då kan jag ta en till imorgon, för hon märker det ju ändå inte!". Nej, en diskussion om mängd med en alkoholist är dömd att misslyckas. Då är det mycket bättre att fokusera på hur du själv mår av allt det här, att du inte orkar och att du blir ledsen. Dina känslor har du rätt att definiera.

Du skriver: "Gode Gud ge mig styrka..."
Amen.

Kram, gumman.
/H.

Framtidsdrömmar

Jag ska prova att inte lägga fokus på honom, det är bara så svårt. Jag ska se till att vara bra för barnen och mig.
Förresten så hade jag fel... Han kom faktiskt och lade sig i sängen nu... Stinker fylla och börjar väl snart snarka som en flodhäst. Jag hoppas jag hinner somna innan hans djupsömn slår in annars måste väl jag förflytta mig till soffan för att överhuvudtaget få nån blund i ögat.
Kram och godnatt!

och jag hoppas att du orkar ta hand om dig och barnen idag. I ditt allra första inlägg skrev du att du har många underbara vänner/familjemedlemmar som står vid din sida. Kan du flytta någonstans med barnen när julaftonen är över? Jullovet är väl ingen anledning till att ni ska vara i ert hem och fara illa? Till julklapp av mig får du Carina Bångs ord om att vara maktlös eller att ta makten över sitt liv - fastän jag vet att jag delat den tidigare med dig. Du är på en annan station nu. Läs igen, på djupaste allvar, rad för rad och fortsätt gärna listan.

Vi är maktlösa inför att missbrukaren väljer att dricka eller ta droger.

Vi har makt över vad vi väljer för våra egna liv.
Vi har makt över vilka val vi själva gör.
Vi har makt över vad vi lägger vår energi på.
Vi har makt över vad vi lägger vår tid på.
Vi har makt över vilka människor vi väljer att umgås med.
Vi har makt över vilka värderingar vi vill leva efter.
Vi har makt över... (fortsätt gärna listan, skriv i kommentarer!)

http://medberoendeinfo.blogspot.com/2011/02/maktloshetmaktfull.html

Läs din tråd igen, från början. Vet du, det kommer inte att bli annorlunda så länge inte du gör en radikal förändring. I det ligger (kanske) också hans möjlighet att möta verkligheten och komma till insikt. Jag tror att hans hjärna är bortom förnuftsmässiga samtal och tänkande. Det betyder inte att han är en "dålig" människa eller inte bryr sig om er. Suget efter alkohol styr honom och allt annat är sekundärt. Så tror jag. Det är min erfarenhet och så säger också den kunskap jag hittat.

Ta vara på dig, barnen och julaftonsdagen och gör det bästa av den.
Imorgon kan du ta ett steg för att förändra ditt liv!

Styrkekram och God Jul! / mt

Sorgsen

..sända en tanke med hopp om att du kunnat släppa endel av fokusen på missbruket för att glädjas med resten av familjen.
De goda råden finns ju i tidigare inlägg.

Kram

Framtidsdrömmar

För tredje kvällen i rad sover min sambo i soffan efter att ha druckit förmycket. Jag vet att jag är maktlös inför denna situation men det är jättejobbigt att bara titta på.
I går på julafton bad jag honom om en vit jul, med tanke på barnen.."de får väl gå ut i snön", svarar han. Efter det förklarar han åter hur dum i huvudet och hur sjuk jag är, att jag trycker ner honom, att han inte vet vem han är i mitt sällskap, att jag är för fin för honom, att jag är en bortskämd jävla skitunge, att jag äcklar honom och att han hatar mig.... Åter drar han upp min otrohet och använder det som vapen.
Jag vet ju att det inte är lönt att ge sig in i nån diskussion när han druckit, jag känner bara att jag önskar att hans kropp säger ifrån och han slutar dricka snart (han orkar inte hur många dygn som helst) så att jag får chans att tala om mitt allvar i att inte vilja leva i detta längre.
Han lyckas återigen att ge mig fruktansvärda skuldkänslor. För ett år sedan idag tog jag barnen och flyttade hem till min mor och far...på nyårsafton några dagar senare kom jag hem igen- han lovade då att han skulle söka hjälp för sin alkoholism senast i maj-12.... Inget har hänt av detta löfte- nu spelas förra julen upp igen-som en repris. Skillnaden är nu att jag bor hemma men har bestämt mig för att nästa gång jag flyttar gör jag det på riktigt. Men som sagt, det går inte att prata med en berusad människa. Han straffar mig, tycker att han har rätten att behandla mig så här efter det jag gjort mot honom. Men barnen då, han finns ju inte där för de i detta tillstånd. Det gör mig så ledsen!
Min bror med familj kom hem idag och vi har skridskoåkning, skidåkning, fiske och bad på schemat de kommande dagarna. Jag ska försöka att fokusera på det och inte i vilket skick sambon befinner sig i.

Funderar över vilka känslor jag fylls av och hur jag kan omvandla dem till ord som är "de rätta". Måste tänka länge i nattens tystnad. Det är ju mina känslor jag fylls av, de handlar om mig. Funderar över medberoendets makt - ”En medberoende människa är en människa som har låtit en annan människas beteende påverka sig, och som är helt upptagen av att kontrollera denna människas beteende.” Hur länge gick jag själv i vanmakt innan jag nådde min definitiva gräns? Vad var det som verkligen blev annorlunda efter att jag gick den där 6.12.2010? Du har gjort samma korta "utbrytning" utan att förändringen infann sig. Varför fattar han inte? skriver du. Jag vill fråga: Varför fattar inte du? Hur kunde du tro att den här julen skulle bli annorlunda?

Hur obegripligt svåra frågor vi ägnar oss åt här. Det är bara att känna den allra djupaste respekt. Respekt för vad? För människans villkor kanske... Det gör jag verkligen nu när hjärtklappningen lagt sig.

Går tillbaka ditt första inlägg, där frågar du: var hittar jag styrkan att ta tag i detta och bryta mig loss? Du vet, och jag vet att den kan du bara hitta i dig själv. Hur ska du komma tillrätta med skulden? Den skuld han lägger på dig och som du tar emot. Den skuld som kanske är din egen? Ingen av oss människor är väl fria från skuld i någon riktning.

Ja, för mig är det här ett livsforum! Det är så enkelt att säga "Gå!" och verkligheten är så oändligt mycket svårare än så. Svårare med medberoendet än med missbruket i mina ögon. Till medberoendets boja finns ju ännu inte någon kemisk-biologisk förklaring som numera förklarar en del av missbrukets makt över människan.

Dina avslutande rader känns befriande att läsa - skridskoåkning, skidåkning, fiske och bad. Ägna dig åt det, åt barnen och åt de friska i familjen. Din man är mycket sjuk och du kan inte hjälpa honom - jag tror jag vågar säga det fastän orden ser skrämmande hemska ut. Jag minns när Mie skrev till mig "din man har tagit ett litet, litet steg mot nykterhet"... det kändes tungt - ett litet, litet steg... han hade då visat att han bytt riktning, men det var viktiga ord. Att bli fri från missbruk och medberoende är långt större arbete än jag tror de flesta kan föreställa sig.

Känner att det här är ett tungt inlägg och tvekar att trycka på spara... Gör det ändå och hoppas att mina ord inte gör dig illa. Önskar dig hög luft, fria vidder, glad, kärleksfull gemenskap och gärna sol. Kram, kram / mt