Min historia.
Under min uppväxt, var jag en revolterande tonåring (väldigt självständig) och som alla andra, var det mellanöl jag drack för att bli full. För det var ju det det handlade om i första hand, även om man kallade det för att "festa". Poängen var ju att bli full!
Nåväl, DET växte jag ifrån. Det blev ett tidigt äktenskap, där ingen av oss var mogen för att bilda familj egentligen och skilsmässa, eftersom det kändes, som jag hade ansvaret för 2 barn, istället för det enda vi hade..
Ny man efter ett par år, andra barnet efter ytterligare ett par år. Ett nybyggt hus, deltidsjobb och en "framgångsrik" man.
Det började med att vi hade ett ganska stort umgänge, så det bjöds på mat och vin.. I början var det härligt att både bjuda och bli bortbjuden..
Jag kände mig så "spirituell" och trevlig efter ett par glas.. Tyvärr, så gjorde min dåvarande man det också (och ansåg sig själv vara en guds gåva till kvinnorna, inte bara mig!)
Efter åtskilliga stormiga uppträden (där allt givetvis var mest mitt fel) upptäckte jag att han skåp-söp! JAG skämdes, och var glad över att han inte åkt dit för rattfylla.
Jag kom nämligen på honom en väldigt tidig morgon (vid halv 4-tiden) stå och halsa direkt från barskåpet.
Han skyllde på att mitt uppträdande (skäll, för lite sex, för lite uppmärksamhet etc) gjorde att han inte kunde sova. Och han hade ju ett SÅ viktigt arbete...
Den morgonen, föll ett par fjäll från mina ögon. Jag tvingade honom att sjukskriva sig, för om han satte sig i bilen, så skulle jag ringa polisen.
Han måste ha anat att jag menade allvar, för han lommade isäng och ett par månader senare flyttade vi isär. (efter ytterligare en månad hade han skaffat en ny kvinna!)
Själv, tröstade jag mig med ett par glas vin på kvällarna när barnen somnat, tills jag insåg att jag inte hade råd att fortsätta dricka i den takten. Dessutom tyckte jag inte att det var roligt att sitta ensam och dricka (kanske skämdes jag lite över chablonbilden av den försmådda, som sitter och pimplar vin..)
För sådär 6 år sedan träffade jag mannen i mitt liv! trevlig, ordnad ekonomi, bostad och händig! Inget tjafs som vem som ska städa diska eller tvätta..
Han nämnde öppet att han haft problem, i samband med en uppslitande skilsmässa, men han blev aldrig knöfull eller otrevlig. Däremot älskade han viner och var väldigt kunnig utan att vara vin-snobb.(starksprit nobbade han och gör för det mesta fortfarande)
Sedan har det smugit sig på.. Ett á två glas vin till maten, har blivit ett par flaskor.. och så några starköl...
Några gånger har han trillat igenom, med dunder och brak och blivit i stort sett redlös. Naturligtvis har jag "förlåtit" och sett det som engångsföreteelser (fastän magkänslan sagt något annat) Jag har ju själv druckit.
Den senaste händelsen, fick mig nog att chockartat öppna ögonen och inse att jag själv har blivit beroende och besluta mig för att göra något åt det!
Jag kan bara ändra på mig själv! Hur gärna jag än vill att den man jag älskar, ska bli nykter alkoholist, så måste jag inse att DET kan bara han själv åstadkomma.
Jag tänker inte överge honom hals över huvud, men jag har sagt att det finns saker jag inte kan dagtinga med mitt eget samvete om. Han anser fortfarande inte att han är beroende, men medger att det kan uppstå vissa problem när han "råkar" dricka för mycket..
Så nu har jag parkerat på bänken (som någon skrev i en tråd)i forumet!
Tack alla ni som är här, för uppmuntran och ögonöppnare!
Ha en fin dag!/trollet

Dompa

Hej Trollis...du bjöd själv in mig. Känns lite som med djävulen...du måste bjuda in. Självklart ska VV ha en toddy...du ser det. Nu ska jag bluddra om könen...anledningen till att jag bluddrar här är för att du är du. Jag vill bolla tankar. Könen...; Inser under min hundpromenad att anledningen till att jag retar mig på Andreas beteende är för att han är så lik mig själv. Noll impulskontroll. Detta tror jag är ett mestadels manligt drag...det uttrycker sig på olika sätt. Men resultatet blir oftast det samma...krig eller dra sig undan och sura i ett hörn. VV skrev en gång om att de flesta av hans vänner var kvinnor. Jag känner igen det...har några tjejkompisar och med undantag av J så är jag vän med alla mina ex. Jag är en kvinnokarl...inte i betydelsen spänna på men i betydelsen tycka om/uppskatta empati och hjärna. Hos många män lyser verkligen det ena eller det andra med sin frånvaro. Ser det även här på forum...hos mig själv...hos andra forummedlemmar och hos de gubbar som anhöriga (kvinnor) skriver om.

Vet inte riktigt vart jag vill komma (hur skulle jag kunna veta det...jag är ju född man) men vad jag tänker är att det finns ytterst få manliga förebilder att respektera. Både på forum och IRL. Kvinnor kan jag räkna drösvis. Så vart gick det fel? Ser på mina egna ongar...två pojkar och en dotter. Samma uppfostran...samma bakgrund men en av dem bländar med sin visdom...givetvis flickan.

Så vad har detta med mina egna tillkortakommanden att göra? Med mitt humör? Inte en aning Trollis...tankarna är nyfödda. Nu ligger bollen hos dig :-). Menar inte att du ska hjälpa mig ur en själskris så som kvinnor alltid får göra med män. Utan jag skriver det jag tänker...bolla lite. När blev mannen ett våp? Kram/R

Villervalle

Tjejer? Jag har mycket mer kul med mina tjej kompisar. Det behöver inte betyda sex men kanske jag är konstig? Jag vill tillägga att jag är väldigt maskulin om det kan vara till någon hjälp ;-)

NyMan

Har också ofta haft lätt för och gillat att umgås med kvinnor. Både vad gäller idé och substans, djup och själ, som fest och galenskap! Säger kanske mest om vilka sorts människor man vill ha runt sig, men det här som sagt ofta visat sig vara kvinnor. Och jag är helt överjordiskt super duper manlig! ;-D

höst trollet

Ska fundera över det du skriver.. Tror att en del har med kulturella betingelser och uppfostran att göra. Även sådant, som vi tror oss stå över i form av fördomar över hur vi behandlar flickor och pojkar..
Att män är våp, har jag upptäckt för lääänge sedan (så även kvinnor)
Blev tillfrågad hur det var att vara ensamt fruntimmer på en manlig arbetsplats en gång, och svarade, att det inte var några problem alls, eftersom det fanns så mycket "kärringar" där ;-D
Återkommer med mer fundringar.. /trollis

höst trollet

Ja, du Dompa! Kanske har det kulturellt varit så att pågarna varit värda lite mer (alltså bakåt i tiden sett)
Jag vet att mina föräldra var besvikna på att jag var en flicka.. Att nästa barn var en flicka osv.. Fast det innebar att jag fick hålla på och klättra i träd, skruva och meka, ända tills min lillebror föddes..(missförstå mig rätt, jag gillar verkligen min bror!)
DÅ, blev jag plötsligt "degraderad" till barnvakt och minipiga... Visserligen ska alla barn ha så mycket kärlek det bara går att ge dem, när de är små, men min bror betraktades som ett "underverk"..
Han behövde inte diska, hämta ved, städa etc.. Han "klemades bort". Vad han än gjorde, så var han "såååå DUKTIG" (det östes beröm över honom jämt. T.om. för sådant som egentligen var självklart)
Hyss, misstag etc slätades över.. Äsch, han är ju grabb...(hade jag gjort liknande saker, hade jag varit randad i baken så jag definitivt inte kunnat sitta på en vecka)
Jodå, han rätade upp sig, när han gjort lumpen. Som han själv sa, det var det bästa som kunde hänt honom..
Sedan jämför jag med mina manliga kollegor/arbetskamrater jag haft och ser att de i vissa stycken är som små tuppar i hönsgården.. De vill ha beröm.. De förstorar gärna betydelsen av sig själv och det de gör..(finns ingen mamma där som berömmer, så får de berömma varandra.. *fniss*)
K A N det möjligen bottna i den här bilden som små pojkar får av sig själv.. att det jämt påtalas hur "duktiga" de är och att de ständigt får ta plats..?
Idag blir både pojkar och flickor mer lika uppfostrade och båda könen får brister i bla hanteringen av besvikelser, impulskontroll, och att "ha tråkigt".. Vägen jämnas för dem på ett sätt som gör att de inte vill bli "vuxna"
Och varför skulle de, när inte ens deras föräldrar vill vara vuxna.. Kanske saknas det förebilder? vad vet jag.. som inte har nån cykel..?

Sedan får man inse, att gamla rollmodeller, inte bara försvinner över en natt, bara för att vi tror att vi har jämlikhet.. Mycket av det vi gör, sker omedvetet, så vi blundar gärna när det kommer till olikheter. Precis som vi gärna blundar när det gäller våra egna negativa sidor..

Hur många, pratar känslor med pojkar och män?(hur många grabbar pratar om kärlek istället för sex?)
Hur många män diskuterar existensiella saker (på sin arbetsplats?) Hur många män, vågar prata om hur de mår psykiskt med män?
JO, de finns, men det är definitivt inte samtalsämne nr 1, på kafferasten..
Återigen, vi har flera generationer män som växt upp med bilden av den "tysta", hårda typen.. Som i sin tur lite generat ser ner på "fjollorna".. (fjolliga är nämligen det s i s t a män vill vara..)
Ändå, är vi till syvende och sist MÄNNISKOR, med känslor och funderingar.. oavsett om vi är han, hon eller hen ;-D

Så till det där med projiceringar.. Hmm, har själv fått mig riktiga tilltuffsingar, innan jag insåg, hur jag , precis som du, retade mig på personer i RL.. Vissa saker, fick mig att bokstavligt gå i taket.
Min räddning var (och är) min superkompis, som lugnt stod kvar och förklarade, varför jag "gick i taket".. Det där är ju en spegelbild av dig..
Vadå MOI? Aldrig i livet, blev första reaktionen.. JAG, vill ju bara väl, Jag är väl inte sådär?

Jodå, det var jag, t.o.m en karikatyr på mig *ASGARV*
Men att v e t a , gör inte att man automatiskt blir av med "beteendet" eller ens vet var och hur man börjar (om man verkligen bestämt sig för att göra något åt det)
Det krävs "blod, svett och tårar".. och man måste göra jobbet själv.. ;-D
Jag är inte färdig med mina "skuggsidor", nej långtifrån, men det är min intension, att ta itu med dem när jag väl på allvar hittar dem. (jag är precis som alla andra benägen att blunda..)

Det enda jag vet idag, är att den enda som äger rätten att bestämma över mina känslor och den enda som kan förändra dem är jag! Jag må reagera på saker som händer, men vilka känslor jag ska "ha", är mitt val, och mitt ansvar.

Kram/trollis (som föresten inte tror på djävulen ;-D )

Stigsdotter

Vet inte vart det uttrycket kommer ifrån men nog var det en liten aha-upplevelse att läsa om din klosslåda! I min handväska har jag en neccessär med allt det där lilla som man "måste" släpa omkring på. När jag stoppar ned handen i den och letar hittar jag aldrig någonting, det är därför jag har skaffat mig en genomskinlig neccessär som jag först vrider och vänder på och tittar IN i för att hitta det jag ska ha. Lite som din låda, eller hur? Bra bild, tack :-)

Stigsdotter

...det jag brukade tänka för mig själv och till och med säga: "OK, jag vet att det är en massa fel på mig, men jag är fortfarande medveten om felen även om jag väljer att inte göra något åt dem, det är mitt val". Oj, oj, oj. Att jag kom att tänka på det nu när jag läser kapp i din tråd. Hmm... ödmjukt värre eller hur ;-) Hoppas jag kommit en bit därifrån nu...

Stigsdotter

...är ju verkligen inte ett gift utan en jättebra medicin - vad konstigt att det inte hjälper?

Dompa

Ja killarna med...Nyman och VV. När det gäller den sistnämnde så är jag inte ett dugg förvånad över att han är sjuk! Villervalle; Hade du lyssnat på mig så hade du insett att julfirande i iskalla norden kanske inte var en av dina bästa idéer ;-).

När det gäller pojkar och flicka så försöker jag nog uppfostra likadant och ge mina detsamma. Men kanske låter jag omedvetet killarna våpa mer? Jag måste börja tänka på det. För jag vill att mina killar blir "bättre" män än generationen innan (jag själv). De ska inte komma undan med ett surgubbe beteende. Men det är mycket kvar att tänka på. Tack för bollarna. Suger på detta ett tag. /R

Dompa

Så nojjiga människor är? Har du varit hos doktorn och kollat att så inte är fallet. Eller vägrar läkare också träffa dig? Fan, vad trist. Förstår din mamma...en "vanlig" förkylning kan ju döda en gammal kvinna. Men resten? Har du mat och dryck att trösta dig med iaf? TV:n? Säker på att de visar "Göta kanal" nu igen idagarna...haha ;-). Krya på dig kram! /R

NyMan

och inte dugliga barn, det är det som är kruxet och det svåra i kråksången. Det är i detta som jag stångar pannan blodig de flesta gånger, upplever jag, för det är fanimej inte så lätt alla gånger att ge ansvar och låta dem drabbas av konsekvensen av sitt handlande, istället för att hålla på och curla. Låter det konstigt och virrigt? Ja, jag sa ju att det är skitsvårt! En ständig strid som är skitjobbig stundtals, men som är oerhört lärorik om man orkar stå kvar i den hela tiden.

Dompa

Jag vill inte heller ha dugliga barn...men jag vill fostra dugliga vuxna. Jag vill att de en dag blir hela, friska människor när de har lämnat boet. Balansgången är som skrivet skitsvår... Där får vi väl bolla lite här på livsforum; Hur producerar/åstadkommer man dugliga vuxna? Med duglig menar jag givetvis inte ngn som nödvändigtvis uppfyller framtidens normer utan med ngn som har en grundtrygghet och styrka som tillåter h.n att gå vilken väg h.n än väljer. /R

höst trollet

Naturligtvis vill vi att våra barn ska växa upp till ansvarstagande harmoniska människor..
Det svåraste som finns är egentligen att vara förälder (är man sedan två föräldrar som inte "snackat ihop sig", är det ä n n u svårare)

Kanske var det lite enklare förr..? Det fanns inte så mycket "utanför" som distraherade..
Idag, när vi i jämlikhetens namn jobbar heltid båda två, så finns inte mycket tid kvar till barnen.. Den tid som finns, fylls av alla dessa "måsten".
TV, är nog den minsta delen av det idag.. Datorn och mobilen(paddan?) tar det mesta.. Dessutom ska ju barnen "sysselsättas" med vettiga aktiviteter..

Ingen förälder, vill känna sig som "polis", utan idag är allt fler inne på att vara "kompis" istället för förälder till barnen..

Tyvärr så funkar det sällan friktionsfritt.. Vi som är föräldrar, måste våga vara just föräldrar. Vi måste faktiskt våga sätta gränserna och stå för dem!
Samt förklara, att konsekvenser av handlingar i n t e är något "straff", utan just en konsekvens..

Jag möter många unga idag som rabblar ett automatiskt "förlåt, förlåt", det var inte meningen..
Det blir som en sorts mantra.. Men sedan f o r t s ä t t e r de att göra samma sak..!?

De blir jättesura, om de får ta en konsekvens av sina handlingar, för de tycker att det räcker med att säga förlåt.. Vilket tyder på att de egentligen aldrigt behövt ta konsekvenser..
Och varför har de inte det? Det kan ju bero på att föräldrarna helt enkelt inte orkar ta fighten, utan låter saker bero..
Vi vill ju alla vara så lyckliga.. Vi har dåligt samvete över att vår tid inte räcker.. Och mest dåligt samvete har vi om vi är "beroende"..
Barn och ungdomar är inte dumma, de lär sig ganska snabbt vilka knappar de kan trycka på..
Och ju mer vi ger efter i början, desto svårare blir det senare..

Sedan ska vi komma ihåg, att föräldrar faktiskt bara är människor de också!
De felfria föräldrarna existerar inte! De gör så gott de kan..

Visste ni föresten att grått hår är ärftligt?
.. Föräldrar får det av sina barn ;-D

Till sist är det väl tur att jag yrslar runt i min egen tråd..*fniss*
kram /trollis

höst trollet

Stor julkram till er alla!
Appropå Maya-profetian.. De har just löst den sista biten som fattades i förutsägelsen om den 13:e Baktunen..
Den säger, att i slutet på december 2012, kommer alla jäktade människor, som varit egoistiska nog att bara tänka på sin familj, att drabbas av Rudolf-sjukan (ni vet tomterenen med den lysande mulen..) hehe..
Så skyll inte på mig Dompa, jag är bara budbäraren *ASGARV*
Nåja, önskar er alla en fridfull jul och ett snart tillfrisknande (från vad det vara må)

Gud välsigne er allihop, för jag har inte tid idag heller..
JULKRAM / trollis

Dompa

Jodu Trollis. Kan tänka mig att slutet av December kommer att betyda mååånga röda mular...vad än orsaken må vara! Ha det gott själv Jultroll! Skickar även med en hälsning till VV (som jag senast såg här inne). Buon Natale!/R

höst trollet

Julen är, trots allt pyssel, en fridens högtid här!
Det blir en VIT jul! ;-D Gubben ute och skottar.. Vi har suttit och skurit morötter åt rådjuren, matat fåglarna med frön och talg.
I år, är barnen borta på julafton och vi "firar" på tumanhand..
Så istället för att stå och svettas över grytorna, slinker vi ner till kyrkans servering och hjälper till.
Nej, vi är inte religiösa i den bemärkelsen, men det känns skönt att kunna ge något till någon annan.. Vi har ju redan allt vi behöver vad gäller prylar ;-D

För mig, är det just det här, julen handlar om!
Oavsett religion, så blir det lite av orden som står i bibeln: Vad helst du har gjort mot en av dessa mina minsta..
Vi är alla "små" någon gång och det vi önskar oss, är inte prylar alla gånger.. Ibland är det bästa man kan få, att en medmänniska "ser" en!
Önskar er alla en FRIDFULL JUL, med det gör er glada i hjärtat!
Trollis

Dompa

Kyrkans servering! Även jag har tänkt i de banorna...att kanske kan man (jag) verkligen ge av sig själv i år...när ongar är borta. För det är detta julen handlar. Att värna om de svagaste...se de som inte har någon människa eller kanske inte ens ngn mat. Tyvärr blir det ej så i mitt fall...glad om jag orkar med farmor. Allt gott till dig Goda Jultroll och ha en fridefull dag. Buon Natale och Kram till dig/R