Här bland alla inlägg känner jag igen mej. Så mycket att det gör ont i hela mej.. Hur mycket ska alkoholen få kosta? I mitt fall blir det snart hela mitt liv med mannen jag älskar som nu tyr sej till en annnan. Hur kan man hamna där? Så mycket kontrollbehov och svartsjuka från mej när jag varit påverkad som under så många år sakta, sakta fått honom att hitta nya vägar. Såklart. Vem står ut med en full fru som rotar i datorn och mobilen för att hon tror att hon är på nåt sjukligt smart spår.. Otaliga är dom morgnar jag vaknat med en ångest utan like, otaliga gånger har jag klarat mej. Någon skriver om det där att "städa upp" efter sej dagen efter.. Om jag känner igen det. Först ångesten, sen lättnaden att man lyckades dölja sitt rotande trots en praktfylla, sen städandet.. Överdrivet glad och hurtig. Med ett huvud som bankar och kanske efter att man tvingat upp en spya.. När han så då gick hemifrån i höstas ställdes allt på sin spets. Efter 32 år, vi var bara fjortisar när vår saga började.. Men då händer det nåt konstigt. Jag dricker "lagom". Finns inget mer att bevisa, bara sorg.. MEN, jag dricker. Vinet lugnar oron över var han är, med vem, blir det skillsmässa till slut osv... Det är högst troligt att det blir så men jag har ett förödande hopp kvar..
Samtidigt har jag tagit tag i så mycket saker, går en utbildning för att se varifrån mitt beteende kommer. Tagit tag i gamla vänner. Jobbet går åt rätt håll. Livet är fint. Förutom sorgen som behöver sina glas vin. Och mer om det är middag nånstans.
Jag är riktigt rädd att det här blir min nya "lagom kompis". Jag har aldrig varit ensam förr. Någonsin.
Hur bryter man?

NyMan

för min lille pojke, som jag alltid gör varje kväll och ikväll inkluderar jag givetvis din systerdotter i bönen, lessenfru. Ha förtröstan och tilltro till livskraften även om det känns tungt. KRAMMAR!/NM

lessenfrun

Tack alla.

Trycket i hennes hjärna ökar och vi,
sitter bara och väntar.
Vi kan inget annat. Inte trolla, inte spola tillbaka tiden, bara denna väntan.

Dompa

Tänker på flickan. Läser Berras ord och hoppas att det stämmer om läkkraften hos de unga. Bra att du orkar finnas där för din syster. Hoppas så att det blir bra. Att ni får behålla henne. Kramar/R

dina rader i tankar och hjärta. Vet hur det ser ut omkring er, miljön och situationen... hoppas och innefattar er i mina böner ... Livet är en skör tråd. / mt

Stigsdotter

...och är ledsen för att detta händer nu, det känns som om du skulle behöva slippa elände på ett tag. Fast, kanske är det som en del säger, man får inte mer än man klarar av. En olycka kan hjälpa oss människor att få perspektiv på tillvaron. Hoppas din systerdotter klarar sig ur krisen.

vill.sluta

Kanske dom behöver öppna upp i huvudet om hjärnan svullnar för mycket.
Dom är så otroligt duktiga alla läkare och kirurger.
Jag fick huvudet öppnat då hjärnan svullnade och trycket blev för stort.
Man överlever och man repar sig, det tar tid. Himla lång tid, men det går bara viljan finns och man har bra folk omkring sig.
Kramar!
/A

lessenfrun

"Skört är ödet som vi fått oss givet,
Stor vår risk att trampa snett och skeft,
Farligast av allt är livet. Det har ännu ingen överlevt."

Så skrev en mamma i en minnesruna över sina barn som försvann i Tsunamin..
Jag är verkligen ingen blödig typ,
men det där tyckte jag var otroligt enkelt och fint.

Och sant.
Vi kämpar vidare här..

lessenfrun

Har aldrig varit med om nåt värre.
Minuterna känns som dygn..

Men visst ger det perspektiv.
Ett jag kunde leva utan tänker jag nu.

Hon är 20 år. Hel på utsidan sånär som på ett öga.
Men det som inte syns, det är det som går sönder.
Precis som vi som väntar. Maktlösa.

Så jävla deppig jag är jämt på mina inlägg,
men skriva är bra.

För att fly in i något annat vore som en skymf mot både henne och mej själv.

Dompa

Jag tror inte jag förstår din vanmakt. Jag har inte varit där...att mista en ung människa. Att maktlöst sitta och se på... Däremot blir jag ledsen...för dig, för henne, för din stackars syster. Att kanske mista ett barn...våran värsta jävla mardröm. Orden räcker liksom inte till...hela jorden roterar känns det som. Allt annat blir futtigt. För vad det är värt så tyckte jag mycket om tsunami-mammans ord som du lånade. Men det räcker inte heller. Jag fortsätter att hoppas att ni får behålla henne. 20 år...när livet ska leka? /R

vill.sluta

Hoppas verkligen att det blir en bra utgång på detta, det absolut värsta man kan tänka sig.
Speciellt när det är sköra barn inblandade.
Lider med dig, din syster och era familjer.
Kramar som i slutänden inte hjälper den sköra flickan men kanske ger dig lite stöd/hopp!
Kramar!!!
/A

Dompa

...håller jag dig fortfarande i näven...för vad det är värt. Ingenting i det stora hela. Men jag tänker på dig...och på flickan. Ska nog ta en runda i kyrkan och tända ett ljus för flickan. Katoliker (jag?) tänder inte bara för de döda. Tror inte det hjälper...men kan inte heller skada. Hör av dig! Om du orkar...Kramar/R

Stigsdotter

bredvid dig i väntrummet. Håller tummarna, din hand och sänder tankar till er och den högre kraften, hoppas det går bra för flickan.

Dompa

...så hårt jag kan. Läste dina ord inne på rummet. Jag känner det också...det sura hätskna. Men just nu är det ju kattskit känns det som. Tände ett ljus för flickan (och min arbetskamrat G som inte heller mår bra). Bad väl ngnslags bön...tror ju inte att det kan hjälpa...men försöka bör man. Snart är väl operationen över...sen kanske det blir bra...eller inte. Hoppas fortfarande och håller din hand. Med kärlek(hoppas det inte landade fel, men jag tycker ju om dig...du har blivit en vän)/R

lessenfrun

Operationen gick bra! Kanske ditt ljus..?
Men det är inte över. Nån dag snart måste hon vakna..
Men just nu andas vi.

Tack min fina kattskit ;)