Hej!

Jag har precis separerat från min sambo sedan 5år. Han är alkoholist(enligt mig) och dricker flera dagar i veckan, mer på helgerna. Ungefär en gång i månaden går någon "knas" pga hans drickande, med knas menar jag allt från att han super bort mobil/nycklar till att han hamnar i slagsmål eller fyllecell.

Vi har pratat och båda var överens om att det bästa för vår relation vore att flytta isär, alltså ser vi oss fortfarande som ett par. För min del var det mest pga alkoholen men enligt honom var det pga grälen.

Jag har många gånger försökt ställa ultimatum, som "sluta dricka helt, annars lämnar jag dig". Det har funkat ett tag, om han har haft en "knasfylla" och skämts över saker han gjort har det kunnat vara i några veckor. Men sedan börjar det om... och mina ultimatum har hela tiden mildrats, i.o.m. att han inte kunnat uppfylla dem, till "om du dricker mer än 3 öl så går jag". I slutet så tog jag tältet och drog om han kom hem packad, speciellt när han hade med sig nya vänner då jag kände mig otrygg med att ha ett gäng berusade främmande män i mitt hem.

Nu när jag har mitt eget och han sitt så trodde jag att det skulle bli lättare. Jag vill ju så gärna vara tillsammans med honom, när han är nykter, att jag satte upp en enkel regel, dricker han när jag är hos honom så går jag hem, har han druckit när han kommer hem till mig så kommer han inte in.

Men, igår kväll ringde han på dörren och var ordentligt dragen. Han var barfota och i bara t-shirt men jag stod på mig och sa att han måste gå. Då skrek han att "de har dödat hunden" och trängde sig in. Vi har en hund men han bor hos ex-sambon för jag får inte ha djur där jag bor. Man kan väl inte slänga ut någon på gatan utan jacka eller skor, vad hade ni gjort? Jag kunde inte få ett vettigt ord ur honom om vad som hänt så orolig som jag var så åkte jag hem till honom för att leta efter hunden. Det var upplåst till hans lägenhet, en av hans polare låg däckad på golvet och hunden var där, oskadd.

Jag tog med mig hunden och åkte hem, då hade han somnat i min säng. Jag lät honom sova, han kan bli aggressiv när man försöker väcka honom på fyllan. I morse sa jag att jag inte vill ha någon kontakt med honom alls om han inte söker hjälp för sitt drickande. Först blev han arg och gick, sen började smsen strömma in.

Han ber om ursäkt, vill bjuda på middag osv men mitt logiska jag vet ju att det kommer att hända igen men hur fan ska jag lyckas vara konsekvent den här gången? Jag vill ju känna mig trygg i mitt eget hem samtidigt som jag inte vill förlora honom, den nyktra personen älskar jag ju.

Jag är också orolig för hunden, om han hamnar i fyllecell och hunden får vara ensam hemma eller om han däckar ute och hunden drar iväg...

Hur har ni klarat det?

markatta

efter en helhelg med min pappa. Jag har haft det bra. Många minnen ploppar upp, bra som dåliga men det är ok.

Släppte lite på masken men bara lite. Fick bra respons. Skönt. Skönt att jag fick känna att allt inte behöver bli så jävla dramatiskt bara för att man gör något annorlunda. Andra kan faktiskt också göra annorlunda, förändras.

Jag märker att viljan finns där, från båda håll, att fortsätta med att utveckla vår relation. Det går långsamt men det går framåt.

När jag bodde hemma så drack han. När jag flyttade hemifrån så sa jag upp kontakten med honom. Efter några år kontaktade han mig, var nykter. Nu har han varit nykter i flera år men det geografiska avståndet har varit en bromskloss. Och min ovilja.

Men jag känner nu, efter den här helgen, att jag vill. Jag vill lära känna min nyktra pappa, på riktigt, och jag vill att han ska veta vem jag är idag. Jag kommer aldrig att få tillbaka "de förlorade åren". Jag kan sörja det liv jag levde som barn men jag känner ingen bitterhet idag.

Denna dagen, ett liv.

vill.sluta

En del av ditt liv.
Säkert vet han om vad han försummat.
Han vill kliva in till dig.
Han är din pappa.........

Skönt att du är du, fortsätt så!
Kram/A

markatta

dagen jag både längtade till och bävade för. Första mötet med KBT-terapeuten.

Hon fick mig att gråta. Hon fick mig att skratta. Med andra ord, det känns bra, hoppfullt.

Jag skämdes när jag skulle berätta om tidigare terapier och psyk-kontakter jag haft. Shit, lär jag mig aldrig, tänkte jag och uttryckte för henne att jag kände mig misslyckad som åter igen behövde söka hjälp. Men hon sa: man blir aldrig "klar", hela livet är en process där man ständigt lär sig om sig själv men tyvärr så väljer många att bara köra på i samma destruktiva spår och blunda för att en förändring av sina livsmönster är möjlig.

Word.

Miss K

Man blir aldrig klar. Du hade tur att det klickade med en gång med terapeuten.
Kul och höra av dig igen.

Kram
Miss K

Miss K

Tack jag har det bra! Allt flyter på. Är nästan rädd att det är för bra, snart kommer kraschen?? Han har börjat med AA och soc.kontakt (går sakta). Också börjat träffa ena barnet.

Stor omställning från singel till "sambo", men trivs bra med att ha sällskap. Har inte bestämt mig om jag ska fortsätta föreslå skilda lägenheter....

Miss K

markatta

Skuld och Skam är nog människans största fiender. Samtidigt så nödvändiga känslor/tankar för en vilja till förändring. Det svåra ligger ju ofta i att kunna se och skilja på när dessa tankar är berättigade eller inte. För ett barn som slår ett annat barn så detta börjar gråta på skolgården, är känslan av skam nödvändig för att det inte ska göra om samma sak, gå vidare, dra lärdom. Men barnet som börjar gråta kanske också känner skam. Skam över att ha blivit utsatt för detta inför alla klasskompisar, skam över att ha visat känslor och ha börjat gråta. I det fallet är det tydligt att känslan av skam inte leder till någon positiv utveckling.

Ordet Skam är ju så fult att det förr till och med var en beteckning på djävulen själv.

Jag jobbar just nu med detta i KBTn, det är därför jag tänker så mycket på det. Det har varit ett bromsande tema i mitt liv. När jag läser i andras trådar här så ser jag att de flesta brottas med detta ibland.

Även om jag försöker att leva här och nu så måste jag också ta en resa tillbaka till barndomen. För att förstå varför jag gjort de val jag gjort, se vad som format mig till den jag är idag. Förut var jag rädd för det, såg det som ältande. Nu måste jag se det som en del i att skala av mig masken och att inte vara så hård mot mig själv, inte döma. Lättast blir då att se mig som det barn jag var en gång. Inte ens jag kan ju döma ett barn.

Första gången jag minns att jag ens hörde ordet alkoholist var på en midsommarfest. Jag var runt 5år gammal och lekte runt med de andra barnen. De vuxna blev fullare och fullare, pappa var värst. Han blev otrevlig och skrek och skulle bråka med någon kompis. Ett av de äldre barnen retade mig och sa att min pappa var en äcklig alkoholist. Skam. Självklart försvarade jag min pappa. Både verbalt och med knytnävarna. Därefter rullade det på, utåt sett försvarade jag honom alltid men när vi var själva så bråkade jag på honom för att han drack. Jag skämdes ögonen ur mig men rörde aldrig en min inför andra.

9 år. Pappa försöker ta livet av sig. Minns blodet i svart/vitt. Jag ringer ambulans. Barnen på gården ser på när ambulansen kör iväg. Jag tänker såklart det var mitt fel. Säger i skolan dagen efter att det var blindtarmen, skyddar pappa. Skam.

11 år. Pappa skiljer sig, börjar dricka ännu mer. Jag tror det är mitt fel han är ledsen, jag var ju så jobbig mot henne. Skäms över att jag bråkar på honom för att han dricker.

Vid 12års ålder tar jag min första fylla. Jag tror man kan dricka lika mycket vodka som vin och hamnar på sjukhuset för magpumpning. Pappa blir inte arg, bara ledsen och gråter. Jag skäms så mycket och hoppas han ska bli arg istället.

17 år. Pappa får en livshotande sjukdom och ligger i veckor på sjukhus. Jag tänker att han lika gärna kan dö, att jag kan ta hand om min lillasyster, vara mamma, pappa, syster. Känner att det är fel att tänka så. Det här har jag nog haft svårast att förlåta mig för men jag kan nu se varför jag tänkte så och känner inte längre någon skam inför det.

Jag säger idag till det barn som en gång var jag; Det var inte ditt fel!

Ung vuxen. Destruktivitet. Självskada. Ätstörningar. Tablettmissbruk. Våld. Rättegångar. Det här var det ju ingen annan som gjorde mot mig. Det var jag. Jag var heller inte längre ett barn. Men jag har ändå kunnat släppa taget om skammen för de där åren. Jag kan se att jag inte hade de verktygen jag behövde för att kunna hantera alla jobbiga känslor. Och framför allt; jag kan känna mig stolt idag över att jag lyckades ta mig ur allt det där! När jag väl hittade verktygen så kunde jag också använda dem.

Idag jobbar jag ännu med alla känslor och minnen som finns kring allt som hänt de senaste 5 åren, åren med min alkoholist och det våld jag utsatts för. Det är jobbigt, tar tid, men det går framåt.

Jag förväntar mig inga kommentarer här, har ju inte ens formulerat någon fråga. Jag ville bara kunna se det här i skrift, själv påminna mig om att jag är på rätt väg, att jag redan gjort en massa förändringar. Det är också viktigt för mig att våga "prata" om delar av sådant som är smärtsamt, sådant som jag tigit om.

Ta hand om er!

dristar mig i alla fall att kommentera och tacka för att du delar med dig och sprider kunskap runt dig.
Tack !

att du verkar jobba så bra med dig själv!
Skönt att försöka hjälpa "barn-versionen" av dig, för det är ju som du skriver: det var ju inte ditt fel, det var ju aldrig det!

Så starkt, jag inspireras av dig!!
Kram

Dompa

Har nu läst igenom hela din tråd. Jag kommenterar sällan på anhörigsidan...känner att jag inte har ngn "rätt". Men du berörde mig så mycket så jag måste skriva det. Vilken resa... Att du orkar. Skammen känner jag igen. Skammen över ngn annan...även i mitt fall pappa. Ett minne av hur jag är ca tio år. Vi är på väg hem från ngn vuxenfest (läs fylla, på den tiden drog sig inte vuxna för att ha med sig barn på fyllefester). På gångbanan har ngn parkerat en bil. Pappa blir fyllerasande och klättrar över bilen som givetvis inte ska stå där. Han hoppar på biltaket och skriker...och givetvis kommer några klasskamrater förbi. Jag vill bara försvinna. Skam! Den svartmuskige fyllegubben på biltaket hör ihop med mig!

Sen det där med Gud och kyrkan. När jag var typ 19 och jobbade på krogen i Stockholm så var jag oftast pank. Trots den höga dricksen för den hade jag ju druckit upp efter jobbet. En pank dag går jag in i kyrkan och "ber" Gud om åtminstone matpengar till mig och katten. Fem meter utanför hittar jag ett halvt rikskupongshäfte. Till mat! Inte öl, inte cigg...bara mat. Nästan läskigt. Men Gud kanske hör uppriktig bön? /R

att skriva en favorit-meditations-ramsorna-medan-jag går... med fötterna stadigt mot marken

Du ser din storhet genom ditt elände
Tro är fritt fall
Kärlek är att stå stadigt på ingenting
Friden finns i virvelns mitt
Gud bor där han blir insläppt för han är redan där

Martin Lönnebo

markatta

Funderade på om jag skulle ta bort mitt tidigare inlägg om skam, tänkte att det kanske var "lite för mycket". Men nu när jag loggade in och läste era kommentarer blev jag stärkt, att låta det vara kvar. Tänker att det är skit samma om någon skulle känna igen mig som läser, den som heter något annat än markatta alltså. Det värsta som kan hända är att hårt virat nystan av integritet rullas upp.

Tack för vackra och starka dikter/citat. Påminner mig om det skrivna ordets kraft och att jag har en halvskriven roman som legat gömd och glömd på hårddisken alltför länge. Verkar som att jag kan komma att bli arbetslös inom kort så den ska jag ge mig själv tid att arbeta med framöver. Stänga av mobilen, kaffeknarka och bara låta mig gå in i en fantasivärld ett tag. Jag har inte haft ron att göra så på ett tag men känner nu att jag saknar det.

Dompa; visst har du lika stor "rätt" att kommentera här som någon annan! Jag tror att det bara är bra om vi inte har ett "vi och dem-perspektiv" och istället för att fokusera på våra olikheter kan mötas i det vi faktiskt har gemensamt. Du må vara en alkis(eller hur du själv nu väljer att definiera det), jag en medberoende, men det finns också många likheter där vi kan dra lärdom från varandra. Båda har ju levt delar av livet runt ett missbruk, eller hur? Adde har kommenterat här ibland och det har bara varit positivt. Det har också hjälpt mig att förstå hur en alkoholist kan tänka. Jag läser också i de andra delforumen ibland, just därför. Och tack för det du delade om din pappa.

Har varit sjuk ett tag i någon slags dunderförskylning men känner mig piggare idag. Skönt. Det ska jag fira med att köra ett lagom hårt pass på gymmet. Försöka rensa ut skallen lite för att kunna komma fram till hur jag ska göra med den här jobbsituationen.

Kramar på er!

markatta

jag såg dina fotsteg i snön
de ledde mig fram till mitt fönster
sulorna som avbildats där var tyngre djupare
som hade du stannat upp kikat in knackat på

vart var jag?
kanske någon annanstans i värld uppslukad av kyla
kanske hörde jag inte dina knackningar för historiens alla skrik
kanske drömde jag om en strand och blundade för spåren i snön

jag fryser inte nu
jag märkte att när jag sänkte mina axlar och slappnade av
blev kylan hanterbar

jag spelade en raspig gammal skiva från trettiotalet
lyssnade
till mitt hjärtas slag
lyssnade
och kom fram till att den var perfekt
det repade raspade ljudet var perfekt
just för att den har en historia

även i drömmars verklighet finns en strand
under täcket av snö

vi kan gräva och hacka oss fram till den
eller så kan vi se tiden an
låta solen förnya
se gräset bli grönare
höra när istäcket blir till vatten som droppar

med tiden skapa nya fotspår i sanden

Miss K

Tack Markatta för den fina dikten!

Hoppas det löser sig med jobb.
Kramar
Miss K

markatta

När jag ringde före detta sambon igår kväll så hörde jag direkt. Ja, han hade druckit. Jag var redan i ett känslomässigt tillstånd, går igenom en jobbig del av kbt-terapin just nu som handlar om exponering av traumatiska minnen och jag ringde honom just för att jag hade fått jobbiga flashbacks och inte ville vara ensam (trauman som inte är alkoholrelaterade).

Jag försökte "keep my cool" och tänka att det här är bara ett återfall, vi kommer att lösa det. Han hörde att jag var ledsen men i alkoholen så verklighetsfrånvänd att han föreslog att jag skulle gå med honom och hans kompisar på fest. Jag ville avsluta samtalet och försökte förklara att jag inte alls vill umgås med honom då han druckit och att vi får prata om återfallet någon annan dag. Han ställde sig helt oförstående till att det skulle vara ett återfall och menade på att de bara hade kul och att det inte var tal om någon fylla. Han kunde heller inte förstå varför jag inte ville träffa honom då han druckit.

Jag lade på men det var något som brast för mig. Jag vet att jag inte ska ta något han säger då han druckit på allvar men att höra att han inte ens kunde fatta att jag inte ville träffa honom då gjorde så ont, som att den här tiden vi har haft tillsammans varit en lögn, han har sagt att han förstår mig men har bara låtsats. Jag tappade kontrollen och skickade säkert fem sms där jag öste galla över honom och förklarade att jag aldrig vill se honom igen. Idag vet jag inte om jag kan stå för det.

Jag är ledsen och trött. När jag började kbt:n så trodde jag att jag skulle bearbeta det som hänt i form av missbruket och våldet de senaste åren. Det har jag ju också gjort/börjat göra men jag var inte alls redo för att konfronteras med minnesbilder från barndomen som min hjärna har gömt, försökt skydda mig ifrån.

Jag är glad att jag tar itu med det här som plågat mig så länge, utan att jag fattat vad det är. Men det tar verkligen all energi ifrån mig. Att också hantera att han börjat dricka igen och alltså inte kan finnas här för mig nu när jag går igenom allt det här jobbiga, känns övermäktigt. Så jävla dålig tajming. Han har, trots allt som hänt, varit min allra bästa och närmaste vän som jag delat mycket jag aldrig delat med någon annan. Känner inte att jag har någon annan i min närhet som jag kan prata med om det här jobbiga som dykt upp. Visst, min terapeut är bra, men just nu vill jag också ha någon som kan vara nära och hålla om.

Förstår att det är jobbigt och att din önskan av att ha honom nära är stark, men försök härda ut! Skriv, skriv om allt du orkar elelr vågar, du kan skriva här och ändra lite på det så det itne blir för igenkännbart, eller gör som jag gjort i mängd (förutom att skriva här): maila till dig själv: jag ahr en massa mail i min utkast-korg som bara är minnesantecknignar, och jag vet, det är itne samma sak som att sitta och bli kramad, det är inte samma sak som att få prata och någon håller om, inte samma sak som att få prata och någon annan som stöttar/hjälper/bekräftar en, men det är ändå värt så mycket!
Jag vill också ha de där kramarna som min sambo brukade finnas där och ge mig, men det är inte värt allt det där runtomkring!!

Tänker på dig och skickar alla kramar jag har!!

Sorgsen

...också massa kramar...alkoholen är ett gissel!!
Sitter ensam och är ledsen, min man är så vänlig och pratsam mot andra, jag är honom likgiltig och det gör så ont. Idag orkar jag inte helt enkelt.
Hade gärna haft sällskap med lite förståelse och vänlighet...

Skönt titta in här och känna gemenskapen..

Är inte heller stark, övertalar ofta mig själv för att orka bara...

Tänker på dig markatta...

En dag i taget...