av Yogi

Hej!
Jag har precis hittat den här sidan och har läst massor som beskriver precis det jag går och har gått igenom. Tassa på tå, oro, ångest, besvikelse, uppgivenhet är känslor som har kantat min vardag. Glädje var längesen jag kände. Hans humörsvängningar, ilska, irritation, trötthet, nedstämdhet, extrem kärleksfullhet (under första stadiet av ruset) elakheter, provokationer, anklagelser mm mm
Förra helgen ställde jag ultimatum efter att jag hämtat honom på en pizzeria där han satt kanonfull bland mer nedgångna alkoholister klockan tolv på dagen. Jag och min 14-åriga dotter hade varit och handlat mat och skulle hämta upp honom där. Den skam jag kände när vi kom in på stället är helt obeskrivlig! Jag skämdes inför min dotter och jag skämdes över mig själv som valt detta. Vad säger det om mig egentligen? Jag skäms så för den jag har blivit. Trött på att ständigt städa upp efter honom... Nåväl. Jag ställde ultimatum. Antingen slutar du dricka eller så lämnar jag dig. Han bröt ihop och lovade (för vilken gång i ordningen?) och han låg hemma i sängen och deppade tre fyra dagar innan han gjorde klart för mig att "bara så du vet så flyttar jag nu. Det är slut."
Jag kände mig lättad. Sorgsen förstås men ändå lättad. Tänkte att "aldrig mer...". När jag kom från jobbet följande dag hade han flyttat, tagit det viktigaste och stuckit. Konstigt och tomt. Jag somnade tidigt och vaknade halv två på natten av att ytterdörren slog igen. Han kom in till mig, redlöst berusad. Hade kört bil flera mil för att komma hem. Grät och förklarade sin kärlek till mig, och att NU skulle han ta tag i sitt problem. Först NU har han insett hur mycket han älskar mig osv osv
Och jag? Jo jag förklarade och förklarade i flera timmar att det inte går och att jag inte vill. Men som vanligt så föll jag till föga och gav honom EN chans till. EN. Dagen efter låg han och sov och igår skjutsade jag in honom akut till beroendecentrum (lördag, alltså akutpsykjouren). Han ville bli inlagd men fick följa med hem med lugnande tabletter och det skrevs en remiss till Beroendecentrum. Han ska ringa dit imorgon och få träffa någon de närmaste dagarna. En begäran om neuropsykiatrisk utredning också (tror han har ADD).
Ok. Så långt.
Men jag då? Kan jag få hjälp någonstans? Och vill jag ens fortsätta med honom? Om jag försvinner så blir han helt ensam och då vet jag att han skiter i allt och kommer gå ner sig fullständigt. Jag vet att det inte är mitt ansvar, men det känns så på något sätt. Gud, jag vet ingenting längre. Vill backa tillbaka, önskar att han inte hade kommit tillbaka. Önskar att jag inte varit hemma. Borde ha vetat att han skulle komma tillbaks. Älskar jag honom? Jag vet faktiskt inte. Känns som om all tillit är borta. Har den ens funnits? Hela vårt förhållande har varit en fullständigt berg och dalbana. Upp och ner, tvära kast mellan hopp, förtvivlan och lycka. Lyckan var nog mest i början och alltmer sällsynt ju längre tiden gick.

Jag känner det som att jag är ganska "kall" den här gången, lite likgiltig inför hur det går. Visst, jag ger honom en sista chans nu och det är verkligen den sista. Jag inbillar mig inte att han kommer att klara det. Jag hann tom säga upp lägenheten när han stack, för jag kommer aldrig ha råd att bo kvar ensam. Jag tänker inte ta tillbaka det. Det gör att jag ger det här max tre månader. Lyckas han inte så har jag en väg ut. Jag vet att jag kanske låter beräknande och kylig men jag orkar inte bry mig längre. Det gör inte ens ont längre. Jag har börjat sätta gränser och säga ifrån. Jag har planerat att träffa min syster i veckan, som jag inte träffat på ett halvår pga att han gjort sig ovän med henne och min övriga familj och tycker att jag ska stå upp för honom. Och jag min jävla idiot har gått med på det. Är så bitter på mig själv och hoppas verkligen att vi ska kunna få tillbaka den varma relation som vi hade. Mitt liv känns helt misslyckat. Jag känner mig helt misslyckad. Jag vet inte vem jag är längre.
Men. Om vi nu ska påbörja vårt försök så måste vi börja med hans beroende OCH mitt medberoende. Vad kommer hända när han kommer till beroendecentrum? Vem får han träffa där? Läkare? Psykolog? Socionom? Hur går de tillväga? Vad innehåller behandlingen? Läkemedel? Antabus? Campral? Lugnande? Hur ofta får han komma dit? Kan de sjukskriva honom? Jag har så mycket frågor. Det snurrar i huvudet på mig. Jag vill stötta honom, men jag vet att jag inte hjälper honom genom att "pyssla om" honom. Han är vuxen och måste börja ta ansvar. Men vi fastnar i att jag blir den som tar hand om... Han blir som ett krävande barn ibland och jag svarar tacksamt upp till det genom att känna in och "bli mamma". Jag behöver också hjälp. Hur har det varit för er? Någon som kan hjälpa mig med förslag och tips på hur jag kan göra? Hur stöttar jag honom på bästa sätt? Jag vill att han ska känna att jag finns hos honom trots att han måste göra jobbet själv.

Yogi
tis, 2013-12-03 - 08:50

Hej, igen!
Är så glad att jag hittat den här sidan! Så mycket som jag har läst av era berättelser de senaste dagarna, så mycket kunskap som ni alla delar med er av - det är helt ovärderligt. Känner igen mig i så mycket. Visst är det väl märkligt hur det kan följa samma mönster? Hur alla, trots våra olikheter och olika liv, ändå är så lika?

Igår var jag tillbaka på jobbet igen efter helgen som "förlamad". Så skönt att få tänka på något annat. Ändå har detta fyllt mina tankar, men i alla fall skönt att lämna hemmet. Han har varit hemma. Han ringde inte till Beroendecentrum igår, och jag blev orolig förstås. Men han gick i alla fall upp ur sängen, fixade lite hemma och vi gick ut och åt lunch på dagen. När jag kom hem hade han spelat. Han var uppstressad och orolig och jag har ingen aning om hur mycket han spelat bort eller vunnit. Han spelade dagen innan också. Ytterligare ett beroende? Förmodligen. Detta är dock något som han ALDRIG skulle erkänna som ett problem, trots att han spelat bort stora summor under vår tid tillsammans, vilket självklart gjort att vår ekonomi är helt körd i botten. Jag har aldrig spelat om pengar förut, men han vill gärna att jag är med när han ska spela. Han frågar mig hela tiden om det är ok att han spelar och om VI ska fortsätta... Jag har sagt nej, försökt få honom att stoppa innan det gått för långt, innan allt är borta, men jag talar till döva öron. Han säger att han behöver det, att han blir lugn. Och jag är "förstående och accepterande" som vanligt. Detta gör ju att jag bidrar! Eller? Jag skäms så. Jag protesterar inte tillräckligt. Jag sätter inte STOPP! Varför gör jag inte det? Jag önskar att jag har något svar.

Nu har han ringt Beroendecentrum. Han sa att de skulle titta på remissen och att han skulle få en kallelse hemskickad. Hur länge dröjer det? Varför kan han inte bara få komma? Förstår de inte att han behöver hjälp NU!? Åtminstone behöver han få något läkemedel som han kan starta med i väntan på kontakt... Jag vet inte om han klarar att vänta. Ibland känner jag nästan att jag vill erbjuda honom att ta ett glas vin för att han ska kunna varva ner och hålla ut tills han får en tid... Är inte det helt sjukt?

Hur kan jag hjälpa honom? Jag vet varken ut eller in. Har så svårt att fokusera. Allt kretsar kring det här. Allt är så skadat. Jag vet inte hur jag ska göra för att få ordning på ekonomin, hur vi ska kunna hjälpas åt med hans beroende, med mitt medberoende, med familjerelationerna, med barnen, med allt. Ibland har jag bara lust att bara försvinna. Bara ta bort mig härifrån.

Adde
tis, 2013-12-03 - 17:19

att ha din egna ekonomi med täta väggar mellan er två. Spel är samma beroende som alkohol, sex, arbete, träning, mat mm mm så det måste behandlas samtidigt. En beroende kan aldrig bli frisk av mediciner, det är som att byta beroende.

Sätt gränser för din egen skull och hjälp honom INTE ur situationer han försätter sig i, han måste själv få känna av sina egna konsekvenser av sitt handlande. Sök själv hjälp för ditt medberoende hos exvis Al-anon eller beroendecentrum.

Du kan inte hjälpa en beroende att ta sig ut skiten men du kan vara till hands när han själv ber om hjälp.

Tänk i första hand på dig själv, du är värd ett bra liv.

Yogi
ons, 2013-12-04 - 15:09

att ha min egen ekonomi...bara så svårt att klara alla utgifter själv när hans pengar går till annat än våra gemensamma utgifter. Min lön är slut vid månadsskiftet och då är jag helt beroende av honom. Ja usch, ekonomin är ett kapitel för sig. Men hans spelande är för honom på något sätt känsligare att prata om än alkoholen. Han kan inte gå med på att det är ett problem. Men jag ser ju att han ibland spelar istället för att dricka, för att få ett lugn i kroppen. Sen blir det oftast att han dricker ändå, men det märks särskilt tydligt när han inte druckit på ett par dagar, när han blir rastlös och orolig i kroppen, när jag känner att det är på gång igen...

Hur får man honom att ta upp detta med spelet samtidigt som han pratar om alkoholen? Kommer de ställa frågor om det?
Jag har så mycket frågor, nya dyker upp hela tiden.
Ja, jag ska söka hjälp själv. Ska ringa till Beroendecentrum och fråga vilka möjligheter som finns.

Det jag funderar över mer är ju hur jag kan hjälpa honom. Jag vill ju finnas där när han ber om hjälp men det är svårt att veta vart jag ska dra gränsen och hur jag ska bemöta det.

Tack för ditt svar! Det är ovärderligt att få reflektera kring detta! Jag har ingen som jag kan prata med om det här så det känns jättebra att ha hittat hit.

Adde
ons, 2013-12-04 - 16:16

ingen egen erfarenhet av spelmissbruk men jag har hört andra på AA som haft det också. Lite verkar det som att förnekandet är minst lika svårt att nå igenom som för tablettberoende. Jag hade en granne för många år sedan som spelade bort hela villan de hade, det kom som en chock för hans fru när karln bara försvann och det visade sig att han helt sonika hade gömt sig i ett uthus bara för att slippa se kravbreven. Typ : Det som inte syns finns inte.

Ärligt tror inte jag att han självmant kommer att prata om sitt spelande. Men om du tipsar personalen innan så kan de förbereda sina frågor utöver spritsnacket.

Det svåraste för en medberoende är nog att inse sin egen maktlöshet. Valet att förändra livet måste komma från mig själv som beroende, lite kan du ställa krav...OM du klarar att hålla dina krav ! För varje gång du ger med dig tar jag det som en acceptans för att jag kan fortsätta på den destruktiva vägen. Jag var som aktiv alkis en mästare på att manipulera alla i min omgivning så jag fick vara ifred med min kära alkohol. Glöm inte att vi beroende sätter alkoholen (eller spelet) i absolut första rummet. Kärleken kommer alltid på plats 2.

Tala om hur du tänker göra (och var också beredd att sätta din plan i verket) om han inte ändrar sitt liv. Men återigen....sök egen hjälp ! Allt blir så mycket lättare om du har nån att prata personligt med.

Ta hand om dig !!

Yogi
tors, 2013-12-05 - 07:44

det är nog så att det är svårt att inse sin egen maktlöshet. Man är van att försöka fixa och lösa allt. Ekonomin är självklart ett jättestort problem som jag inte har en aning om hur jag ska kunna lösa. Jag kan nog inte ens lösa det tillsammans med honom. I så fall måste jag härifrån, bo ensam (och billigt) för att kunna reda ut allt utan inblandning.

På något sätt känns det som om jag har släppt taget om honom lite. Jag ser och observerar det som händer med honom, men jag känner ingenting. Jag har ingen tilltro alls till att han ska kunna fixa det. Han ska visserligen till läkaren idag för sjukskrivning, samtal och läkemedel (tror jag att det blir). Men jag har ju varit med förr...tror att det som vanligt kommer att gå max ett par veckor innan han tycker att han mår så bra att han kommer att klara det utan hjälp. Och sen är det kört. För då kommer han att tycka att han kan ta ett par öl en kväll - för att han är vuxen, har slitit så mycket idag så att han är VÄRD det... Och jag kommer att låta tveksam på rösten, varpå han blir provocerad av det och tycker att han är vuxen (igen) och bestämmer själv. Och så är det igång igen. Jag vet. Sen blir han överdrivet kärleksfull, senare en massa misstolkningar av vad jag säger, kalla mig för en massa onämnbara saker och därefter ilskeutbrott, krossade glas, kanske en trasig skåplucka osv osv. Känns som om jag bara väntar på att det ska hända, att jag släpper taget nu och bara låter det ske. För jag vet vad jag kommer att göra då. Jag lämnar honom. Jag vet att han inte tror att jag kommer att göra det på riktigt den här gången. Han har lyckats manipulera mig varje gång. Jag har trott och hoppats varje gång, och han vet det. Men jag tror inte ens att jag hoppas längre. Det känns nästan som att jag hoppas att det ska hända, för jag är så trött nu och vill ut från det här. Jag känner mig helt avstängd.

Adde
tors, 2013-12-05 - 17:00

läser ditt svar så ser jag att du har lösningen klar för dig. Jag kan också känna en oro för att det är du som står i vägen istället för en kökslucka nästa gång. Riskera inte det !

Varför bo kvar hos en person som riskerar att skada dig både fysiskt och psykist ? Al-anon, kvinnojour, beroendecentrum....ta hjälp !

Kram !!

mulletant
tors, 2013-12-05 - 17:45

med Adde. Du behöver inte vänta på att "något" mer ska hända - precis som du själv skriver har det redan hänt - alldeles tillräckligt.
Styrkekramar / mt

Yogi
fre, 2013-12-06 - 08:50

är svårt att identifiera sig med. Han har aldrig slagit mig. Han har bara tagit tag i mig och "lagt omkull" mig en gång, och tagit mig hårt i armen en gång. Det som händer är mer...vad ska jag säga...verbalt "våld". Alltså att han skriker/skäller på mig, kallar mig för olika "namn", säger att jag är psykiskt sjuk, undrar hur fan jag kan leva med mig själv, att jag inte säger "rätt" saker till mina barn, och jag som är utbildad inom detta med barn och ungdomar som mår dåligt och jobbar med det trots att jag själv är en så dålig mamma, det är bara folk med egna problem som jobbar med det jag gör, att han inte kan fatta hur jag kan prata om killar och sex med mina tonårsdöttrar, att jag blir kåt på det, att jag är kåt på alla möjliga, att jag går igång på dotterns sambo osv osv. Jag vet inte hur många kristallglas som har krossats, rödvinsfläckar i taket och på väggar, skåpluckor som gått sönder, soffan trasig mm mm. Är detta våld? Jag känner det som om jag överdriver om jag kallar det så, även om jag ser vad jag själv har skrivit. Känslan är att jag överdriver. Ändå är det bara några exempel på vad som hänt. Det har också hänt att han uttalat hotelser mot min familj, det var för ett år sedan och då lämnade jag honom. Gick tillbaka efter några veckors kärleksförklaringar, ånger, förlåt mm. Men relationen till min familj är ju förstörd. Och jag förstår varför. Hur kan jag älska honom? Eller är det inte älskar jag gör? Är det något annat? Jag ser ju och vet om allting, men ändå är det som om jag inte ser, förstår och förmår agera. Det är det som gör att jag känner mig så värdelös. En så dålig mamma som inte har satt mina barn i första rummet - alltid. Så som jag i hela deras liv har gjort fram tills jag träffade honom för 1,5 år sedan. Varför sätter jag inte ner foten? Är jag rädd? Ja, lite kanske, men jag vet inte om det är det som är det överhängande. Jag tror inte att han skulle göra något mot min familj.

Gud, när man börjar nysta i allt så bara väller det fram det ena efter det andra. Det är ju inte bara alkoholen. Eller det är ju i och för sig när alkoholen är inblandad som allt det här händer. Det mesta i alla fall. De kraftigaste ilskeutbrotten kommer då.

Berra
fre, 2013-12-06 - 10:46

Jag ser inte "klistret" i erat förhållande med den beskrivningen du ger. Vad annat håller er ihop, eller är det så att han är världens gulligaste när ni är nyktra ihop?
Att han blir en Dr Jekyll/Mr Hyde av en eller annan anledning är något som du behöver ta med i dina värderingar, kan du leva med det?
JAG skulle inte göra det. Den man älskar vräker ur sig en massa nedvärderande saker och ställer till ett husihelsike när det passar honom. Och du ska bara rätta in dig i ledet och acceptera det?
Ursäkta ordvalet, men i helvete heller.
Du kan ställa krav på att han behandlar dig lika 24-7, hans ångerfullhet accepterar du inte, när berättar han sin sanning?
Om han ljög om det då, vad säger det att han talar sanning när han är nykter...?
Ställ dina krav obarmhärtigt från och med i detta nu, alla svek får omedelbara konsekvenser på direkten. Väskan står packad i hallen, din eller hans spelar ingen roll. Det sker när han gör felet.
Tänk tillbaka hur din vision såg ut om hur din familj skulle se ut, tror inte att det ligger i närheten av din verklighet.
Det finns anledningar till att man har drömmar och mål i livet.
Det många glömmer bort är att sträva till dem, kortsiktiga såväl som de långsiktiga.

Du kommer att fixa det hära, låt aldrig någon deka ner på dig igen.
du har en värdighet väl värd att orka försvara.

Berra

Yogi
fre, 2013-12-06 - 12:56

sätta fingret på heller. Jag blev upp över öronen förälskad i honom när vi träffades. Vi kunde prata om allt. Allt började med att vi började skriva till varandra helt vänskapligt, utan någon tanke att det skulle bli något mer. Det växte fram genom våra brev, där vi utbytte erfarenheter, reflekterade över oss själva och varandra, stöttade varandra...sen träffades vi och har varit tillsammans alltsedan dess. Jag såg tidigt att han hade problem med alkoholen och att han reagerade otroligt starkt på saker som andra människor inte tar så allvarligt på. Men jag blundade. Jag tänkte nog att det skulle bli bättre, bara han blev tryggare i vårt förhållande, bara han kom igång med jobbet osv. Jag jobbar inom psykiatrin och kan ju se att han nog har en ADD i grunden (möjligen bipolär) och vet ju att det är vanligt att det följer psykisk ohälsa och självmedicinering med bland annat alkohol. Därför är jag ju glad för att en utredning nu ska genomföras via beroendecentrum. Det kan ju göra att han får hjälp att förstå sig själv och kanske att man hittar en medicinering som hjälper till mot hans snabba humörsvängningar och att reglera impulser. Jag menar inte att allt blir bra med mediciner/läkemedel, men jag tänker att det kan vara ett stöd. Sen handlar det mycket om att få en förståelse för hur man fungerar för att lättare själv kunna hantera de känslor och impulser som dyker upp.

Jag trodde att jag hade hittat rätt. Att han var den jag ville leva med resten av mitt liv. Känna mig trygg med. Jag har upptäckt att jag egentligen inte känner honom som nykter. Jag vet inte riktigt vem han är. Jag har under vårt förhållande lärt mig att väga varje ord, överväga vad jag ska säga, vad som eventuellt skulle kunna misstolkas eller missförstås. Jag har blivit totalt undergiven, springer och hämtar saker, letar upp saker åt honom, gått upp en och en halv timme tidigare varje morgon för att han vill bli väckt, ha kaffet klart, hans väska packad med matlåda och bestick, hålla ordning på hans glasögon mm mm Och jag har gjort det. Utan protester. För att jag vet att det blir utbrott, högljudda svordomar osv på morgonen om han håller på och ska fixa allt själv, och då blir jag väckt ändå + att jag får ångest när han blir arg.

Idag är det dag 7 som nykter. Den här veckan har varit ganska bra. Han har fixat lunch till min dotter och hennes kompis (vi bor nära skolan och han är sjukskriven nu). Igår skjutsade han henne till hennes pappa för att jag skulle slippa köra när jag kom hem från jobbet. En sak för mig, med en omtanke bakom! Det händer inte ofta! Jag försöker att sätta gränser, att låta honom göra saker själv. Inga utbrott alls den här veckan. En del irritation de första dagarna bara. Han har strulat till jobbet så han kan inte gå dit igen, utan måste söka nytt. Tror han snart kommer att bli otroligt rastlös och deppad över detta, då kommer spelandet in och kanske alkoholen också. Om han inte klarar det. Men jag har inte så stora förhoppningar.

Jag känner mig så känslokall i det här. Det är som om jag skriver detta och att det istället handlar om någon annan. Hur kan det bli så?

Berra
fre, 2013-12-06 - 13:34

Får känslan av att du redan har distanserat dig från honom och pratar om honom som tredjeperson och dåtid, inte du OCH honom.
Det är nog en rätt tankegång, man kan inte hela tiden ta någon i sitt försvar trots att man tycker att de gör fel.

Vänd på det och tänk vad kan han göra för att göra ditt liv bättre?
om du sätter dig och dina barn i det främsta ledet.
Det handlar mycket om att ge och ta, och inte låta den andre få övertaget, då är det bara en tidsfråga innan det blir snedvridet i maktbalansen.

Oron över hur det kommer att bli när man bryter upp ett förhållande är oftast den som sätter käpparna i hjulet, att inte våga kasta sig ut i det okända, jag är tryggare i det dåliga förhållandet typ.
Jag vill påstå motsatsen, de tjejer som har vågat på forumet har alla mått bättre i sin nya livssituation, ensamt men lugnt och tid för återhämtning.

Gör det som känns som det rätta för dig, men sluta låta andra trampa ner dig som en dörrmatta och torka av sig sin smuts.

Du är värd bättre.

Berra

Yogi
sön, 2013-12-08 - 02:57

är nog vad jag känner, till viss del i alla fall. Det är så svårt att förstå det där att man å ena sidan rent intellektuellt förstår hur illa det är och vilka beslut man behöver fatta och å andra sidan inte klara av att genomföra det! Skuld, skuld , skuld och massor av skam är vad jag känner. Jag till och med distanserar mig till mig själv! Som om det inte är mig och mitt eget liv det gäller!
Spelberoende. Han spelade bort 8000 i torsdags. Noll på kontot. Fick låna 1000 kr av min bästa vän, så vi skulle ha någonting i helgen. På tisdag får han in betalning från en kund. Såg på kontot nu att 6000 kommit in igår, en utbetalning av vinst från spelbolaget som han berättat tidigare att han väntar på. Han har inte berättat för mig att de kommit in och nu kollade jag kontot och såg att han spelat bort allt! Jag vet inte hur jag ska få honom att fatta att det här också är ett missbruk/beroende. Har försökt prata med honom flera ggr men han slår ifrån sig totalt. Han spelar för att dämpa ångest, att det är kul och att han får en rush av det, säger han. Hör han inte själv vad han säger?? Suck. Jag har dock inte sagt ifrån att jag inte accepterar det, och det borde jag kanske ha gjort. Får ta det också. Ska dra ut kontoutdraget och göra en sammanställning och visa honom svart på vitt hur mycket han har spelat bort de senaste månaderna.

Annars har det varit ganska lugnt och skönt den här veckan. Det gör sån skillnad bara alkoholen inte finns med i bilden. Men jag litar ändå inte på att han verkligen kommer gå till beroendecentrum. Tänker att han kommer dra nån vals att han inte fått någon kallelse, som jag tror att han gjorde förra gången. Ska vänta till måndag, har han inte fått nån kallelse då ska jag be att han ringer. Tänker kräva att han gör det, det är mitt villkor att han inte tänker försöka på egen hand den här gången. Väljer han oss så väljer han också att ta emot hjälp. Tänker vara tydlig med det. Det är så lätt även för min del att tycka efter en kort period att det är lugnt och att man inte orkar tjata eller att det inte behövs för nu är det ju bra...

Han ska på anställningsintervju på tisdag. Tror inte att han kommer att få jobbet, men om han får det har han tänkt att skaffa en liten lägenhet i en annan stad, 15 mil härifrån. Har inte sagt nåt om det. Hade det varit för några månader sedan så hade jag blivit ledsen och bett honom avstå, men nu tänker jag bara att visst, då kan han dricka varje kväll och söka bekräftelse från andra (har hänt OFTA förut) helt utan inblandning från mig. Men då finns jag heller inte kvar. Och det kanske är hans sätt att få distans till mig. Då får det vara så.

Jag vet inte om jag älskar honom. Om jag inte gör det, vad är det då? Sympati? Jag förstår inte... Hur kunde jag fastna i det här? Hur kunde jag? Och varför, varför är jag kvar??? Vad är jag? Jag skäms så fruktansvärt! Både inför mig själv och min omgivning, men mest inför mig själv. Jag är inte värd att kallas mamma. Jag har inte gjort mitt jobb som mamma. Innan jag träffade honom så satte jag dem alltid i första rummet. Som en gökunge kom han och knuffade undan dem, en efter en. Känns som att jag förlorat allt.

Yogi
sön, 2013-12-08 - 22:07

och det fanns mycket nyttigt där! Tack!
Sitter i soffan nu, och är ganska nöjd och lite förvirrad efter denna dag... Har haft två av barnen samt äldsta dotterns sambo här på middag. Är märkligt nöjd. Trevliga samtal, god mat, allt helt NORMALT. Så konstigt och annorlunda för att vara här. Svärsonen har varit "portad" här sen i somras pga något min sambo fått för sig att han har sagt. Ständigt detta att döma ut människor och tvärt bryta kontakten. Antingen är en person svart eller vit. Och vita har det börjat bli väldigt få. Det finns nästan ingen vi kan umgås med längre. Men nu ville han sträcka ut en hand och göra allt bra med dottern och svärsonen. Det gick jättebra så det känns ju väldigt bra för mig såklart. Det har varit så jobbigt under den här tiden. Det har självklart varit något som både jag och min dotter har lidit mycket av. Särskilt hon. Och jag har skämts. Skammen återkommer och går som en röd tråd genom mitt liv och min tillvaro. Den är en ständig följeslagare.

Han vill också försöka närma sig min familj igen. Han har hotat dem till livet en gång för ca ett år sedan och de har inte velat ha något med honom att göra sedan dess, vilket jag förstår. Det har med hans humör och gränslösa uttalanden på fyllan att göra. Det är sån han har varit. Och sånt jag har accepterat. Jag har hela tiden tänkt och trott att han inte "är sådan" på riktigt. Jag har sett andra sidor. Mjuka, romantiska, ömsinta, omhändertagande och empatiska sidor. Visst, det finns ett hett temperament men när han dricker blir det tusen resor värre. Det uttalandet kom en gång när han druckit kopiösa mängder under en lång period. Han höll mig vaken på nätterna för att han skulle prata. Jag blev rädd då och lämnade honom. Berättade för mina syskon vad han hade sagt. Gick tillbaka efter flera veckors bönande och löften. Skammen igen. Skulden för att det var mitt fel att min familj tog avstånd. Det var ju jag som hade berättat för dem, hade jag inte gjort det så hade de ju inte vetat. Mitt fel. Jag var löjlig och ville bara ha uppmärksamhet och att folk skulle tycka synd om mig, enligt honom. Skammen igen. Skulden. Allt sånt som har hänt vill han inte prata om, tycker inte att vi ska "älta" sånt som har varit. Om jag tar upp det så frågar han om jag vill sänka honom, ge honom dåligt samvete... Men jag vill bara att han ska förstå hur jag har upplevt det. Nånstans så vill jag att han ska veta och förstå. Jag tror jag behöver få förmedla om det ska vara möjligt för oss att gå vidare. Men frågan är om han kommer till det stadiet av ödmjukhet inför hur vi i hans närhet har upplevt det. Det kanske ligger långt fram i hans tillfrisknande. Om det nu blir något tillfrisknande... Han har så mycket att jobba med för att kunna bli frisk att jag undrar om det ens är möjligt.

Vad är det som händer nu? Menar han allvar med att försöka gottgöra/ställa till rätta? Är det uppriktigt och ärligt? Jag vet inte. Jag förstår inte. Det här är nytt för mig. Jag tassar fortfarande på tå, överväger noga vad jag säger och hur jag ska vara. Jag litar inte på att det här är på riktigt. Om det är det, så är det ju bra. Älskar jag honom? Vill jag leva med honom? Kan jag se en framtid? Hur skulle den se ut i så fall? Jag vet inte! Jag vet inte någonting! Jag har inga svar.

Men det ger mig otroligt mycket att läsa här, skriva här, ta del av era svar och reflektioner på mina inlägg, ta del av era erfarenheter. Stort tack till er som ger så mycket av er själva! Det här är verkligen en process och era frågor och tankar hjälper mig framåt.

Izzy
mån, 2013-12-09 - 01:10

Jag vill bara tala om att jag känner igen mig så i nästan allt du skriver.Vi måste försöka att vara starka och inte låta oss tryckas ner mer! Det är så svårt ,jag vet det. Men det är inte det här livet vi vill leva,eller hur? Hoppas din man tar imot hjälp! Min har inte kommit så långt än:( styrkekramar!!

Yogi
tis, 2013-12-10 - 13:23

till samma spiral igen! Varför konfronterar jag honom inte med att jag VET OM att han ljugit för mig om att pengarna inte kommit in? OCH att han spelat bort varenda krona? Förmodligen för att jag inte vill förstöra den sköra stämningen som råder just nu... Men det är ju faktiskt inte jag som förstör den! Han säger att han inte har problem med spelet. Ja, tjena! Eller hur!? Fan, (ursäkta) men jag blir så trött! Hans humör har gått upp och ner, jag vet att han har ångest utan alkoholen och då flyttar han över till spelandet istället. Jag måste konfrontera honom med detta. Att jag vet. Jag ska skriva ut firmans kontoutdrag för att fixa bokföringen, och ställa frågor utifrån det. Han får bli förbannad. Det ligger inte hos mig. Han måste ta tag i det också. Jag vet att jag kommer få höra "ja, DU är ju så jävla duktig och perfekt", för att trycka ner mig. Jag har också problem med ekonmin, jag vet det. Men jag försöker i alla fall kämpa för att rätta till det. Han väntar sig att vinna en STOR summa pengar som ska lösa allt. Helt orealistiskt men jag tror att han verkligen tror att det ska hända!

Jag är rädd att en reaktion på detta kommer att bli att han super till... Jag vill inte det. Men åter så är det ju inte mitt ansvar även om det känns så. Det är hans val och han vet vad det innebär, även om jag tror att han tänker att jag inte menar allvar. Jag har ju sagt det förut och tagit honom tillbaka.

Yogi
ons, 2013-12-11 - 21:58

den här sidan som dagbok. Känner mig tjatig som ältar mitt liv helt ohämmat... Det ger så mycket tillbaka att se det svart på vitt och läsa alla svar, frågeställningar och reflektioner.

Har upptäckt att han har bytt ett missbruk mot ett annat. Är det vanligt att man gör det? I och för sig så har han alltid spelat en hel del men nu har det eskalerat till en helt sjuk nivå. Väntar fortfarande på kallelse till beroendecentrum. Vet inte varför det dröjer.

Fattar inte vart det här är på väg? Vad är det som händer? Nu är han igång och planerar julklappar till barnen, och som vanligt ska det vara så stort och överdrivet. Mängder och svindyrt! Det är verkligen inte så att jag missunnar barnen dyra julklappar, men vi ska kunna leva också... Förra julen var fruktansvärd. Vi hade inte pengar till mat ens i januari och inga räkningar blev betalda. Jag vill inte att det ska hända igen. Jag är van att snåla, mina barn är vana att inte få julklappar för flera tusen var. Och jag lovar - de har varit nöjda ändå. För oss har det alltid varit viktigast med samvaron med familj, släkt och vänner, och det är något som jag medvetet har velat föra över till barnen i alla år. Det handlar inte om pengar. För mig gör det inte det. Jag har försökt få min sambo att förstå detta, men för honom är det så viktigt att ge det dyraste, coolaste och bästa! Så att han får vara stolt över sig själv kanske? Den där lite grandiosa sidan förstår jag mig inte på... När jag fyllde 40 i somras hade vi bjudit alla barnen och några vänner på middag. Han hade stora planer vad gällde maten och present. Han fick dock inte lönen i tid, men jag hade handlat och fixade buffé av det som fanns. Han surade ner och låg i sängen hela dagen och jag fick göra allt. Han skämdes över maten (färskpotatis, fläskfilé, rostbiff, såser, frukt och sallad) för han hade tänkt sig nåt mer exklusivt. Jag gick till slut upp med ett stort glas vin till honom så att han kom upp ur sängen, duschade och satt med vid bordet.
Jag vet inte vad jag vill säga med det här. Bitter? Ja, lite. Allt handlar om pengar eller alkohol. Förmodligen är inte det här en nyanserad beskrivning, men det är min upplevelse. Jag vet inte om jag fixar det här. Jag vet inte om jag orkar "stötta". Vad är att stötta? Jag vet inte vad jag får, tänk om alla goda sidor försvinner? Eller tänk om de aldrig har funnits där, det kanske bara varit tomma ord. Börjar tänka att allt bara är yta för honom. Han har en bild av hur det ska vara, men blir fruktansvärt besviken när det inte blir så. Han kan liksom inte hantera det verkliga livet. Allt ska vara som han vill, men han är inte beredd på att det kan vara en ganska krokig uppförsbacke på väg dit.

lilleskutt
tors, 2013-12-12 - 00:54

och det du går igenom. Det känns nästan som att du har sett vad jag har gått igenom och läst mina tankar och återger dem här i detta forumet. Jag kan berätta för dig att det finns en värld där utanför missbruket och lögnerna. Jag hade glömt hur det kändes att bara vara, den härliga känslan av att veta hur dygnet ska fortlöpa, att kunna planera en trevlig middag i hemmet med vänner utan att vara rädd för hur det ska sluta.

Min ex, för han är en ex idag, har lagt in sig för behandling och det är ju bra men det kom för sent( för min del). Jag lämnade honom, skaffade nytt hem, blev tillsammans igen utan att flytta ihop men jag tröttnade på de evigt brutna löften han överöste mig med och den allmänt oansvariga hållningen. Det var som om jag en dag fick nog på allvar och jag blev lika förvånad som han över att jag verkligen höll fast vid mitt ultimatum ( har hotat ett antal gånger med att lämna honom) men allt bara dog..

Jag vill inte ha honom tillbaka och det har varit så skönt att tänka framåt och känna att det är realistiska planer, drömmar och förväntningar jag har,inte som tidigare ett slags självbedrägeri för att orka med tillvaron. jag visste ju att det var omöjligt att planera för framtiden, såväl i stort som i smått pga att allt låg i hans händer eftersom hans alkoholvanor var sådana att katastrofen alltid väntade runt hörnet.

Jag tror att du ska sluta att tänka på hur du stöttar honom och istället tänka på hur du ska ta hand om dig själv. All den kraft, energi och uppfinningsrikedom han lägger ner på att manipulera, luras och skylla ifrån sig kan han använda till att bli av med sitt beroende om han verkligen vill. Se honom för vad han är; en vuxen och kompetent man som väljer själv hur han vill leva sitt liv. Lita på att om han verkligen vill sluta så klarar han det. Lita också på dig själv. Du har förmågan och styrkan att välja ditt livv, hur du vill leva det och var dina gränser går, med eller utan din man!

Lycka till med allt, du är inte ensam! Kram!

Yogi
fre, 2013-12-13 - 00:43

Ett varmt tack till er som står ut med mina problem! Så skönt att äntligen kunna få prata om allt det här med människor som förstår och inte dömer. Trodde inte att det var möjligt.

Ja vilket liv vill jag leva? Inte det här i alla fall... Jag är så ledsen för allt jag har förlorat. Jag vill ha mina barn på heltid igen. Jag vill ha lugn och ro. Kunna svara i telefon utan att känna mig stressad, prata stelt och ytligt och känna att jag måste lägga på. Jag vill att folk ska kunna titta förbi på en fika och känna sig välkomna, utan att mer eller mindre bli ivägkörda av mig pga hans sinnesstämning som den är både med och utan alkohol. Jag vill kunna hälsa på en vän. Jobba över. Vill göra saker med barnen. Hälsa på släkten. Bjuda hem folk. Planera och genomföra saker. Ett helt vanligt liv.
Och vad har jag idag? Är det värt det?
Nej. Det är inte värt det. Oavsett hur det går med hans beroende. Jag försöker härda ut över helgerna som kommer, men jag vet egentligen inte varför. Jag känner att jag själv är på bristningsgränsen med mitt humör. Jag blir arg. Är jobbig mot honom på så sätt att jag svarar emot och grälar tillbaka när han skäller på mig. Säger ifrån. Han är inte van vid det och tycket att jag är sur och grinig och beter mig som en barnunge om jag bara framför en åsikt som inte stämmer med hans. Jag känner ju att det är bra för mig att försöka sluta med att bara ta emot allt jämt som jag har gjort förut. Jag behöver ju inte det. Men fasen vad svårt det är att ta steget ändå!! Blir arg på mig själv! Jag orkar ju inte längre egentligen men jag har inte kraft att lämna ändå. Vilken soppa allt är!

Som "skydd" har jag ändå vetskapen om att lägenheten är uppsagd. Har två hyror kvar att betala. Då måste han flytta. Är så rädd att situationen blir outhärdlig om jag väljer att avsluta nu. Han har ingenstans att ta vägen och kommer tvinga sig kvar under uppsägningstiden, och börja dricka igen. Nu slipper jag alkoholen i alla fall. Jag gick igenom en cellgiftsbehandling förra hösten, som var rätt jobbig. Han var inte med på ett enda läkarbesök, jag fick inte prata med honom om sjukdomen, han lyste med sin frånvaro. Söp, flirtade/stötte på andra tjejer, vredesutbrott... Det sitter ju också som en tagg. Jag har verkligen gjort allt som står i min makt för att anpassa mig, ge ge ge av mig själv. Han tycker inte att jag gör någonting för honom. Jag kan säkert räkna upp tusen exempel, men det hör så ont. Jag känner mig sviken, lurad och kränkt! Skulle vilja ställa honom mot väggen och skrika ut allt, få honom att känna sig lika ynklig och värdelös som han har fått mig att känna mig. Men han skulle inte förstå...

Vad har vi för framtid ihop? Likadant som det ser ut nu förmodligen. År efter år. Snälla någon därute, hjälp mig att ta mig ur det här.