Börjar en ny tråd här och hoppas det ska vara början till mitt nya liv.
Jag har verkligen kommit till vägs ände och orkar inte med mig själv längre.
Att alltid trilla dit. Att förstå att jag inte kan dricka men gör det ändå.

Jag börjar om nu och vet att det blir många tuffa utmaningar framöver.
Men jag börjar med att reda ut denna dagen först....sedan.

Behöver stöd nu.
Jag vill inte mer nu! Alla lögner och svek.
Vad är det för fel på mig?
Kram på er alla som kämpar.

LillPer

Weekend

Vanansmakt är stor!
Vana kombinerad med alkohol är djävulen själv.
Bryt dina vanor!

Kämpa på - Ha det!

LillPer

Tack Weekend för din kommentar.

Riktigt bakis och svag gick jag till gymmet för att svettas ut min skit.
5000 meter på roddmaskinen under 20 minuter!
65 minuter på löpbandet!
Att inte hjärtat stannar?

Behöver jag påpeka att mitt liv handlar om att prestera, hela tiden?
Förstår ni att jag försöker springa bort min ångest?
Det funkar ofta.

Det är oftast roligt att vara LillPer, men lika ofta en kamp mot rastlöshet, stress, oro och att inte tycka om mig själv.
Om jag inte är bakis tycker jag oftast om mig själv, jag vet vad som gör mig glad.
Detta med att inte kunna landa och vara harmonisk utan hård träning eller annan prestation eller med alkoholens hjälp
är så sjukt jävla jobbigt!

Apropå på sjukt så tänkte jag på det här med att vara alkoholist och kalla det för sjukdom. Är det verkligen en sjukdom?
Är man sjuk när man inte kan hantera spriten eller är man "bara" svag i sinnet?
Jag fick höra det av min morsa en gång för länge sedan då jag inte var så gammal och det hänger kvar än idag i mitt bakhuvud.
Jag var en mentalt svag gosse som inte klarade att stå emot frestelser, sa hon.
Det stämmer uppenbarligen.
Hon var inte nån psykolog direkt, min morsa.

Det finns så många situationer med andra människor där jag viker ner mig och känner obehag över att inte kunna vara mig själv
och verkligen säga vad jag tycker och sedan acceptera att jag duger och är bra.
Ständigt ett dåligt samvete, ständigt. Samtidigt detta med att aldrig kunna ta ett beslut utan att ändra det 10 gånger och sedan ändå känna att jag gjort fel val eller beslut. Åh, vad tungt idag.
Så velig.

Men tack och lov att jag alltid finner hopp och glädje efter ett par dagar igen.
Jag är trots allt dåligt jag tynger ner mig med en väldigt skapande, varm och kreativ person.
Se där, jag är snart tillbaka.
Jag är väldigt svart eller vit.

Kram på er
LP

eyeshadow

Hej
känner igen mig i de du skriver man kan nästan tro att vi är "tvillingar",
Kämpa på du fixar det, själv är jag inne på min 2:a vecka nykter med 1v med antabus kände att nde måste bli en förändring...sen skiter jag i vad min omgivning säger vill dom inte ha mig som nykter så kan dom skita i mig tills jag känner mig (ifall) om jag känner mig "redo" att dricka igen allra helst hoppas jag på att jag slipper den fiende flaskan...

Tränade ganska hårt i mitt tidigare liv innan man upptäckte alkoholen å vet hur bra man må utav de men ändå känns de som att man orka inte ta de steget att börja träna igen så kämpa på du kommer må bättre ju längre du är nykter och tränar =)

Den längsta tiden jag vart nykter är 5veckor så jag är ingen bra talare inför nykterheten men önska jag klarar det längre denna gång, om vi 2 kanske kan kämpa tillsammans =)

Ha en bra kväll
Kramar

LillPer

Den längsta tiden jag varit nykter är förra året, 2013 då jag hade 4 månader på raken. Sprang Göteborgsvarvet och tyckte jag skulle fira det.
Hur man nu kan tycka att man firar genom att förstöra nåt man byggt upp?
Innan dess hade jag också skrapat ihop 3 månader på sommaren 2012.
Det är definitivt något som händer efter 3-4 månader.
Jag tror jag fixat det och kan börja smutta lite igen.
Låt oss kämpa tillsammans även om jag inte litar alls på mig själv eller mina intentioner just nu!
Fan för jävla skit varför jag inte kan vara starkare!

Imorgon kommer jag vakna gott i vilket fall som helst.

Vi hörs.
LP

min käre vän!
Vi känner så lika du och jag har jag upptäckt under resan. I dag var jag hos läkaren och ville ha antabus, jag står inte ut längre med att inte kunna sätta stopp.
Så i morgon får jag besked om hur illa min lever är skadad, kan jag börja med antabus. Alternativet är lika hemskt, den är så dålig att jag måste vänta. Jag är skiträdd faktiskt att det är värre än jag tror. Och vem är jag då att ha förstört min egen kropp.
Längtar så innerligt att få slippa detta fängelse. Hoppas antabus kan få bli min krycka till att börja med.
Kram
Fenix

Pellepennan

Och ni andra i tråden. Vill bara titta in och önska en god start här i din nya tråd.
Jag har ibland själv tänkt tanken att skapa en ny tråd, skaka av mig det gamla...

Du har ju visat att du klarat en lång väg tidigare. Vad som händer efter tre fyra
månader kan jag tyvärr inte uttala mig om. Aldrig varit där som du förstår...

Lycka till nu och styrka till oss alla!

//PP

LillPer

Härligt att höra från dig!
Jag tror inte din lever är skadad.
Det håller jag alla tummar för och tror det går fint.
Vill gärna höra mer om Antabus och din fortsatta resa framöver.

Jag är ju allt annat än övertygad om min egen styrka.
Vaknar gott utan ångest även i morgon bitti.
Långt hemifrån men ändå en trygg känsla just ikväll.

Kram
LP

LillPer

Jag uppskattar din pepp!
Det hjälper mig och jag önskar dig precis det samma!

Du kommer snart dit och får uppleva 3-4 månaders "lögnen"
Bra då att veta hur tankarna kan spela oss ett spratt.

God natt.
LP

LillPer

Jag är patetisk och gör nu ett nytt försök.
Vill bli fri.
Vill bli frisk.
Vill inte mer.
Hur många gånger kan man ge upp?

LillPer

Om en minut kommer jag ringa kommunens behandlingsavd. för missbrukare.
Nu räcker det.

Jag ringde och talade in ett meddelande:

Hej, Jag heter LillPer och vill tala med någon angående mina alkoholproblem.
Gud vad skönt att bollen är i rullning igen.

Nu behöver jag stöd för kommande vecka blir hektisk. Jobb utomlands och ensam borta från min familjen igen sedan en vecka.
Jag älskar dem så mycket och saknar dem djupt.

LP

FylleFia

Du har stöd här LillPer. Jag och förmodligen många andra följer din kamp. Du är stark nu även om det kanske inte känns så. Att ringa det där samtalet var en heroisk insats i mina ögon. Jag personligen blir glad då jag inte vill mista en vän till missbruket. Och jag (återigen personligen) tror att det värsta vi kan göra är att lägga oss på rygg och...hoppas.

Så du har viljan, du har kunskapen och här inne på forum har du stödet. Utnyttja det. Jag har det själv lite motigt just nu. Huvudet fullt av knäppistankar. Men jag tar hjälp av kryckan Antabus. Och imorgon ett besök hos min husläkare som är underbar. Nu är jag inte så naiv så att jag tror att alla läkare är underbara eller att all kontakt med vårdgivande instanser blir rätt. Det är hemskt, då vi alla här vet hur långt inne det sitter innan man söker hjälp. Men då får du söka nya kontakter. OM det går åt pipsvängen med ditt första rop på hjälp.

Men vi på forum. Vi stannar och du är inte ensam!

Kramar från din vän raketforskaren/Fia

LillPer

Tack för dina ord, jag blir rörd.
Känner för att gråta men kan inte.
Tänk om det ändå kan vara över nu? Det är dags nu.
Det är ju bara jag som kan bestämma det.

Vilken konstig förnimmelse jag fick när jag skrev dessa rader.
Det är ju i realiteten ett väldigt enkelt beslut.

Tack för ditt stöd, jag tänker ofta på dig Fia.

Kram
LillPer

Minz

Att ringa upp och be om hjälp! Jag känner igen mig i mycket. Håll fast vid träningen och låt den vara din livlina. Att jag inte gått under tidigare är att träningen har gett mig den välbehövda andpausen och utlopp för ilska, sorg, ångest. Du fixar det här!

FylleFia

God morgon LillPer! Vill bara säga det och (det finns oftast ett och) påminna dig om att inte banga nu på morgonen när hjälpen hör av sig. Ut med skiten bara. Jag har varit där, när damerna på beroendeenheten har bligat på mig på mig och ibland varit en smula osmidiga.
Läkaren (!) från ett gammalt öststatsland som verkligen var olämplig på sin post och fick mig att skämmas för mina Ilandsproblem. Sköterskan som jag tog mina första Antabus hos var inte bättre heller. Varje gång jag dök upp så kände hon sig tvunogen att uttala sig; " Men Fia, du ser verkligen inte ut som en alkoholist". Detta från en kvinna som arbetar med beroendevård. Ser vi alkisar ut på ett viss sätt? Jag blev stött då jag trodde att beroendevård kunde se bortom parkbänken idag. Så vad vill jag säga med detta? Jo, LillPer det är att söka vidare om kontakten inte funkar vilket jag givetvis hoppas.

Fia

LillPer

Är och kommer nog alltid vara träning och aktivitet ute i det fria. Jag är så glad att ni hör och ser mig därute.
Har haft en orolig natt och kommer inte vara OK förrän sent ikväll efter att ha motionerat. Väskan står packad här bakom mig på jobbet.
Det går inte så fort idag och tankarna är inte i första hand på jobbet.
Jag ska fixa det här.

Tack Minz!

LP

vi ser och hör dig! Be om hjälp är vad man till slut måste göra när det inte går på egen hand. För min del blev det att traska till vårdcentralen och be om antabus. Såg ingen annan möjlighet att få stopp på mitt negativa ekorrhjul.
ha de
Fenix, mätt och belåten efter en perfekt ryggbiff utan rödgift:-)

LillPer

Kära raketforskare Fia!

Jag vaknade tidigt och låg och väntade på att telefonen skulle ringa. På jobbet någon timme senare ringde det.
Det var en mycket vänlig och förstående röst som bad mig berätta.
Första sekunderna var obehagliga sedan flödade min berättelse fritt och ärligt.
Jag är ärlig och rak i mitt sätt att tala om mig själv. Blottar mig ofta men har inga större problem med det om jag möts med respekt och förståelse.
Möts man då av fel sorts kommentarer eller okunnighet så slår det ofta tillbaka mot mig själv och jag skäms över min svaghet och
tycker illa om mig själv. Om jag avstår alkohol under en veckas tid börjar mitt självförtroende och viss respekt komma tillbaka.
Det är en skön känsla som troigen kommer om några dagar.

I vilket fall som helst så bokade vi in en tid dagen efter min hemkomst.
Det känns skönt men samtidgigt lite overkligt och svårt att förstå varför jag hamnat här?
Men det är ju vägs ände och då måste man välja rätt väg även om den går över stock o sten.
Det känns inte som en väg fri från tjälskador och vattenpölar. Men jag vill inget annat än att finna min stig nu.
Nu är det faktiskt på väg att hända något bra mitt i allt elände.

Kram
LP

FylleFia

Bra jobbat LillPer! Försök nu att se denna arbetsresa som en början på en ny resa. Jag vet hur enkelt det är att tänka "en sista gång, en sista fylla. Det gör ju varken till eller ifrån?" Men kanske gör det det. Spelar roll för den egna självkänslan. Nu när du har nått vägs ände så finns det ingen anledning för dig att börja springa runt i cirklar. Utan sätt dig på en torr sten och invänta hjälp. Jag sitter brevid och mal på lite om raketforskning. Nej allvar! ; Jag är med dig i kampen emot stora A och fördömer dig inte om du väljer att trilla dit. Och jag är ganska bra säker på att du fixar det i slutändan. Nu har du fått en bra kontakt och det betyder mycket. Så sluta inte slåss!

Kram från Fia

LillPer

Så skönt att känna att du är med vid min sida. Tränade hårt och svettades multum igår kväll. Lycklig över det och sedan lite att fixa i mitt provisoriska hem. Det som känns oövervinnerligt på bakfyllan blir ju så lätt i nykterhet. Fan vad märkligt att man ens känner sorg och ledsamhet över att inte BEHÖVA dricka mer.
Så skönt.
Sov bara ett fåtal timmar i natt och är väldigt trött nu. Men det gör inget, jag kan ta det utan vidare.
Frågan är nu varför jag överhuvud taget är orolig för helgen?
Av givna anledningar förstår jag ju varför, men HUR är det möjligt då man har facit i hand?

Fick en liten tanke förut att jag fixar det utan min kontakt, men det var bara djävulen som försökte nåt fult.
Jag kommer gå hela vägen med detta livsprojekt.

Jihaaa!

Sussi_2013

Vad härligt att du har bestämt dig! Håller tummen för att du får en bra kontakt!
Nä- backa inte nu. Du har ju tagit ett bautakliv som vågade ringa. Nu rullar det bara på och du får en liten extra knuff av någon utifrån. Heja!! Kram Sussi