av Sommar12

Startar min nya tråd idag, döper den till steget vidare.
Det första steget har jag tagit och nu är det dags att gå vidare.
Nu är det dags att leva ett liv nyktert, inte leva ett liv utan alkohol.
Det är dags för mig att leva ett liv med barnen, med tidiga morgnar, med klara och tydliga minnen!
Inte att (som jag nog har gjort i 1,5 år) leva ett liv utan, utan vin till maten, utan god mat, utan långa samtal, utan vänner på besök. Jag tror jag brutalt väckte mig själv med mitt återfall, och nu är jag här, det är dags att börja leva!

Sommar12
tors, 2014-01-23 - 17:31

Funderar idag på varför skammen är så stor...
Känns som att jag först nu accepterat att jag inte kan dricka, att jag faktiskt inte kan, och att jag hela tiden varit på väg rakt in i ett missbruk.
Fick det så bekräftat av mitt återfall, känns helt befriande att inte behöva tvivla.
Men varför denna skam, varför detta hymlande, varför påhittade orsaker till att tacka nej, varför, varför, varför säger jag bara inte som det är??
Vet inte när det kommer ett ske, men vet att jag snart kommer berätta varför jag inte kan dricka istället för att försöka hitta på massa lögner för att inte "störa" omgivningen.
Ingen i min släkt har sagt något på hela den tid jag varit nykter, ingen har vågat frågat ordentligt, alla har låtsats som ingenting, ingen vill ens nämna det, så skamligt är det....
Vi som försöker, som vill, som är nyktra borde sträcka på oss, berätta våra historier och vara stolta över att vi försöker leva ett bra liv.

konstnären
fre, 2014-01-24 - 12:25

Jag vet inte varför alkohol är en sådan skam. Kan bara prata för mig och jag har själv
berättat för mina syskon och vänner att jag inte kan dricka mer, och det är bara en av
dom som tjatat på mig att du kan väl ta ett par glas. Har inte förklarat det oxså för henne
att det inte går för mig att dricka måttligt. Har vari nykter 4 månader och två veckor.
Efter sista återfallet vet jag äntligen att det är slut. Trodde verkligen att jag skulle dö.
Trots avgiftning var första två månaderna tuffa, med den lilla rösten i huvudet, nu kan du
nog pröva igen. Efter ett tiotal s.k. återfall har jag accepterat att nu är det slut.
Nu är det ingen sorg utan ren och skär lycka. Är inne i en förändringsprocess känner knappt
igen mig själv och den kommer att fortgå länge länge.
Hoppas du mår bra
Konstnären

Sommar12
fre, 2014-01-24 - 16:07

Ja, jag vill (är inte där än) vara stolt över mig själv. Vill kunna säga som det är utan att skämmas och svamla.
Vill bara rakt upp och ner säga som det är. Mår bra idag, några dagar har gått sedan i måndags då jag helt tappade kontrollen.
Nu känns det väldigt overkligt och som att det aldrig någonsin hänt.
Tänker ändå att det är bra att det hänt, behövde bli säker.
Det är helt sant som alla säger att man inte börjar om från början efter ett långt uppehåll utan man fortsätter där man var.
Jag kände ett så starkt fysiskt behov av mer så det är helt ofattbart. Det tar över allt.

Men att idag få komma hem efter jobbet och se kvällen framför sig och veta att den blir som jag vill, alltså helt Svensson med middag med läsk och sedan godis och chips framför tv:n. Och när jag är trött kan jag gå och lägga mig och läsa och sedan vakna och minnas allt.
Jag har alltid haft svårt att komma till ro i livet, vill alltid vidare, vill alltid någon annanstans än där jag är.
Tror att vinet var så viktigt för mig, för det var de enda stunderna då tiden stod still, då jag var i nuet.
Blir så tydligt nu när jag sätter ord på det.
Försöker finna någon ro i att bara vara där jag är, men det är så svårt, så svårt.
Nu till exempel letar jag nytt jobb, funderar på att börja plugga igen,
istället för att göra det bästa av det jobb jag har,
som jag egentligen trivs med.
Är det så att jag "slarvar bort" bra saker i livet för att jag vill iväg hela tiden?

m-m
fre, 2014-01-24 - 19:55

Hoppas det är ok med ett inhopp i din tråd.

Angående att berätta och att skämmas... Jag har inget behov av att berätta, jag ljuger heller inte om varför jag inte dricker, jag säger bara inte hela sanningen. Jag finner ingen anledning att berätta om mitt beroende, inte för att jag egentligen skäms utan nog mer för att jag inte vet vad för gott det skulle föra med sig. Skämmas eller inte, men det är många i omgivningen som inte har förståelse, eller känsla för vad ett missbruk innebär och jag vill inte ha fokus på det. När någon frågar, eller jag tackar nej, så säger jag att jag bestämde mig för att göra ett uppehåll pga att jag sover dåligt när jag druckit (sant) och att jag mår mycket bättre när jag inte dricker något (sant) och att jag bestämt mig för att fortsätta mitt uppehåll ett tag till (sant). För någon enstaka vän har jag sagt att det blivit för mycket och att det är ytterligare ett skäl. Det räcker för mig. Jag berättar heller inte hur som helst att jag gärna mular i mig en godispåse på nolltid, eller andra saker som jag kanske inte tycker att andra har någon glädje eller behov av att veta. Men det är mitt sätt att se på det. Vill du berätta för andra för att stänga den dörren ut? Att om andra vet så har du ytterligare press att avstå? Bara en undran...

Ha en bra kväll,
/m

m-m
fre, 2014-01-24 - 22:23

Det här med att förklara sig - tycker inte att man alltid behöver ge skäl till varför man inte dricker... Det vore mer logiskt egentligen om den som alltid dricker eller blir fullast på festen fick frågan om varför hen gör så - eller hur? Den frågan ställs dock sällan...

/m

Sommar12
lör, 2014-01-25 - 08:22

Du har så rätt, tänk om jag fått den frågan lite oftare, då skulle jag kanske börjat fundera lite tidigare på detta.
Jag menar nog mest att jag är trött på att dölja för alla, att inte kunna säga som det är, att inte bara få vara lite ärlig.

Har lite svårt att bestämma mig för i vilken tråd jag ska skriva, mitt "gamla" forum är det så mycket mer "liv" i..

Sommar12
lör, 2014-01-25 - 08:39

Det finns nog ingen bättre plats på jorden!
Sitter i "mitt" hörn i soffan med kuddar och filt, min nya fina stora kaffekopp med mig,
nytänd brasa, ensam vaken och blickar ut över snön på vår "nya" tomt.
Vi köpte ny-gammalt hus i november och jobbade hårt november-december på att renovera den första "etappen".
Har nog inte riktigt "landat" än, då det var stress, stress före jul och sedan var vi bortresta över nyår.

Nu när vardagen är här blev jag så evinnerligt uttråkad så att jag var "tvungen" att ta mig ett återfall i måndags....
Men efter det är det som om något nytt har infunnit sig.
Jag kom ut på andra sidan med en ny sorts tacksamhet och det är den jag nu sitter och njuter av.
Tacksamhet över att jag finns här i mitt soffhörn, att jag har en familj, ett hus och ett jobb.
Tacksamhet och nästan lite kärlek över att jag är jag och att jag klarat mig igenom så mycket.

Jag trodde väl aldrig att jag vid 40 skulle gå på antidepp medicin och vara stolt över att inte dricka
och tycka att hemma-soffan är det bästa som finns.
Jag som skulle leva utomlands, jag som var utåtriktad, vacker, spontan, rolig och spännande.
Men just idag och just nu så är jag bara så glad över att jag finns, så glad över små, små saker.
En braskamin, en nybeställd bok på bordet, en smarrig ostmacka till kaffet
och en sådan enorm lättnad över att jag inte behöver strida mot vinet längre.

santorini
lör, 2014-01-25 - 08:40

Jag gör likadant, jag säger inte hela sanningen. Och förresten är sanningen den nu att jag inte vill ha alkohol och då känns det väldigt enkelt som förklaring. Lite småspydiga kommentarer har jag nog fått, om att jag är fanatisk och att man visst kan ta lite vin fast man äter enligt LCHF. Men då har jag bara låtit det passera eller sagt att det här passar mej. Jag tycker också att det är helt snett att man ska behöva känna att man måste förklara varför man inte dricker när det snarare är "drinkarna" som borde förklara sej.

Om nån uppriktigt skulle vilja veta, skulle fråga, så skulle jag kunna säga att jag fick problem, att jag har svårt att sluta när jag en gång börjar dricka. Men annars tycker jag verkligen att det är min ensak. Aldrig har nån ifrågasatt varför jag inte röker?!

santorini
lör, 2014-01-25 - 08:42

Njut av din dag! Du behövde nog testa en gång till för att se att livet är bättre så här. Så mycket mera val, äkta glädje och för all del även äkta sorg. Man lever livet med alla sinnen, inte avtrubbad. På gott och ont. Ha en underbar dag!

Sommar12
mån, 2014-01-27 - 09:47

Har en sådan tur att jag kan vara ledig en dag i veckan och nu i vår är det måndagar som är min lediga dag.
Den bästa stunden är nu, när jag skickat i väg barnen till skolan, tänt en brasa och får tid att vara med mig själv.
Har precis läst boken "Barn av livet" av Tommy Hellsten och där har jag fått så mycket upplyft och "visat" för mig.
Hans bok fick mig att se en del sanningar om mig själv som jag nu behöver lite tid för att "känna".

Nu är det ju inte så att jag sitter i soffan och "känner" hela min lediga dag....
Nej, jag har ju tagit på mig städning och tvätt på mina lediga dagar....
Men jag tycker det är helt ok, tar ett badrum, sedan en kopp kaffe och lite bok, ett badrum till, kanske lunch, dammsugning och kanske en film. Alltså lite så där lagom jobbigt.

I dag har jag även som mål att gå en promenad.
Det låter ju som världens lättaste, töntigaste mål, om det ens kan vara ett mål!
Men så har det blivit.
Ersatte A med godis och glass och väger nu 16 kg för mycket, mitt BMI visar på fetma.
Har inte haft kraft att ta itu med detta och kilona har smugit sig på.
Efter mitt återfall i måndags har jag känt mig så lugn och så vilsam och trygg i mig själv och en känsla av att jag vill ta hand om mig själv har sakta och försiktigt kommit smygande.

Tänker med sorg på hur min kropp i alla år fick stå ut med mig, banta hela veckorna, tokdricka på fredag, kräkas hela natten och ev. dagen efter. Bakis-äta hela lördagen och ev. fylla på med mer vin. Tröst och ångest-äta på söndagen för att sedan straffas/banta hela veckan och sedan börja om igen. På utsidan snygg, vältränad, smal och tillsynes perfekt.

Nu har jag istället ägnat mig åt heltidsätning i 1,5 år. För om jag inte "får" dricka tänker jag minsann äta allt jag vill.
Har faktisk ätit fast att jag inte varit sugen bara för att jag minsann borde få det, jag som inte dricker.
Sanningen gör ont och jag blir ledsen när jag ser mig i det ljuset.

Men så är det, och här är jag nu. Så istället för att ge mig på ännu en diet håller jag på att jobba på en mer långsiktig plan.
Tänka mig fri från glass och godis och försöka laga den mat jag faktisk gillar och inte den som ungar och mannen gillar.
Börja smått med att gå ut och gå tre gånger i veckan.

Oj vad mycket jag har i huvudet, bäst att runda av, om det nu är någon som läser så börjar det nog bli tjatigt...
Tar en kopp kaffe till och läser färdigt en deckare jag glömt bort när jag läste "Barn av livet".
Sedan satsar jag på promenaden!

Berra
mån, 2014-01-27 - 10:11

Jag blev ett riktigt fetto när jag lade av med drickat,
Men med en stor skillnad att plufsigheten försvann.
Vet inte hur jag ska förklara, men jag såg mer hälsosam ut som nyktert fetto än en alkoholiserad kolhydratsjunky.
Man kan bara säga att det syntes att kroppen inte mådde bra totalt sett.
Var tid har sin tid, när du har lappat ihop alla kommande tankar på alkoholen, så kan du funta på hur du ska komma ner i vikt.
För mig funkar 5:2 dieten eller rättare sagt 5:2 livsstilen riktigt bra, nu har den stagnerat på -10 pannor och jag får lägga in en högre växel om det ska hända något, kanske 4:3.
Jag har gått från fetma BMI (<30) till ett runt 27-29, allt rasar inte i ett huj utan i små trappsteg, så man måste ha en stor portion tålamod.
Jag kan ju fortfarande vräka i mig sådant som är gott dagen efter, men det är inte lika roligt om man tappade ett halvkilo på morgonen. Så den har en automatisk långtidsfunktion inbyggd i sig på något sätt.

Men man ska ju orka leva också, så allt måste ju avvägas på livets vågskål...

Berra

Sommar12
fre, 2014-06-27 - 16:11

Är inne på andra veckan av sommarlovet och mår inte bra.
Vill bara dricka.
Vill bara att allt ska vara som förut.
Jag älskade sommaren, levde upp och njöt.
Bjöd grannar på kallt rosé och goda små tapas före maten.
Fortsatte med nybakt bröd och makens grillade rätter till, med rödvin såklart.
Vet att jag ser allt i ett förhärligande skimmer men just nu är det det enda jag vill ha.
Lyckas inte få ro, allt känns meningslöst.
Kan man bestämma sig för att återuppta drickandet under en sommar så här, och acceptera att det kommer bli för mycket men att det kanske kan vara värt det?
Drack sista gången 4 augusti 2012 och tog mig sedan ett återfall en januari kväll nu för några månader sedan.
Återfallet varade en kväll, kräktes hela natten och fick för första gången sjukskriva mig en dag från jobbet.
Men innan det gick åt h-vete var det ljuvligt.
Vill bara vrida tillbaks klockan och få tillbaks livet som var.

santorini
fre, 2014-06-27 - 17:18

det fungerar nog inte att göra så. Har man ett missbruksproblem och det har ju du eftersom du är här och satsat på nykterhet, då är det nog svårt att göra som du föreslår. Jag kan ju inte säga säkert hur det är för dej men jag har under tidigare nykterhetsperioder trott just så. Att man kan dricka en semestervecka utomlands för det är en så avgränsad tid och plats så det behöver inte räknas. Man återgår till nykterheten igen när man kommer hem. Det gick inte alls. Det är så oerhört svårt att ta nya tag och när man dricker är man genast tillbaka i sitt missbruksbeteende och det eskalerar. Det är inte värt det, tro mej.

Förstår din känsla. Jag hittade ett utmärkt rosevin på Systemet, Torres Natureo Free. Både det röda och även det vita vinet av det märket är helt ok men rosevinet gav mej en riktig sommarkänsla. Du kan fortfarande bjuda vännerna på vin och tapas och själv dricka 0,5% natureo rose. Väcker inget begär efter mer hos mej. Gör dej själv den tjänsten och stanna kvar i nykterheten. Det du drömmer om är en illusion, en hägring.

Sommar12
fre, 2014-06-27 - 21:51

Efter inlägget åkte jag direkt till bolaget och köpte rosé och rött. Det var trevligt, gott och det värmde varmt i bröstet..... Men känner att jag faktiskt inte vill vara här, i det här bomullsruset. Har nog kommit en bit på väg ändå. Ska anmäla mig till någon sorts terapi till hösten. Nu mår jag som bäst, bomullsruset avtar och jag vill inte dit i morgon.

Sommar12
lör, 2014-06-28 - 16:54

Som tur är blev jag inte dålig i natt eller idag. Har varit tillsammans med min familj och njutit varje sekund.
För varje sekund jag kom ifrån gårdagen desto bättre har jag känt mig, och desto mer som mig själv.
Jag är inte den jag var förut, jag är inte samma människa.
Jag drack upp allt vin i går som jag alltid har gjort, jag kommer alltid dricka för mycket om jag inte väljer att inte dricka alls.
Och det väljer jag igen, och igen, och igen tills jag inte faller mer.
Det var inte alls som jag hade hoppats igår, jag kan inte njuta av vinet (som inte smakade särskilt gott) för jag tänker bara på nästa glas..
Det är verkligen som ett gift för mig.
Jag är ledsen för att jag så lätt gav efter, men det kändes som att jag var tvungen att "få det ur kroppen".
Men samtidigt kan jag nu gå vidare med sommaren utan att känna att jag missar något.
Svårt i ett samhälle där "en lyckad människa" alltid syns med ett glas i handen eller en flaska på fina köksbänken,
eller en öl i solnedgången...

Sommar12
sön, 2014-06-29 - 12:57

Känns som att vakna ur en ond dröm.
Hur gick det här till?
Hur kunde det gå så fort?
Har det varit på väg hela våren?
Varför är jag inte starkare?
Varför måste jag testa?
Varför är det så viktigt för mig att kunna dricka och att göra det?

Stark ångest och så många gamla invanda känslor som kommer upp.
Vågar inte kolla mailen för tänk om jag mailade något konstigt till någon, undrar om jag messade någon?
Har jag sagt något som jag borde ha koll på?
Har något gått sönder?
Har jag ätit upp alla snacks, godis, glass?
Hur ska jag göra nästa gång?

Någonstans längst där inne finns känslan som jag nästan glömt bort. Den där sköna, fria känslan som jag hade i början av min nykterhet. Känslan av att jag är jag i alla lägen och att jag har koll på vad jag gör och inte gör.
Varför har jag tappat den?
Varför uppskattar jag den inte längre?
Och hur kan det gå så fort och varför väljer jag att dricka igen?
Andra gången på ett halvår som jag gjort detta efter att varit nykter i ett år.

viktoria
sön, 2014-06-29 - 23:09

Tack sommar12 för att du delar med dig även av detta svåra. Vi har kanske inte "träffats" här på forumet, minns inte riktigt. Men det betyder så mycket för mig att få läsa det du beskriver, och igenkänningen är stor. Du berör! Ville bara säga det. Varma tankar till dig/V

Mammy Blue
mån, 2014-06-30 - 00:05

Jag tror att du egentligen vet varför det blir så här. Vi alkisar har ett blåögt sätt att se på alkohol, vi kommer bara ihåg det som var bra med det. Det är som de flesta som sitter och pratar lumparminnen, det är bara allt som var kul man kommer ihåg, man vill inte minnas eländet. Ibland kommer man ju inte heller ihåg eländet för att man söp bort skallen...

Det är därför jag är tillbaka här, jag vill inte glömma hur det faktiskt var att vara aktiv alkoholist, jag måste grotta ner mej i eländeskänslorna, skammen, ångesten, förnekelsen för att vaccinera mej mot återfall. Läste hela min tråd i natt. Mycket känslor kom tillbaka, inte riktigt som om det var igår, men som i förra veckan!

Slå inte för mycket på dej själv, gjort är gjort, och nu har du skrivit ner här hur det känns. Glöm inte att logga in här då och då för att påminna dej själv om att roligare än såhär blir det inte. Kommer aldrig mera att vara särskilt charmerande, kul eller intressant för oss att dricka - det stadiet i livet har vi passerat.

Kram!
/MB

Fia Nordgren
fre, 2014-07-11 - 09:02

nu måste jag ta ett avsked från alkoholvärlden. drack igår gick och lade mig med min dotter som sedan vaknade på natten och kunde inte väcka mig, som ringde efter mormor...., jag skämms och mår vidrigt. Nu får det inte bli mer alkohol!