Hej!
Trodde nog aldrig jag skulle sitta här. Jag har förstått länge att jag har ett osunt förhållande till alkohol, men det har aldrig "straffat" sig tillräckligt för att jag skall behöva förändra mig.
Jag är fortfarande relativt ung (30), har ett bra jobb, är duktig eller ser till att bli på i princip allt jag tar mig för, har skötsam ekonomi och har nyligen accepterat att jag lever med livstemat "perfektionism" så jag är något av ett kontrollfreak i vardagen. Jag har en underbar sambo som jag älskar över allt annat och det är mycket för hans skull jag vänder mig hit.
Jag dricker relativt sällan, men när det blir blir det rejält. Med sällan menar jag kanske en gång i månaden. Jag är inte ens en sån som tar ett glas vin till maten i vanliga fall, och väljer hellre fredagsgodis över fredagsöl. När jag var yngre kunde jag dricka kopiösa mängder för att vara en ganska liten tjej, och då avlöste festerna varandra betydligt oftare. På den tiden blev jag inte heller bakfull,vilket gjorde att jag kunde fortsätta i samma spår. Att vakna upp med minnesluckor då och då var liksom värt på den tiden.
Nu är saker förändrade. Jag har en person i mitt liv som älskar mig och litar på mig, och som jag vill allt gott i världen. Så ÄNDÅ gör jag såhär. Något skoj är på gång, en fest med kompisar jag inte sett på länge. Varenda gång tänker jag mig att "idag, idag skall jag verkligen ta det lugnt" Men så får jag den första iskalla drinken i handen... Tankarna "varannan vatten" eller "räkna hur mycket jag dricker" suddas ut så fort läpparna vidrör glaskanten. Eftersom det då inte är jätteofta jag är på fest vet jag inte om det räknas som alkoholism. Jag längtar ju aldrig efter alkohol i mitt dagliga liv.
Men spärrar släpper och någonstans tror jag ändå att det är min oro och stress som tar ut sin rätt när jag får alkohol i mig. Jag skäms och gråter när jag skriver detta. Jag är för f*n gammal nog att veta bättre! Min kille ska inte behöva oroa sig under natten eller ta hand om ett hjälplöst vrak som kommer hem de gånger jag varit ute. Är jag och kompisar ute på klubb tappar jag ibland bort folk och "glömmer" umgås med dem jag gick dit med, och det är ju inte heller roligt. Det har som sagt inte hänt något ännu men man läser ju om vad som händer andra. Är man redlös och ensam som tjej, som dessutom inte drar sig för att ta svarttaxi eller gå ensam den "korta men mörka" vägen hem så är det väl bara en tidsfråga.
Jag skulle kunna tänka mig ett alkoholfritt liv. Vet inte hur jag ska börja bara. Jag är så ledsen.