av wolf

Jag tog beslut igårkväll att satsa på en vit månad till att börja med. Blir två månader ännu bättre. Blir det hela livet, så bra!
Men en dag i sänder tjejen, säger till mig själv.
Tror att ni, blev min katalysator (utlösande faktor) att leva ett liv utan vin. Själva beslutet känns bra. Att säga det högt ännu bättre. Att genomföra det - ta en dag i sänder precis som jag gjorde när jag inte kunde gå, för att min fot blev inflammerad av ett brustet ledband.
När jag siktade på att gå över vardagsrumsgolvet utan kryckor, en vända, två vändor, det gick bra, ja det gjorde det. Vingligt gång dock, men själva handling - att gå - fast det gör ont.
Efter mina tre års rehabilitering efter höft-operationen, började jag traska runt i byn, jag gick 1,8 km på 45 minuter. Idag, 2,6 km på 22 minuter.
Nu är det ingen som ser att jag haltar, för min gång är stadig.
/wolf

Weekend
tors, 2014-04-17 - 09:09

Bästa beslutet på länge förmodar jag!
Själv var jag glad för 1 dag, sedan 2 dagar...osv. Fokuset inte längre än dagens slut. Stärkta, nya tankar och känslor nästa dag.
Först efter 2 veckor vågade jag tro på månaden. Fortfarande med dagsfokus.
Sätt inte målet så det känns omöjligt att nå då är det stor risk att du börjar igen när det känns tröstlöst på kvällen.
En NYKTER morgon ångrar du aldrig!
Min enkla plan har fört mig 179 dagar i nyktert tillstånd.
Det finns självklart kvällar/helger då suget känns. Du kommer vara irriterad, oinspirerad, trött, gnällig när det är tungt.
Glad, supersprallig, drivande, framåt när du är i balans och "frisk".

Sätt dig inte i situationer som innebär umgänge med alkoholförtäring i startskedet av nykterheten.

Efter en vit vecka inbillar man sig.... "det var ju inte så svårt, jag kan lätt dricka ett glas vin och det räcker"

Lycka till! - Ha det!

konstnären
tors, 2014-04-17 - 12:34

Vad bra att du tagit beslutet, det är det viktigaste i processen.
Det var och är en hård kamp särskilt i början, precis som att lära sig gå
igen. Kan tänka mig att vi trillade många ggr. Själv trillade titt som tätt i början.
Och alltid var jag tillbaka där jag slutade, tredje gången sedan var det bara mörker.
Nu har drygt 7 månader gått, och jag känner för det mesta en stor frihet. Men, garden
finns med mig i vissa situationer.
Forumet har hjälpt mig enormt, utan det vet jag inte.
Heja dig
Konstnären

wolf
tors, 2014-04-17 - 13:31

Hej Konstnären.

Tror det är framför allt viktigt med ett beslut från hjärteroten..det vill säga ett beslut grundat på att man är så grundligt trött på sitt beteende att man vill inte ha den attityden.
/wolf

konstnären
lör, 2014-04-19 - 08:02

Säkert som amen i kyrkan, beslutet måste komma från hjärteroten, Man orkar inte med sitt beteende längre.
Jag hade ju inget val, leva eller gå över till andra sidan. Jag vill vara här och nu och för det mesta
funkar det bra. Vad har jag valt bort egentligen, ett par timmars rus för att bota ångesten en liten stund.
Nu går det bra utan skyddsglasögon.
Hoppas det går bra för dig
Konstnären

wolf
lör, 2014-04-19 - 17:52

Det fungerar bra för mig, i påsk, konstnären, tack för att du frågade.
Är inte alls särskilt *ivrig* längre, för jag vill inte ramla en gång till pga blackout. Det är inte värt det.
/wolf

Minz
lör, 2014-04-19 - 21:47

Kul att stifta bekantskap med dig Wolf! Jag är väldigt sporadisk med mina svar, men läser desto mer. Kamera har jag. Så kanske jag kan ta litet fler bilder. Vad bra det låter att det går framåt. Och du ska ju aldrig känna dig som ett error. Själv kände jag mig som jag inte hörde hemma här, att jag kom någon annanstans ifrån. Stod och såg mot himlen och solnedgången med en längtan i bröstet redan som väldigt liten. Likadant med min syster. Svår att hitta gelikar, men det finns. Lycka till!!!

konstnären
sön, 2014-04-20 - 08:20

Skönt att höra, själv är jag inte så glad i storhelger. Gillar vardagen.
Ramla inte, jag gjorde det så många ggr. och för varje gång blev det värre.
Idag vad som än händer inget första glas för mig.
Konstnären

wolf
sön, 2014-04-20 - 10:31

Det ständiga varför, som jag aldrig riktigt fick svar på från mina föräldrar, inte heller från andra. I tjugo årsåldern tog jag beslutet att alltid ifrågasätta med varför och för vem? Jobbigt, man blir besvärlig och motsträvig men känns för mig bra att sålla ut info från världens brus.
Sen slutar jag kämpa och det är vad som gör mig sorgesam..att bara ge upp, temporärt.

Javisst, fotografera som om det skulle vara din sista dag på jorden.:)

Här länk till Flickr.com på min fotoström
https://www.flickr.com/photos/23025199@N08/

wolf
sön, 2014-04-20 - 10:35

Vilken slags genré har du?

Precis, att ramla i blackout är inte bra, eftersom man inte har någon kontroll på - hur - man ramlar.
Man kan slå sig riktigt j-vla illa.
/wolf

konstnären
sön, 2014-04-20 - 11:02

Jag är en enkel levnadskonstnär. Jag har inte direkt haft några blackouter måste jag säga.
Det slog mest psykiskt och fysiskt på mig. Har väl alltid varit en liten grubblare och kanske
en känslig själ och alkoholen gjorde allt värre.
Jag slog mig så in h-vete illa så för min del är klart ingen mer gång.
Ha det bra
Konstnären

wolf
mån, 2014-04-21 - 16:52

Jag kom att tänka på en bok, som heter Konsten att njuta av livet, http://www.bokus.com/bok/9789100102425/konsten-att-njuta-av-livet/ - en fin bok om att betrakta sin värld på nytt.
Att bli/vara en levnadskonstnär är bra, ofta vill folk bli hjärnkirurg, finansknuttar med ihåliga sinnen eller nåt som ger ära och berömmelse det gör inte ditt val men nog sinnesfrid för all framtid.
/wolf

wolf
mån, 2014-04-21 - 17:16

Vad jag tänker på här, är att träna 3 - 4 ggr i veckan, tidigt varje morgon stiger jag upp omkring 8.00 på morgonen. Min rygg blir mer böjlig, och är överbevisat för länge sen. Det är bara det - att - komma igång och sen ha det som vana. En bra vana.
Jag frågar folk hur de gör med sina rutiner och de svar jag få tillbaka är att träna/mjukträna är inget skoj ensam.

Nej, det är rimligt, tänker jag. Men ensamhet behöver inte vara så förskräckligt hela tiden, bara delvis av tiden. Jag känner mig mer ensam bland folk än när jag är själv eftersom ingen påverkar - vad - jag ska göra.

Påsken har varit helt okey. Vid stora helger finns saknad att inte ha nära vänner, skåla i fina glas och mumsa på lammstek, vilket är så gott inte bara vid påsk. Att ha vänner är inget som är givet men det gör inget och om hundra år är det bortglömt.

Tyvärr finns inga barn i min värld, så jag vet inte hur det känns. Länge var jag tvehågsen att ta emot katten eftersom barnlösa kvinnor ofta skaffar sig ett djur som ersättning för den saknaden. Men T. har under året verkligen varit en hjälpsam liten gynnare.

När jag väl har en bra rutin, så släpper jag den inte. Det visar sig med tiden, att bra rutiner blir självgående så att säga. En del rutiner kan man byta ut och andra kramla sig fast vid.

/wolf

wolf
tis, 2014-04-22 - 15:05

Om det jag skulle vilja dryfta är bra eller inte?

Men, ni som har bestämt med viljeakt att slopa alkohol, har ni varit gifta/sambo/relation, medans ni härjade för fullt?

Hur har era relationer blivit efteråt, i en alkoholfri tillvaro?

/wolf

Minz
tis, 2014-04-22 - 21:53

Experiment 17.35, unknown artist och alla dessa härliga blå dörrar och detaljer. Blev själv förtjust i en blå kran som stod så fint mot himlen och vattnet. Knäppte säkert 50 kort på den, men det ögat såg var inte lätt att få till med mobilkameran. Vad kul att du vill dela med dig av dina bilder! !

Din sambofråga; inte helt lätt med partner vid missbruk oavsett form. Själv förlade jag "härjandet" till sen kväll när jag var uppe o kuckelurade för mig själv. Bara hoppas att man inte somnade i soffan eller att mannen vaknade av någon anledning. Ett tag hällde jag i mig vin och gick och la mig snabbt innan jag blev packad. Relationen, hmm, en bra fråga. Själv har jag bara som längst klarat 1 år utan A. Han kanske var litet gladare, jag mindre glad. Suck, vi är för olika. En bra ordentlig karl, men vi har olika värderingar.

konstnären
ons, 2014-04-23 - 08:09

Vi drack ihop min man och jag, inte så mycket i början men det eskalerade med åren.
Vi har försökt båda två många ggr. Först AA men det var faktiskt inget för mig. Sedan
var det A-hjälpen i min stad och det var bra. Kan väl säga att jag började min resa 2012.
Följt av återfall som det så fint heter. Fallen blev djupare för varje gång och jag hade
så svårt att sluta. Abstinensen var vidrig med ångest. Men i september förra året gick allt
åt helvete och jag har inte druckigt sedan dess. Vi är fortfarande gifta men mannen hade ett
återfall nu i påsk, ingen rolig historia. Men vill tro att han är på väg.
Jag är fri känner jag nu, men alltid vaksam vid vissa situationer.
Ha det bra
Konstnären

wolf
ons, 2014-04-23 - 08:52

Tack för ditt svar!

Under påsken klarade jag av - ett glas vin - och bra därvid. Det kändes helt okey.

Jag känner att min hälft har en misstänksamhet som kan ta lång tid - för honom - att komma överens med,
eftersom han är långsint kommer det att ta ännu längre tid. Vi är raka motsatsen till varandra.

Men, det är aldrig ens fel att två trätar. Jag tror på ömsesidig överenskommelse, i ett partnerskap.
Det kan låte torrt, t.o.m skrämmande i en värld då flest sucktar efter kärlek. Men vad är egentligen kärlek?

/wolf

wolf
ons, 2014-04-23 - 09:18

Ha!:) blå dörrar, fin färg det. Intellektets färg.
Om jag inte hade börjat fotografera, hade jag suttit i rullstol idag. det är ett som är säkert. *Kameran tog mig ut, och lärde mig gå*
och nu vill jag aldrig skiljas från den. Jag köpte min första kamera när jag fyllde 50 år som en present till mig själv.

Märkligt nog är det katten som har blivit medlaren i min relation utan att T. ens vet om det. Han är ju katt.

De olika värderingar/attityder/betraktelser vi har, är motsatsen. Vi hade det från dag 1. och även 10 år senare.
Är det verkligen så att - lika värderingar - håller en relation mer levande eller blir den relationen en *död* relation med tiden? Är det motsatsen som håller en relation vid liv men då måste bägge vara medvetna om sina fel och brister så att vardagen blir smidig och utan stridigheter. Att kompromissen alltid finns där, även i detaljer.

Det är jag som behöver ändra mig, om något är fel i mitt liv. Det kan jag inte kräva av honom. Det går inte att kräva det av någon, även om man stundom vill det, för det uppenbara för min del, är inte alls uppenbart för honom eftersom vi har olika livserfarenheter som har skapat ens attityd och medvetenhet.

Insikten från en själv är viktigt, om att en förändring måste ske. Sen, om ens partner är villig att möta det/ta emot det, är en annan fråga som man kan diskutera sönder. Helheten, blir till detaljer och till slut pyttesmå delar som man bråkar om.

Hur som helst, känns det bra för min del, att få ut mina tankar i öppen luft.
/wolf

Minz
ons, 2014-04-23 - 22:11

Du har kloka tankar om relationer.
Vår relation har mestadels handlat om att jag ska förändra mig, men jag tror att en förändring kanske har tagit sin början. Kanske går det att inse att det är omöjligt att tvinga på en förändring utan att tassa över osynliga gränser eller så har man gett upp... Jag för min del försöker lära mig att uttrycka mig på ett mer defensivt sätt, även om innebörden är detsamma som vid offensiva utfall. Märker ju skillnaden på responsen. Överenskommelse, att komma överens, samarbete - det ska jag ta med mig som råd på vägen. Tack :)

wolf
tors, 2014-04-24 - 08:50

..."att det är omöjligt att tvinga på en förändring utan att tassa över osynliga gränser eller så har man gett upp..."....

När jag vill förtydliga mig själv, så googlas det på synonymer i avsikt att hitta fler ord eftersom vi definierar olika.

Innebörd av offensiv och defensiv skiljer sig något men det känns som om du handlar på ett bra sätt. Om man vet hur partnern reagerar på vissa stimuli, kan man på förhand motverka irritation genom att själv agera motvals och ändå gå ut ur kampen odelad/hel/icke sårad. Eftersom sårbarhet är din egen. Det är du som blir sårad inte partnern. Den sårbarheten handlar egentligen om självömkan.

/wolf