av Gäst

Vill sluta nu!

Pellepennan
mån, 2014-04-14 - 08:51

Måndag morgon och en vecka med utmaningar börjar. Under den närmaste tiden ligger många viktiga vägval och beslut och väntar på att jag fattar dom. Samtidigt kommer dessa val att även att iscensätta hur livet framöver framöver ter sig. Viktiga saker som inte bara berör mig själv och mitt eget välmående utan även mina barn. Antingen får jag fatta beslut på att prioritera annat än mig själv, eller att se till mig själv. Ingen väg leder till 100% i framtiden, då hade det varit så mycket lättare. Den lösning som ligger mitt emellan är tyvärr inte realistisk och något som jag själv kan besluta om. Flera vattendelare fram till sommaren som jag vet kommer att ge resultat som jag ska leva med under en lång tid. Ja det är ju så att när större beslut ska fattas så gäller det att se att man ska leva med konsekvenserna under en lång tid. Visst är det lite konstigt. Konsekvenserna var tidigare något som jag inte funderade så mycket på. Om funderingar i den stilen dök upp, och jag blev orolig, stängde jag ju av dom och till och med belönade mig istället. Nu kan jag inte ducka inför den typen av frågor på samma sätt. Det har plötsligt blivit stort och svårt att fatta viktiga beslut. Ibland önskar jag att man hade kvar mer av sin bekymmerslöshet som fanns i ungdomen :-) Så det gäller säkert att tänka att om 70% blir bra, så kanske man får vara nöjd? Svårt när man är mer en 100% person i det mesta. Gott som ont

//PP

konstnären
tis, 2014-04-15 - 08:25

Tack för din pepping inför tandläkarbesöket. Jo, då jag gick en match
mot honom i går och jag överlevde. Idag känns det för jävligt men jag är
vid gott mod bara härda ut värken. Nej det går inte längre att ducka undan inför
beslut, problem eller vad det än är. Det är svårt ibland men man måste. Ibland
känner jag mig som en lärjunge inför många grejer, det var ju så himla lätt att fly
undan innan. Varför flydde jag egentligen, klarade väl inte av att se verkligheten
utan alkohol. Tänkte på en baggis i morse när jag stod och dskade, jag har flyttat
bestickorgen till en annan sida av diskstället. Och armen går fortfarande efter några
dagar till det vanliga stället där det nu inte finns en bestickkorg. Vanor menar jag
så svåra att ändra. Varför är jag så förvånad över att det varit och är så svårt att
styra bort från tanken på alkohol. En grundmurad vana som sitter i efter 30 år.
Enkel förklaring men så svår att efterleva inte alls ofta nu men i början.
Idag ska jag till mammas grav och sätta ner lite påskliljor, hon var mitt allt.
Vi fortsätter väl i samma ordning jag, m-m och du. Och alla.
Ha det fint
Konstnären

Pellepennan
tors, 2014-04-17 - 12:51

Funderade på om det finns något speciellt med högtiden Påsk och alkohol. osäkert, men de flesta högtider har ju sina alkoholrutiner. Julen gick ju fint men för mig var det inte heller någon enorm saknad att byta ut starköl och snaps till Julbordet mot alkoholfri öl. Glöggen mot alkoholfri är ju även det ett vettigt alternativ. Men så kommer då dom där rätterna som är svåra att göra rättvisa utan den perfekta matchningen.

På min väg är jag nu framme vid Påsklammet. Hur jag än försöker med att peppa mig kan det inte fylla mig med annat än att det faktiskt blir en förlust att avstå från det optimala vinet till den måltiden. Jag älskar lamm och har ätit det massor. En period av livet livnärde jag mig nästan på det:-) Kunde till kvällen steka 1 skivor av lammstek med bara sallad och ett gott bröd till, och ...

Tror nog att ni alla kan förstå att man då kan tycka att det faktiskt är något man avstår ifrån.

Däremot är jag inte avis på alla som kommer att bråka, vakna med baksmälla, supa bort plånboken, bli ofrivilligt gravida, slåss och vakna med ångest i helgen. Valde att tänka på det istället när jag i förmiddags fyllde min korg med alkoholfria alternativ på bolaget. Det var en välfylld korg, men ändå lätt att bära till bilen!

Hoppas ni har en fin Påskupptakt!

//PP

wolf
tors, 2014-04-17 - 13:51

De stora högtiderna som Jul, Påsk, kanske midsommar med den blå reklamen om Pripps Blå, handlar nog om fest-stämningen i goda vänners lag.

En fest stämningen behöver inte alltid inkludera alkohol men jag tror att vin/öl/sprit i sig, är så cementerad i våra sociala attityder att det är svårt att ändra. Om man nu inte har som individ bestämt att aldrig mer dricka alkohol utan bli tillfreds på annat sätt.

/wolf

Pellepennan
tors, 2014-04-17 - 16:58

Tack för det förslaget. Jag har testat, lovar dig.
Inte så dumt faktiskt. Ibland kommer helt enkelt dagar upp då jag tänker på tiden då alkohol inte bara innebar problem
utan även var en del i måltidsupplevelser och en del av saker som gjorde livet större. Det finns helt enkelt saker som hör ihop. Det har inget med sug eller beroendetanken att göra.
Tänk dig färska Jordgubbar med gräddmjölk. Om någon säger att det går lika bra med lättmjölk så är det ju så att det funkar.
Men det blir ju aldrig gräddmjölkskänsla då! Ta lite socker på, nopp det går lika bra med sågspån...

Önskar dig en riktigt fin Påsk! Hälsa gubben från oss. saknar hans inlägg här.

Har du pyntat i Filosofiska rummet, eller låter du det vara i år?

//PP

mulletant
tors, 2014-04-17 - 17:11

ska hälsa mullegubben (han är skogsmulle för tillfället). Och så ska jag titta in i filosofiska rummet och fixa lite påskfint där. / mt

Pellepennan
sön, 2014-04-20 - 09:33

Morgonrutinerna verkar ha sin gilla gång, och alla vaknar i samma ordning som vanligt:-) Att jag själv gärna sover gör att jag missar morgonens besökare här inne. Hade gärna druckit lite morgon kaffe och ätit lite Pasha tårta med er, och det hade i synnerhet du med gjort Konstnären.
Du är en riktig bakverksfantast ;-). Tror nog att du kommer att titta in lite senare, det finns ju kvar.

Att försöka att inte lägga energi på det man inte kan påverka är exakt det jag skulle önska mig mest av allt. Parallellt till tiden då jag försöker tillfriskna har jag ju ändå varit inne i en annan mycket jobbig process. Kanske har den delen faktiskt gjort att jag fått extra styrka att hålla emot alkoholen i mitt liv. Ungefär som om jag känt att faller jag tillbaka till drickandet, så kommer jag inte ens att ha en chans att ordna det andra.
I vilket fall blir det problemet bara större och värre, och nu finns inget jag längre kan göra för att undvika att slutar ganska illa som det ser ut.
Så jag vill verkligen lära mig hur man gör att lägga energi på det man kan påverka och försöka få sinnesro i det man inte kan påverka.

Jag har funderat mycket på medberoende och hur/om mitt agerande har påverkat min omgivning. Har faktiskt länge tänkt fråga dig mt om vissa funderingar jag haft. Är det samma sak som man upplever med någon som har alkoholproblem som jag själv upplevt? Jag tycker mig känna igen att jag utvecklat något liknande till mitt ex som är mycket emotionell och även har lidit/lider av perioder av psykisk ohälsa. Kan man utveckla medberoende till det? Hon har även gjort mig ansvarig för att det är jag och mitt agerande som gör att hon mår som hon mår. En lång historia men en tanke som alltid funnit att jag kan lösa detta. Jag kan stå stark och vara den "stabila", jag kan vara den som gör att det går lättare. Nu när jag försöker tillfriskna orkar jag inte vara den längre. Jag har gett upp, och då startar problemen på allvar. Ilska och bitterhet är nog en följd av att känna sig övergiven. Nu kan man aldrig lägga ansvaret för sitt eget agerande på yttre omständigheter, men tyvärr har jag försökt att stänga av oro och svårigheter. Kanske var det så att vi var två med egna problem som båda lägger skulden på den andre för sina egna bekymmer? Absurd situation i så fall. Den medicin jag trodde att jag skulle använda mig av skrivs inte ut av läkare. Att dricka i sorg är mitt livs största misstag jag begått. Det är slut med det nu. Följden blir tydligen att det även är slut med mycket annat. jag ställer krav på mig själv, och jag kan inte längre ställa upp på vissa saker. Att lida av psykisk ohälsa är ju i grund och botten en sjukdom precis som att ha alkoholproblem. Skillnaden är att i "samhällets" ögon är nog alkoholisten den som själv har förorsakat och bär skulden, och det stämmer ju kanske till viss mån. Kanske är det så att alkoholisten ses som den "sämre" personligheten. Jag känner att jag är på väg att vakna upp. Jag ska gå vidare och jag ska göra det nykter. Vad som än händer!
Jag bär ansvaret för mitt eget välmående, det är ju det jag kan påverka. Är det det som är sinnesfrid?

Blev kanske lite virrigt och för personliga funderingar för rummet :-) Jag klistrar nog över till min tråd med!

Chokladen påfylld, ha en fin solig dag!

//PP

konstnären
ons, 2014-04-23 - 08:47

Jag tror att sinnesfrid kommer av att man själv tar ansvar för sitt liv. Blir krångligt det här.
Funderat mycket på det för den finns hos mig men inte alltid. Att leva med någon med psykisk ohälsa
tror jag är lika svårt som att leva med en missbrukare. Jag kan ju bara se till mig själv, jag är
den som har gått vidare och mannen försöker nu att ta en fajt med A. Hemskt att skriva detta men
jag känner att jag har utvecklats och mannen står och stampar, han säger att han vill men inte kan
stå emot efter ett tag. Men jag kunde, bla, bla.
Ja du, den där tårtan som mt bakat var nog god, men jag skulle nog inte klara av att baka den.
Tiden går, och mycket känslor, tycker jag har rotat runt i min själ, och tagit fram det allra smärt-
sammaste och tittat på. Ingen vacker syn, men nödvändig för at gå vidare.
Har haft besök av gojan i går, men besöket varade inte länge. Flyg åt h-vete med dig sa jag och han flög.
Stannade till en minut och drack lite blåbärssoppa, vände mig om och vilka får jag se, jo pellepennan och
m-m. Gott att ha er.
Idag inget vin för Konstnären
Ha det fint

wolf
ons, 2014-04-23 - 09:26

Att vrida och vända på femöringen som alltid har 2 sidor är för en del människor, är lika livsnödvändighet som att andas.
Väldigt många människor, är rädda för förändring eftersom det statiska är en form av bedräglig trygghet.

Exakt, konstnären, sinnesfriden kan bara du skapa genom att ta ansvar för ditt oberoende av andra människor.

/wolf

Pellepennan
ons, 2014-04-23 - 10:52

Hallo Konstnären och Wolf!

Ni har så rätt, allt handlar om det egna ansvaret för att hitta sina svar och att genom sin egen utveckling nå fram till sitt eget jag och sluta att ta på sig ansvaret för andra, och fokusera på det man själv kan göra för att uppnå förändring. Sedan handlar det om vilja. Jag är ju ingen psykolog eller alkoholläkare, så jag får helt enkelt ägna mig åt mina lekmannamässiga funderingar. Den "alkoholsjuke" kan bara ta ansvar för sitt eget problem och trots detta finns ju alla som lever i medberoende som lider. Samtidigt som en beroende person har ett ansvar att komma till punkten och insikten att faktiskt ta det ansvaret, har kanske den medberoende faktiskt ett "liknande" ansvar. Det kluriga är ju att den medberoende faktiskt samtidigt är ett offer. Och naturligtvis är det så! Ett offer av att vara utsatt för en person med ett egoistiskt förhållningssätt. Ett offer även i omgivningens ögon och självklart i sina egna ögon. Här tror jag säkert att mt har mer att berätta för oss alla, och för min egen del har jag bestämt mig. Jag tänker inte utsätta andra mer för min egoism. Jag sitter verkligen inte inne med någon "sanning" om detta eftersom jag befinner mig i början av min egen process, men just nu, just idag tror jag att det kan var en del av min sanning. Därför tror jag att exempelvis en person som är lite mer åt det "känsliga" hållet (vi kan kalla det psykiskt mer labil) och en person som tenderar att dränka sin oro i alkohol är en ganska dålig matchning. Båda utsätter den andra för saker den andra måste hantera, och faktiskt inte kan hantera. Eventuellt förvärrar dessa personer varandras stabilitet. Ungefär så var det jag menade. Med det menar jag inte att vare sig den ene eller andra har mer rätt. Eller bär en större eller mindre del av skuldbördan.

Om nu den som dricker slutar med det och fokuserar på att med alla till buds stående medel få till en livsförändring, så blir det svårt om partner fortsätter att vända på samma femöring som innan. Hur man än vänder och vrider har den fortfarande bara har två sidor, och är just bara en femöring. Åtminstone för den nu något nyktrare partnern.

Med andra ord handlar det kanske bara om olika personlighetsdrag. Detta är något som du Wolf har tagit upp i dina trådar. Att leva i en relation där olika personlighetsdrag gör att man lever med en för sig okänd person. En person man inte tycker sig nå fram till, eller delar livsåskådning med? Återigen, det finns inget rätt och fel. Det handlar nog bara om att vissa kombinationer av personlighetstyper ger varandra olika utbyte av varandra.

Tror att det är så vanligt att exempelvis någon (eller båda) i början av en relation har tanken att "här kan jag stötta" "den här personen kan jag hjälpa" "Det här fyllot kan jag förändra" Vi kan nog inte det. Den som super, super nog vidare till att ögonen självmant öppnas, och ingen kan får en "rotaruntisjälen" person att ändra på det heller för den delen. Har rotaruntet gått vidare och blivit riktigt illa kanske man kan stävja det med medicinering. Jag har i min egen familj erfarenhet av detta och då handlar det om anhörig - som jag dock inte delar släktskap med. Vilken av åkommorna som är värst, och svårast att bli av med vet jag inte. Kanske vill inte personen som "rotarruntisjälen" ändra på det? Tycker att det är ett ädelt och finare drag? Men varför går man då i terapi? Varför äter man då medicin mot känslorna? Om det kan vara jobbigt för personen själv, är det väl inte så himla konstigt att förstå att det kan vara jobbigt för andra? Samtidigt förekommer ofta hot från både drickaren och den som mår dåligt psykiskt. Kanske någon upplevt även sådana saker? "Jag mår dåligt, jag vill inte leva"? Är den typen av yttringar ett hot? Kan det vara så att en partner då upplever att det liknar en situation av att utsättas för medberoende? Alkoholisten skiter i å sin sida i allt, och stänger av med mera dricka. Den som dricker kanske förr eller senare inser att det är belastande för livet och inte minst för den egna psykiska förmågan att fortsätta. Då är alkisen framme vid ett försök som kan leda till egen förändring. Det är ju som vi alla vet en svår uppgift. Det kan behövas hjälp att kunna sluta. Kan var allt från samtalsstöd, avgiftning, AA, antabus, you name it. Men det utslagsgivande och det som man själv kan göra är att inte tillföra mer gift i systemet. Först då kanske man eventuellt kan bli något annat i framtiden. Först då kan man lyckas att ta ansvar för sitt liv. Först då kan man överhuvud taget hoppas och sedan börja tro på att uppnå sinnesro. Kanske i en ganska avlägsen framtid, vad vet jag? Då har man i alla fall tagit en del av sitt ansvar för att göra det man kan för att påbörja tillfrisknandet.

Självklart är bara detta mina funderingar, jag kan ju inte veta. Och hur det funkar om man samtidigt har ett beroende och komplicerat förhållande till drickat, och tenderar till att samtidigt vara mer åt det "funderande" hållet kan jag inte ha någon uppfattning om. Jag vet inte helt enkelt. Jag tror mig veta vad jag måste göra i framtiden för att uppnå mina mål att ta mer ansvar. Jag hoppas att det kommer att någon gån ge mig den ro jag längtar efter.

Intressant ämne, tack för att ni skriver och era inlägg!

//PP

wolf
ons, 2014-04-23 - 14:56

Det behöver inte alltid vara så //PP att det första man tänker på i början av en relation, att stötta den andre, om man såvida inte redan vet att den här personen har problem av något slag. Då, i början existerar nog bara *lycka* över att ha träffat en *frände*. Stöttningen/ge kourage kommer sen när relationen smattrar och knackar i fogarna.

Det jag definitivt håller med dig om, är att den medberoende ofta - inte - kan hantera outburst's/intensiva utbrott - som bara bubblar ur en när man är onykter. Det köper jag. Men å andra sidan, om partnern kunde läsa av/känna av - en känslomässig stämningen och därvid vända den, istället för att gå till attack eller trigga på nåt sätt, är en mognadsfas i var och en av oss. Eller så begär jag för mycket av min partner?

...*Men varför går man då i terapi"...
Det är ett utmärkt sätt att *lufta* sin känslor tillsammans med ett objektivt sinne.

Vår värld består av defintioner. I min blogg skriver jag av mig de där enkla spörsmålen men här, just nu, de senaste 14 dgr vågar jag tala om det som tyngt mig. Det ord jag gömt i min själ i så många år.
/wolf

Pellepennan
ons, 2014-04-23 - 15:41

Naturligtvis har du rätt i det Wolf att man inte medvetet går in i en relation med tanken att "rädda" sin partner (eller genom sin partner sig själv heller för den delen) Men kanske det ligger i vår natur att söka oss till en viss typ av personligheter, mer så kanske jag tänkte.

Lite som att olikheter attraherar. Där kommer kanske det där med ouppklarade saker i historien hos sig själv fram? Bara en fundering varför det verkar vara många som går in i samma mönster gång efter annan. Jag räknar mig själv till dom.

Du har så rätt i att livet består av definitioner. Klurigt blir det ju på riktigt om man inte delar definitioner, eller inte ens är i närheten av att dela dom?! Sen är det ju aldrig intressant med personer som tycker exakt likadant. Då blir det ju inget utbyte och utveckling alls.

Terapi är säkert inte så illa, och det skulle nog behövas på en hel del av oss, mig själv inräknat. Frågan är kanske sen hur länge man vill hålla på med det. Jag tänker själv göra vad jag kan för att uppnå en förändring, men är redan liksom nu medveten om både mina styrkor och svagheter. Kanske är det tid att jag försonas lite med båda delarna, och inte glömmer bort att leva och göra det bästa av allt kaos istället. Så kanske man kan nå till sinnesro menar jag. Mig själv och mina knasigheter kan jag jobba på och förändra (lite i alla fall) Man jag gör nog gott i att jag inte kan förändra andras, ja du kanske förstår..

Ibland blir det bara svårt när man är helt övertygad (i sig själv) att en banan är en banan, och någon annan envisas med att hävda att det kanske är ett päron, eller dagen efter blir det en melon, tycker jag att det kan vara jobbigt. Är det den ena dagen fruktsallad man ska göra, och nästa är allt så ruttet att det hör hemma på komposten, så är det i alla fall en smula jobbigt. De som har ett starkt upp och ner känslorna kan kanske även ibland bidra till att det blir lite klurigt att hitta en plan. En plan som man kan förhålla sig till och är giltig - både idag och åtminstone ett tag framöver. kanske är det så att vi alla begär lite för mycket i våra relationer, jag vet faktiskt inte Wolf.

Oavsett är det ju fint att vi här har en möjlighet att lufta alla stora frågor som dyker upp på vägen in i nykterhet. I alla fall om vi har kommit fram till att det är det som krävs.

Funderingarna fortsätter för mig, och det är ju fint att det under funderingar kan vara högt i tak. Sanningar har jag i alla fall kommit fram till är svåra att bevisa. Min sanning, när det gäller alkoholen, har i vissa fall visat sig vara en lögn. Så jag kommer att vara försiktig med att tro att jag sitter inne på den, åtminstone för andra ;-)

Under tiden jag funderar vidare, så tänker jag i alla fall inte dricka något mer. Från dag till dag och vecka till vecka. Det vet jag nu i alla fall ger något annat.

//PP

Bokmalen
ons, 2014-04-23 - 20:42

Läste ditt inlägg här efter att ha planlöst irrat imkring. Vilken bra liknelse med Vasaloppet! Jag kände att jag kunde förlika mig med det. Nu har ännu en lång helg passerat och jag hade förhoppningen att den skulle bli bra men tyvärr på påskaftonen tog jag det där sidospåret, jag hade ingen att ta "rygg" på. Det blev full fart utför, försökte dölja min fylla för resten av familjen. Dottern hittade burkarna jag hade gömt, grät och var förtvivlad, jag kände sådan skuld för att hon hade avslöjat mig men för mig blev det ett uppvaknande. Jag vill bli nykter, bli en förebild för mina barn, jag vill bli stolt över mitt nyktra liv, jag vill kunna gå på fest och tacka nej till det där glaset som läskar mig. Jag har en oerthört dålig självkänsla och ser mitt drickande som en orsak till det men absolut inget försvar. Jag måste komma i mål på detta "livets vasalopp", jag vill vara den som går i mål med högburet huvud och ta emot hyllningarna (från mitt inre).

FylleFia
tors, 2014-04-24 - 05:47

Hej PP! Läser fortfarande mycket på forum, men skriver sällan eftersom det känns som "Allt har sagts"; Sluta drick och sluta missbruka relationer så mår man/du/jag bättre efter ett tag. Så enkelt och så svårt. Men jag gillar att läsa dina reflektioner om det nya livet. Du har verkligen blivit en frisk hobbit och det glädjer mig. Dels för att du är en bra karl som tänker och dessutom är rolig. Men även för att jag troddde/tror på dig och mitt ego växer ju också när det visar sig att jag kan lita på min magkänsla.

Fia

wolf
tors, 2014-04-24 - 10:37

Jo, har hört om det att kaka söker maka, lika söker lika. Är min far lik min partner? Är min hustru lik min mor? etc etc.
Det är en trygghet i att forslas från boet till världen som en förlängd arm.

..."Ibland blir det bara svårt när man är helt övertygad (i sig själv)"...
Om sanningen är vederhäftig så bär sanningen sig själv.
Frågan är ju hur långt ska man själv förlikas eller möta en annan människas definition? Halva vägen eller inte alls? Eller ska man nöja sig med utbytet av information? och få mer erfarenhet på det sättet.

När grundtonen i en relation är bra, hyfsad stark, kan bananen/apelsinen/päronet skifta i snabba definitioner och med mycket skratt i pausen eftersom allt är relativt. Det där att begära för mycket av sin partner, tror jag kan handla om att befinna sig på olika själsliga/mentala nivåer i livet och när man vill, delge det till sin partner som befinner sig på en helt annan nivå, omtolkas det, t.o.m misstolkas. Jag själv funderat mycket på att begära för mycket. Vad är att begära mycket?

Varför man upprepar samma mönster, är för att man inte vågar bryta sitt mönster, för man vet helt enkelt inte vad som väntar bakom husknuten.
/wolf

Pellepennan
tors, 2014-04-24 - 12:15

Så sant som du skriver så finns det en massa snårigheter att fånga in sig i, i synnerhet när personer är olika och livsåskådning skiljer sig åt. Anledningen att jag tog upp detta var inte i första hand att bearbeta saker som man kanske borde göra i en parterapi, eller kanske i egen terapi. Man kan ju även fördjupa sig i detta genom att exempelvis läsa litteratur om relationer och det faktum att vi människor ibland har svårt att förstå varandra i livet. Syftet var att vädra en tanke som hade med medberoende att göra. Således var den kopplad (kanske lite yvigt och långt borta) till alkoholproblem. Med andra ord om det kan finnas något i tanken att men kan hamna i en form av medberoende genom att man lever med en person som uppvisar andra egenskaper än man själv har? Att en person som lever med en person som dricker för mycket utvecklar ett medberoende står ju liksom utom allt tvivel, och är illa i sig.

Frågeställningen jag hade in mina funderingar var: Är det en liknade situation "företeelse" som en person, (alkoholist eller ej) som lever i en nära relation till någon som mår psykiskt dåligt, som att vara medberoende till en missbrukare? Missbrukaren är självupptagen och egoistisk på grund av sin sjukdom. Kan även uppträda hotfullt mot sina nära. Om någon mår dåligt psykiskt kan det enligt mig uppstå situationer som jag tycker mig se är liknande. Den andre bär skulden för att personen i fråga mår dåligt. Skuld läggs på den närstående ibland för detta. Ibland uttalas säkert även hot, typ: Du får mig att må så dåligt så vill inte leva längre! Frågan var egentligen riktad till "andra sidan" eftersom jag tror att även det kan vara en form av medberoende. OM det nu är så att det kan definieras på det sättet. Med andra ord är det inte en direkt alkoholrelaterad fråga, det är en fråga om fenomenet medberoende. Att vi alla är olika är helt en annan sak, och inget konstigt. Tankespåret handlar alltså inte om vem/vilken personlighet som har rätt eller fel. Att det kan var klurigt att kommunicera mellan personer i en nära relation tror jag för alla är relativt klart.

Ha en fin dag Wolf, Idag ska min vara garanterat alkoholfri!

//PP

Pellepennan
tors, 2014-04-24 - 12:31

Du ska verkligen veta att jag blir glad över dina "smickrande" rader. I synnerhet att du trodde/tror på att jag kan lyckas. Tvivlet fanns ju där i början, och finns ibland även idag. Men jag är fast besluten att jobba vidare på nykterheten. Berra skrev en gång att typ: tiden är på vår sida, och så länge man är nykter så kommer man till nya friskare insikter. Fast, det gäller att inte ha brått :-)

Ja Fia, det mesta kanske är skrivet och det mesta kanske finns att läsa här inne nu. Den egna verkligheten - och var min står i nykterheten - eller fyllet för den delen, kanske inte känns så spännande att berätta om var dag. Kruxet är kanske att JAG aldrig har varit på exempelvis dag 164 på väg in i ett nytt liv innan, så för mig är det nytt:-). Man behöver ju bara läsa och skriva så mycket man vill och behöver, och alla gör det mest för sin egen skull. Mycket av det du skrivet genom tiden sen jag kom hit (och även vad som finns i din tråd sedan tidigare) har varit både mycket underhållande, men även lärorikt. Du har redan delat med dig så mycket av dina tankar, och vi får vara tacksamma för det! Kan nog ibland tycka att vi är en samling härliga "knäppgökar" här inne, men det vi jobbar på är allt annat än knäppt! Att genom oss själva, och med andras erfarenheter ta ansvar i livet och skapa en stor förändring.

Ta vara på dig FinasteFia!

//PP

wolf
tors, 2014-04-24 - 12:53

..."Syftet var att vädra en tanke som hade med medberoende att göra. Således var den kopplad (kanske lite yvigt och långt borta) till alkoholproblem."....

Jo det förstår jag //PP men i en sådan diskussion är det lätt att ta upp andra spörsmål som är närliggande, t.o.m kanske hör ihop fastän att man inte ser det.
Och ja - att skuld läggs på närstående istället för att missbrukare tar sig en liten titt på sig själv tror jag är mycket vanligt. Det har jag ju gjort bitvis, skyllt på min partner för mitt beteende. Men där gäller det att bli - brutalt ärlig - till sig själv och sin egen attityd.
Medberoende och missbrukare har en koppling mellan varandra. Det är inte ens fel att två trätar.
/wolf