Jag tog beslut igårkväll att satsa på en vit månad till att börja med. Blir två månader ännu bättre. Blir det hela livet, så bra!
Men en dag i sänder tjejen, säger till mig själv.
Tror att ni, blev min katalysator (utlösande faktor) att leva ett liv utan vin. Själva beslutet känns bra. Att säga det högt ännu bättre. Att genomföra det - ta en dag i sänder precis som jag gjorde när jag inte kunde gå, för att min fot blev inflammerad av ett brustet ledband.
När jag siktade på att gå över vardagsrumsgolvet utan kryckor, en vända, två vändor, det gick bra, ja det gjorde det. Vingligt gång dock, men själva handling - att gå - fast det gör ont.
Efter mina tre års rehabilitering efter höft-operationen, började jag traska runt i byn, jag gick 1,8 km på 45 minuter. Idag, 2,6 km på 22 minuter.
Nu är det ingen som ser att jag haltar, för min gång är stadig.
/wolf

wolf

Vill gärna använda det ordet - brutal - det blir så oåterkalleligt sant. Att vara brutal ärlig sätter ofta tankar på sin spets.
jag kan inte ljuga eller bevara lögnen eller bibehålla självömkan vilket lätt händer när det blir en kris med efterföljande beroende.

Att min partner och jag bråkar, är som sig bör, i relationer som går över i en vardag. Den första tiden rullar ju allt bra, eftersom det är nytt, men sen...vad händer då? Jo, den grå vardagen dyker för eller senare upp med alla små ilskna taggar av otillfredställelse och det från bägge håll. Jag kan se i backspegeln idag, att kommunikation är viktig, rentav den springande punkten.

Finns ingen relation som blir besparad gräl, ett gräl, många gräl
men också solskenshistorier, att vara tillfreds tillsammans, planera ihop och bolla tankar mellan varann. Och där hitta, det gemensamma.
I den övertygelsen, är eller förblir ett par oskiljaktliga. Det är min romantiska syn på tillvaron.

/wolf

wolf

...tills igårkväll, då morskheten rann ut genom tårna. Jo, jag svepte vin som om det vore vatten.
Hur mår du då wolf?

Inte så bra, seg, trött och framförallt besviken på mitt positiva pladdrande om att vara nykter.
Ja vet int, men tror det beror på föreställningen om min ensamhet. Ärligt, så klarar jag inte av
att vara ensam längre. Att vänta. Kanske det vore lättare att bo ensam, för då väntar man inte alls,
eftersom ingen kommer att knacka på dörren. Eftersom det inte finns någon därute som jag känner.

En sida av mig vill så gärna umgås med andra, vara glad, tillgänglig, ta fram min humor, kunna lita på människor.
Den andre sidan skyggar för folk, för deras blickar, gester och kallprat.

Spiken i min kista blev när Latin kursen i Lund slutade pga för få deltagare. Det ångade ur mina öron av ansträngning,
det var jättesvårt, men roligt. Jag tog mig till kursen i ishalka, trots att min balans var usel.
Varför kan du inte gå någon annan språkkurs? Portugisiska, isåfall. Varför kan du inte börja träna på gym? etc.etc.
...det blir många varför hela tiden. Men inget händer av värde. Just nu, är odlingen prior nr.1 och det kanske kan
bringa mig ordning. Ta sats, med fingrarna o jorden, se fröna växa, plantera ut sticklingar..

/wolf

Minz

Känner igen mig till viss del. Har ibland tänkt att en ensamtillvaro ute i skogen vore det bästa för mig, men samtidigt längtar jag efter mänsklig närvaro. Någon att dela mina innersta tankar med utan att bli dömd. Jag kanske knackar på din dörr en dag, inte för att jag vet vart du bor, men nog verkar det vara i krokarna av mina trakter. Själv blev jag så ledsen idag när vi hade en diskussion, i glad håg, på jobbet och slutkommentaren blev från den nye, att jag har nu lärt mig att du är litet speciell. Hon menade inget illa. Men det var som en bekräftelse på mitt annorlundaskap. (Jag ser tyvärr ut som om jag inte var det...) Det är väl för att jag är timid, men ändå ska hela tiden vara litet på tvären. Svårt att helt ge upp och foga mig till massan. Wolf, det kommer att gå bra! Jag hade tänkt skriva i min lilla tråd idag och be om ursäkt för att jag inte orkar svara, men prio blir här. Nu är jag helt "opassande", men jag vet att du förstår. Kram på dig! !!

wolf

Ibland kan jag uppleva att världen fullkomligt sliter sönder mig i stycken, och jag tillåter det eftersom jag stundom blir hudlös. Tycker det känns så bra att du skrev det Minz. När jag är ofokuserad, känner mig sårbar, för andras ord, när de säger, att jag är motsträvig i mitt tänkande är det helt hållet mitt sätt att bemöta det. Låt mig vara motsträvig då. Låt dig vara speciell utan att få dålig eftersmak på tungan.

En tillvaro ensam i skogen kommer bara att tillfredsställa dig en kort tid. Naturen kommer att bli som balsam för kropp och själ men sen efter några år vill du ut i samhället igen. Tala, diskutera, skratta, gråta, bli sunt arg. Det blir ofrånkomligt till slut.
Ett scenario - på kvällarna när du sitter framför brasan och läser böcker - så är det mänsklig närvaro fast genom ord som någon annan har skrivit i en bok.

När jag levde i Malmö/-95 13:e våningen fick jag en upplevelse av att känna mig som en liten prick. Mitt medvetande var i molnen, på månen, i kalla rymden, och samtidigt så jag en liten själ bland 6,6 miljoner människor som på en karta i Google Map, samtidigt som jorden snurrande framåt. Det tänker jag på ibland när ensamheten blir för svår. Då mina tankar, funderingar, omvandlas till grubbel, återkallar jag 'färden' och landar i mig själv igen.

/wolf

wolf

...."Jag kanske knackar på din dörr en dag, inte för att jag vet vart du bor, men nog verkar det vara i krokarna av mina trakter."...
Gärna det.
/wolf

Minz

Undrar varifrån detta kommer att saker måste vara på ett visst sätt? Social kompetens får mig nästan att gråta ibland. Så länge man inte menar illa och ger andra det utrymme och den frihet de behöver, så förstår jag inte riktigt varför allt måste bedömas och utmätas, vem som har rätt till vad. Vem som har snyggaste bilen, är vältalig, är alltid glad och trevlig. Detta bedömande går ner i åldrarna och du är det du har eller ser ut att ha. Nu hamnar jag på ett sidospår, men jag funderar så mycket kring varför mänskligheten är så rädd, inklusive jag. Varför är vi så otillåtande inom vissa aspekter? Är det hierarkin? Är det inte dags att gå vidare? Många har säkert gjort det, men på allvar, så att vi kommer framåt på riktigt utan att förstöra både barn och planet. Nu flummar jag runt och orkar inte riktigt dubbelkolla så att skriften blir helt begriplig, men jag har raderat flitigt i texten och än obegripligare kanske den blir. Tack för e-adressen :) Ska kolla upp. (Suck, man ser inte det man har)

wolf

....ångrar inte två till nyktra dagar.

Imorse när jag vaknade upp, och tittade för hundratusendegången på förändringen av armbågsspetsen och snittet som gjordes på akuten, blev jag smått nöjd. Nu - efter 1 år av självläkningen håller det på att bli bra. Läkaren sa 1 år och det är riktigt, dr. sa även att oskuret är bäst, ibland. 5 maj blir det ett år.
Just nu är jag för trött, för tom på energi för att riktigt glädjas över att det lyckades. Inga kompresser. Inget förband. Ingen oro, bara vetskapen om att det är klart. Känns som om jag skulle kunna sova i ett halftår och vakna upp som en liten rosenknopp fast med grått hår.

Att för mycket alkohol förtärdes beror inte bara på skadan, bristande tålamod utan också kvalitén i min relation. Där har det knackat ordentligt i fogarna.
/wolf

Minz

pusta ut. Varje dag är en ny och värd all aktning för. :) Jag söker förtvivlat efter något som kan "garantera" att jag håller mig på rätt spår, därav AA-tanken. Jag testar nog en gång utanför hemmagränsen. Sen får jag se. Jag vill ju inte stöta ihop med någon jag känner och det religiösa är inte jag heller så intresserad av. Det var svårt att hitta e-adressen, men jag ska ge det en ny chans.
Vila ut nu och ge dig själv en ordentlig uppskattning för de dagar du klarat!

wolf

Under January 2008, hittar du tre punkter (höger sida) tryck på den..
sen rullas en meny upp.
/wolf

wolf

Inatt hade jag en dröm om att jag måste hinna med en buss som avgick kl.18.00.
Mina nattdrömmar har varit *borta* under en väldigt lång tid. Nattdrömmarna finns där
men de kommer inte upp till ytan, för att minnas dem.

Ett steg i taget. En dag i taget. Det är så jag måste göra för att verkligen se solen i mitt hjärta.
En period under det här gångna året, blev jag känslokall, kände ingen empati till någon. Vanligtvis,
brukar jag se folk i ögonen men då tittade jag ned i backen. Jag tror att ögonen är själens spegel
och det är lätt att se folks själar/själsliv, så med andra ord, kan de se min.
Jag vet att nu skapar odlingen en god respit, jag kan inte vara berusad om jag ska så frö, för då kommer
ju alla frön att blåsa bort med vinden.
Den respiten, av nykterhet, får jag planera till vintern. Läsa portugisiska typ ett språk vore kul eller
1 timme eller två i veckan på ett gym.
/wolf

Minz

Det där med empatin, handlar det inte om att ens själsliv är till bredden fullt? Har ibland trott att jag har en släng av autism till att förvånas över mig själv när jag faktiskt får en stund i "friskhet". Ögonen ja, mycket kan man utläsa, men mycket kan man föra över av sina egna känslor. Jag har varit med om att ibland blir vissa litet rädda för mig och då har jag inte varit otrevlig eller så, men några är sensitiva och andra är både sensitiva och oroliga själar. De sistnämnda är svåra att komma överens med, då de är så överväldigade av sina rädslor och farhågor. Som tur är, så är världen så rik på olika sorters människor. Ibland har man bara haft oturen att hamna fel eller inte.

Minz

Hör du Wolf, jag verkar ha blivit helt tekniskt imbecill.
Jag raderar den vid lämpligt tillfälle. Hmm, inte kunde jag radera posten, så det får bli så här. :)

wolf

Jovisst, vi projicerar hela tiden, likaväl som vi dömer hela tiden.
Om jag har invändningar mot en annan människas liv, så lever jag fel.

Empati - synonym inlevelse, inlevelseförmåga, deltagande, medkänsla, medlidande, inkännande
Alla dessa ord är luddig, lite kluriga, för allt bottnar sig i definitionen av orden, sett från ens
egen värld, referenser, livserfarenhet och projiceringar.

/wolf

wolf

..däremot två vita veckor. Det kan gå flera dagar utan att jag ens vill dricka vin och helt naturligt. Dricker citronvatten istället. Det är bra.
jag gillar vin speciellt till mat. Vad jag inte tycker om är det hejdlösa drickande som gör att jag får blackouts.

Varför kan inte jag hantera vin på ett sunt sätt? Vad ska isåfall ersätta det, för att få optimala dagar på mina villkor?

Den senaste månaden har jag vaknat utan att känna meningslösheten. Jag är enormt trött, yr vissa timmar på dagen, sover fortfarande stående, när som helst, så blir jag attackerad av sömn ett par minuter. Det är som om min energi inte räcker för att hålla mig vaken.

Jag tänker på det Berra skrev om vad saker är värt. Var det värt att kämpa så det här året, för en kreativ drivkraft som att fotografera? Det är ju kameran som gjort att jag går smidigt. Den har så att säga, *fått mig att ta omöjliga, svåra steg framåt* Inte själva kameran utan viljan att visualisera min värld genom en bild.

Om jag nu kan hålla mig rätt köl framöver. Se att det finns någon form av framförhållning för en omedelbar framtid, som imorgon eller övermorgon. Jag kan inte se framtid om månad, eller nästa år. Utan det blir nära..i tid.

/wolf