av LillPer

Börjar en ny tråd här och hoppas det ska vara början till mitt nya liv.
Jag har verkligen kommit till vägs ände och orkar inte med mig själv längre.
Att alltid trilla dit. Att förstå att jag inte kan dricka men gör det ändå.

Jag börjar om nu och vet att det blir många tuffa utmaningar framöver.
Men jag börjar med att reda ut denna dagen först....sedan.

Behöver stöd nu.
Jag vill inte mer nu! Alla lögner och svek.
Vad är det för fel på mig?
Kram på er alla som kämpar.

LillPer

m-m
tis, 2014-01-21 - 21:00

Har ju följt din tråd tidigare, och tycker att det är starkt av dig att söka hjälp nu. Kanske är det som du skriver, att du är framme vid vägs ände, och det är något nytt, annorlunda på gång nu. Hoppas att din vårdkontakt blir bra (Fias erfarenhet lät ju som ett skräckexempel...) Jaja, ville mest heja lite på dig och skicka över lite extra styrka och beslutsamhet :-)
/m

LillPer
ons, 2014-01-22 - 18:36

Åh hur det snurrar runt alkohol i huvudet!
Har sovit så sjukt få timmar denna vecka, vaknar efter 40 minuters sömn och kan inte sova mer förrän nån timme innan klockan ringer!
Så trött, men jag är så van att sova minimalt och ändå vara högpresterande.
Jag väntar alltid på någon typ av fysisk eller mental kollaps.
Men det kommer aldrig, typ....
Bara en massa konstiga autoimuna sjukdomar som jag även dom klarar rätt bra utan att hindras från ett aktivt liv.
Nästa åkomma kanske sänker mig med ett hammarslag?

Nä, fortsatt vandring mot det hela sköna livet.
Meditation och avslappning, det längtar jag efter.
Djup kravlös mental och fysisk avslappning i trygghet.

LP

Zapata
ons, 2014-01-22 - 18:47

Kan ta dig i hand. Kunde ha varit jag som skrivit det. Både om alkoholtankar och sömn. Skrev om det i min tråd innan jag läste det här. Men man ser ju här de som det går bra för, så varför kan det inte hända mig och dig om man jobbar för det?

Minz
ons, 2014-01-22 - 21:33

Jag har väntat länge och inte galen än :/ Och mystiska och mindre mystiska sjukdomar. Mina försvann spårlöst efter flera år. Håller tummar o tår. Styrka och allt gott till dig!

FylleFia
fre, 2014-01-24 - 04:46

Hej LillPer! Nu är jag ju inte raketforskare på riktigt och är allmänt lite korkad (som de flesta av oss) men jag tror att jag har fattat det där med småkrämporna. När vi dricker/drack så har kroppen fullt upp med att bekämpa giftet och vi hinner helt enkelt inte med att känna av småkrämpor som en förkylning. Jag gick igenom det i somras under mitt förra försök till nykterhet. Kroppen började kännas av och jag insåg att jag inte var tjugo längre. Hade jag inte ont här så var det där. Allt kliade och mensen blev det si och så med. Förkylning efter förkylning följde. Ständigt trött för att inte tala om magen. Var och varannan dag var jag nästan redo för att skicka in mitt kack för analys i Norrköping(?). "Ska det verkligen se ut så här?" Men jag tror att det är vanliga åkommor som de flesta har hela tiden men vi alkisar är så vana vid att inte känna, förtränga bort och hålla masken så när vi äntligen känner blir vi lite väl upphettade. Det är ju bara min erfarenhet. Så krya på dig LP. Hoppas du inte har något allvarligt.

Fia

Bea-Li
sön, 2014-01-26 - 15:55

Vad stark du är! Jag och mitt livsprojekt i nykterhet följer dig och ditt. Att fortsätta med alkoholen kommer bara sluta på ett sätt. Jag åker dit då jag blir lurad att tro att jag har kontroll då jag någon enstaka gång klarar hålla mig till ett par glas. Jag får såna minnesluckor och sån ångest och orkar inte mer. Men men, detta har jag sagt flera gånger förut men ändå inte lyckats sluta... Denna gång ska vi klara det!!!

Mic99
sön, 2014-02-16 - 18:54

Hur är livet nu?

Saknar dig här.....jag har oftast inte behövt skriva..för du har varit som en megafon för mig med. Känt igen mig i det mesta du skrivit här.......

/Born to run

Mic99
fre, 2014-03-28 - 10:21

Hej Lillper!

Glad att se dig här. Eller ibland är det ju både och.. när du inte är här hoppas jag ju att du har det bra. Tills inte motsatsen är bevisad så tänker jag att det är så!

Det känns iallafall som både du och jag är på väg..frågan är väl bara vart och hur lång tid det kommer ta att hitta ut? Det går ju tyvärr inte springa ifrån alla problem även om jag gör mitt bästa för att försöka göra just det..

Löpningen är verkligen terapi för mig. Tyvärr så går det ju inte att springa 24 timmar om dygnet, hur gärna man än vill..

Hursomhelst..Jag har just klarat av att va nykter i 38 dagar. Otroligt långt i min värld...trodde nog att jag äntligen va fri, släppte garden och PANG!

Hur ska man kunna klara att fullt ut fixa det här??

Just nu är jag helt ställd...har inte gjort som du och tagit hjälp, lever fortfarande i tron att jag ska fixa detta själv...

Jag är nog lite naiv..minst sagt.

Förstår också ditt dilemma med frugan också..jag har det nog ibland lite likadant. Jättesvårt.. Men jag tycker "konstnären" beskrev en sak väldigt bra i tidigare inlägg:

"Du kan ju bara vara ärlig och förklara hur det är, men jag tror inte du kan räkna med att hon
förstår fullt ut. Jag menar bara av min egen erfarenhet förstår aldrig en människa som inte
själv har problem hur det är."

Så tror jag att det är. För även om man verkligen VILL förstå så går det nog inte om man inte själv varit där? Och det är ju inte så konstigt? I mitt fall så förstår jag ju inte ens mig själv ibland..

En annan sak du skrev i ditt senaste inlägg undrar jag över. Du skrev "Jag är ju nu igen inne på min 9:e dag och har inga planer att dricka de närmaste två veckorna. Det kommer inte vara några problem."

Menar du verkligen det? Att du kan vara säker på att klara en viss tid? Jag kan aldrig säga när jag får mina "anfall". Kommer oftast som en blixt från klar himmel.. Jag kan säga att jag inte ska dricka ikväll..men imorrn? Nej det kan jag aldrig veta.

Fattar inte att man ALLTID blir lika överraskad och är totalt försvarslös när Monstret anfaller..Vad jag än har byggt upp, alla mina skyddsvallar rämnar som ett sandslott i en tsunamivåg. Helt otroligt...

Letar fortfarande efter nyckeln till att bygga upp en starkare skyddsvall, men vet inte riktigt hur och vad som krävs. Känns som jag provat det mesta..

Som sagt idag mår jag inte bra. Inte alls. Så förhoppningsvis ser jag inte allt lika hopplöst om några dagar, (i dag är det trots solen ute svart i mitt sinne) men samtidigt vill jag ju ha kvar känslan av hur dåligt man kan må, så jag undviker att upprepa det...en svår ekvation..

EN ond spiral som man måste ut ifrån. Jag var på väg.. Jag ÄR på väg. Det verkar som du med är det. Vi får helt enkelt fortsätta kämpa.

"VÄGS ÄNDE"? Inte än va?

Vi SKA klara det! Det MÅSTE gå! Eller hur?

/Mic

LillPer
lör, 2014-03-29 - 19:34

Kära Mic.

Tack för din omtanke.
Jag pratar så mycket skit och de där två veckorna utan problem kan jag nu stoppa up i röven.
Det sa PANG och så var jag på det igen. Full o jävlig.
En riktig looser.
Jag mår så dåligt just nu och känner inte alls för att leva längre.
Har funderat runt väldigt dåliga tankar och scenarion idag.
Om jag haft en laddad pistol vid min sida så hade jag tryckt av.
Grejen är att man aldrig har en laddad pistol på sängbordet så den tanken är lika absurd som jag.
Men det otäcka är att jag hade tryckt av. Många gånger.
Så jävla impulsiv och märklig.
Tänker sen ett steg längre och ser min underbara familj framför mig. Hur skulle de leva vidare utan mig? De sår man skapar går aldrig tvätta bort.
Just nu är det så svart, men om en timme kan allt vara så vitt igen....Fy fan att man fastnat i alkoholberoende. Hur kommer det sig?
Jag har riktigt svårt att fatta det själv.
De som känner mig tycker så mycket om mig, tror jag.
Levande, lysande, glad och färggrann.
Hur kan jag då hamna i ett sånt här inferno av negativa känslor och självförakt?
Fan, just nu vill jag bara sova och vakna om två veckor.

Någon knackade precis på min dörr och en god vän dök upp och frågade var vi ska käka ikväll?
Åh, jag som kan dricka mängder utan att nån märker det kommer troligen däcka på restaurangen.
Det blir käk ikväll för jag har inte ätit nåt sen igår kväll, bara druckit.
Fan,var är pistolen?
- Vad har du gjort idag?
- Supit, och du?
- Som alla normala människor, inget speciellt.
- Nähä, men jag har supit i min ensamhet så då har jag i alla fall gjort något.

Jag är som vanligt långt borta från mitt hem och lever ensam i mitt andra hem någonstans i södra Europa. Ensamhet är inte bra för LillPer.
Söker med ljus o lykta efter andra jobb på hemmaplan, men det är inte lätt.
Jag är väldigt nischad i mitt jobb och kan givetvis få andra jobb hemma men det skulle innebära ett stort fängelse för mig.
Halva lönen och fasta rutiner.
Fy för den lede vilket liv.
Ni som läser detta märker kanske att jag svänger över mot att känna visst hopp just nu?
Jag tror det beror på att någon bankade på min dörr och ville ha mitt sällskap. En negativ spiral bröts och nu ska jag ut bland folk och fortsätta dricka bland de normala vackra människorna som har det såååå bra och funderar på om de ska förstora tuttarna eller köpa en ny bil för att döda sin ångest.
Fan, vad meningslöst livet egentligen är.
Eller helt fantastiskt.
Svart eller vitt. Fast mest grått har jag förstått för de flesta.

I vilket fall som helst så är jag på rätt väg som du säger Mic. VI är på rätt väg. De här dagarna som man är nykter och som man så noga räknar blir ett ok att bära. Jag vill kunna vara som de andra normala människorna där man inte räknar dagar eller överhuvudtaget tänker på alkohol.
Hur blev det så här för mig, hur i h-e blev det så här?

Jag ger inte upp och vill just nu bara avsluta kvällen med att gå i säng.
Men det går inte, för jag måste ut o käka med en god vän.
Det blir säkert bra.
Jag känner mig mest patetisk och misslyckad.
VILL och KAN hitta den rätta vägen igen.

Vi hörs.

LP

LillPer
sön, 2014-03-30 - 11:27

Som den alkoholberoende människa jag är så förstår jag att jag är sjuk. Jag har ingen kontroll.
Nu ska jag på tåget igen och möta mig själv som en ny frisk människa.
Vem är jag?
Varför gör jag de saker jag gör?
Varför plågar jag mig själv så till denna grad?
Nu vill jag bara vara LillPer och bli frisk.
Det kan jag och nu börjar min riktiga resa. Denna gång börjar den på riktigt.
Kan jag tro på det?
Ja, det gör jag faktiskt.
Åh, vad skönt det ska bli.

LP

konstnären
tors, 2014-04-10 - 07:55

Lycka till på din tågresa. Visst kan du åka, du verkar så medveten
om allt lyser igenom att du verkligen vill. Och det är då det går.
Se ljuset i tunneln för det kommer om än så sakta, så blir det lite
bättre för varje dag som går. Nu idag efter att jag varit utan A i
sju månader är det inte ofta alls tankarna på A dyker upp. I början
var det varje dag och stund. Jag var så fruktansvärt rädd för vad jag
skulle möta. Men all möda man lägger ner på det här är värt det.
Jag t.ex. fick ett nytt liv och det byter jag aldrig ut, jag kan skratta nu
känna frid, innan var det sällan jag log.
Kämpa på och skriv av dig här
Konstnären

LillPer
tis, 2014-06-03 - 12:52

Jag har nyss fyllt jämna år. Laddade upp inför detta och skulle klara vara måttlig.
Härliga vänner och härlig familj.
Fulla, en del av oss rejält.
Dan efter tycker jag och alla andra att allt var så lyckat. Solen skiner, massor dricka kvar, varför inte fortsätta fira? Det är ju ändå fredag och allt så trevligt. Finner slattar och dricker.
Det slår till rejält.
Lägger mig i hängmattan för att vila, frugan ser min förändring.
Panik.
Har inte talat ett vettigt ord med varandra på 5 dagar.
Hon mår pyton.
Jag med.
Hon ska flytta, eller rättare sagt hotar. Hon har hotat i 15 år nu.
Hon flyttar aldrig och nu tror jag faktiskt att jag vill att hon gör det.
Det är en jävla situation.
Var ute med min dotter och gick lång promenad igår och berättade ALLT.
Hon tycker det överdramatiseras. Hon märker inget problem och tycker hon ser massor vuxna runt omkring sig som uppträder som jag eller värre.
Jag har problem med måttlighet, men inte att vara nykter 14 dagar i sträck.
Nu börjar jag tro att jag vill skiljas och kanske fortsätter med mitt beteende för att hon ska flytta?
Jag vet ingenting just nu.
Kan inte säga förlåt, för det har jag sagt 125 gånger alla redan. Jag har inte ord och vet att jag i detta läge inte kan lova ett enda skit att jag ska bli "normal" eller nykter på heltid.
Jag har kommit så långt så jag fattar att jag inte längre kan lita på mig själv.
Har ALLTID varit drastisk och sagt tusen gånger aldrig mer.
Inte bara till alkohol utan annat också som inte har med rus att göra.
Jag är en rastlös, energisk, äventyrslysten man som söker kickar och glädje. Tänker mycket och längtar mycket.
Min fru är inte alls sådan.
Det finns inte mycket vi kan göra ihop och det saknar jag, har alltid saknat.
Kanske det är dags nu till slut?
Fy fan vad uppslitande.
Jag tar ALLTID på mig skulden för allt även om jag vet att hon har svåra "issues"
Väldigt lätt för att hamna i stora konflikter på alla arbetsplatser hon någonsin varit på.
Jag är så trött på detta beteende både hos mig och henne.
Jag VET att mitt förhållande till alkohol är osunt och skadligt.
Jag VET INTE var detta slutar men jag har en aning.

Det var en jävligt fin födelsedagspresent jag gav mig själv, eller hur?

LP

konstnären
tis, 2014-06-03 - 13:35

Ta av dig offerkoftan. Tycker det lyser lite tyck synd om mig. Har ni inget gemensamt längre
finns det kanske bara en utväg.
Valet är ju ditt trots allt. Väljer du nykterheten eller det andra det är ju upp till dig.
Kanske låter jag lite hård, det är inte med mening i så fall.
Lycka till vad du än väljer
Konstnären

Pellepennan
tis, 2014-06-03 - 14:57

Ja det låter inget vidare. Måste ärligt även säga att Konstnären har en poäng.
Känner igen tankesättet från mig själv att jag tänkte: Oh, så olyckligt allt är.
Livet är tungt, det är svårt att vara Pellepennan etc. Mitt problem är och var jag själv, och framför allt att
jag inte fimpade fyllet tidigare. Att det ledde till tunga tankar är det många som vittnat om här.
För mig var det lättare att skylla på vad som helst än att "dra" upp problemet
med rötterna. I allt kämpande kring detta avvecklade jag även relation, och idag vet jag inte var problemet var.
En kombination av oss båda, men mitt agerande var verkligen ingenting som gjorde saken bättre.
Kanske var det till och med så att det var min marinerade hjärna som var huvudproblemet?

Nu kanske det inte är så för dig, men det är kanske värt en fundering? Även om livet fortfarande kan vara motigt
så tycker jag att det är avsevärt mycket enklare att ta ansvar för mina handlingar och ta mer och mer riktiga beslut
ju längre nykterheten fortsätter.

Lycka till, och skippa drickat så blir det säkert bättre

//PP

Mic99
lör, 2014-06-07 - 11:05

Hej Lillper! Var ju ett tag sen.. har som du haft mina toppar och dalar sen sist...

Tiden går men problemen består...

Har ju känt så innan, men när jag läste ditt senaste inlägg så blev det så uppenbart hur lika vi är.. på många sätt...

Det kändes nästan som jag hade skrivit det själv...

Så egentligen ville jag väl bara säja att jag vet hur du har det och hoppas att du på något sätt lyckas lösa dina problem.. håller som bäst på att försöka lösa mina...

Ha det så bra du kan och när det blir för jobbigt..?

Ut och spring :-)

/Mic

LillPer
tis, 2014-06-10 - 21:48

Tack för era kommentarer.
Jag har givetvis allt kvar att kämpa för. Det var ett stort felsteg och två dagar efter det hände så var jag övertygad att allt var slut.
Då tog jag mig själv i kragen och gick en lång promenad med min dotter och berättade hela situationen. Dagen efter för min son.
På kvällen hade vi senare ett familjemöte och där erkänner jag hela min problematik med alkoholen, återigen. Jag har berättat det förut men nu var det så mycket mer på riktigt och jag har verkligen kommit till botten nu. Det var tårar och värme om vart annat. Jag har full förståelse från alla i familjen och det finns bara en väg nu.
Ringde sedan vårdcentralen och sa att jag har alkoholproblem och vill testa Antabus.
Det blev lite tyst i luren men sedan fick jag en tid långt fram i juli.
Men herregud, det är typ akut nu med midsommar och sol, grill och semester sa jag.
Då fick jag till slut en tid nästa vecka.

Det ser jag fram emot.
Nu är allt frid o fröjd hemma också. Vi har långt ifrån allt gemensamt jag och min fru, men vår relation är det sista jag vill mista.

Berättade även om mina problem för en nära familjemedlem och han delar mitt problem på flera plan. Jag bjöd in honom till att kämpa tillsammans med mig, men det verkade inte finnas motivation.

Nu har det gått några dagar in i nykterhet och mina första känslor som kommer fram då jag strosar runt bland taxfree på flygplatser och lounger är en lättnad, sedan sorg. Sorg över att det blivit så här och sorg över att inte mer kunna festa.
Men grejen är som alltid att jag behöver inte dricka för att vara rolig, avslappnad eller tokig.
Nästa fråga som poppar upp då jag känner sorgen är vad fan ska jag känna sorg över? Det ligger så djupt marinerat i spritångor därinne i beroende centrum så jag blir mörkrädd. Så vill jag bara inte känna.
Sorg för att lämna det destruktiva?
Jag skrattar åt tanken.
Det är så lurigt och så falskt.
Varför är så mycket i vårt samhälle uppbyggt runt alkohol? Det måste ju finnas hur många människor med problem som helst, eller?

Nå, jag är fortfarande givetvis skärrad av händelsen. Ser inte på något sätt mig själv stå på en stabil plattform bara för att jag ska få Antabus. Men jag tror det kommer göra susen.

Jag tycker inte synd om mig. Jag har haft en enorm tur i livet. (Inte bara tur kanske)
När det blir tufft ger jag mig ut i skogen på språng eller på cykeln.
Det är min medicin och helande kraft.
Tack återigen och sköt om er, ni hjälper mig mycket.

Mic, kul att det finns någon som tänker som jag. Jag trodde inte det gjorde det.
Ta hand om dig.

LP

anonyMu
fre, 2014-06-13 - 15:26

Hej Lillper!

Har läst din tråd och känner med dig. Hoppas att antabus hjälper dig och att det nu kommer att fungera.

Känner att det verkar handla mycket om prestation och vara duktig i din värld när man läser det du skriver. Att inte känna att man räcker till och duger. Det kanske är något som du skulle kunna försöka att jobba med? Om du mådde bättre med dig själv, kanske du inte behöver alkoholen för att kunna slappna av? Sedan är det nog också det omvända förhållandet. Om du inte dricker alkohol kanske du känner dig med tillfreds och nöjd med dig själv. Alltså lättar ångesten. Eller har jag fel? Är själv naturligtvis "expert" på området efter 13 dagars nykterhet... ha ha ha

Du skriver att så mycket i samhället är uppbyggt kring alkohol. Det är något som jag också verkligen har funderat på! Så fort man ska göra något roligt ska det drickas! Men det är kanske för att människor med alkoholproblem hittar på spännande aktiviteter för oss andra med alkoholproblem...? Eller så är det ett bra sätt att dra in pengar. Tänk bara:

* Restauranger - all dricka till maten
* Konsert, opera, teater - bubbel före och efter och i pausen
* After work ... say no more
* Avslutningar, jubileum, kick-off, konferens, avtackningar, julpresenter, påskpresenter, kundbesök osv. - ja, allt festligt i jobbsammanhang
* Tjejkväll, grabbkväll, parmiddag, fest ...

OSV. OSV. OSV. OSV. OSV. Listan kan göras hur lång som helst...

Tänker på dig! Kram

LillPer
tis, 2014-06-24 - 02:24

Tittar in på småtimmarna och vill bara dela med mig av mina senaste bravader.
Gick till vårdcentralen, sa rakt ut som det var. Alkoholproblem, måste få komma nu. Efter viss möda fick jag en tid.
Läkaren tackar mig för att jag kommit dit och att jag vågade ta steget! Inte många gör det, sa han.
Han var uppriktigt glad och han gav mig sån energi. Det kändes som det mest naturliga i världen.
Han skrev ut Antabus.
På apoteket kände jag en pinsam, besvärande känsla långsamt krypa på mig. Skam.
Ju längre tid det tog att få ner den där jävla burken i påsen desto mer som en pinsam förlorare kände jag mig. Märkligt nog kunde jag snabbt vända denna negativa spiral av tankar till att känna mig som en vinnare. Med ens då jag knallat ut från apoteket och satt mig på cykeln kändes allt så mycket lättare och jag kände mig som en pånyttfödd medelålders man i sina bästa år. Jag småsjöng och log för mig själv när jag rullade hemåt.
Väl hemma och burken placerats in i ett skåp i köket, på hyllan allra högst upp, längst in, så kände jag mig rätt trygg men tankarna snurrade ändå rätt mycket. Efter en vecka högst upp i skåpet och en inbjudan till stor fest, ikväll faktiskt, så började jag fundera över om det inte skulle vara en bra idé att börja med tabletterna efter denna fest.....
Tanken höll på att göra mig galen. En tidig morgon i förra veckan då katten väckt mig för att tigga mat så började tankarna snurra runt alkohol och fest så fort jag stigit upp från sängvärmen. Ångesten och känslan över att vakna bakfull och eländig ledde mig mot högsta hyllan och jag tog min första tablett där och då i samma veva som katten nyfiket tittade på mig och undrade vad jag höll på med och samtidigt jamade efter sin mat.
Det var i torsdags förra veckan och nu har jag gått in på min 17:e dag. Ska ta en tablett i veckan och det sköter jag själv utan övervakning från någon annan. Precis då jag själv känner att jag behöver.

Idag har jag alltså suttit i en lounge på en flygplats igen och väntat fyra timmar. Fri sprit, vin, öl och drinkar.
Inget sånt för mig, bara god mat och jobb på datorn. Tanken slog mig vid ett tillfälle om Antabus verkligen fungerar? Kanske det bara är placebo?
Jag tror inte det, och kommer inte heller testa.
För mig är det här en stor hjälp på vägen mot nya mål och nya vägar. Om jag inte kan dricka på grund av en liten brustablett som inte smakar något så säger jag bara tack för hjälpen!
Min hjärna ska programmeras om nu. All min energi ska läggas på annat än alkohol framöver.
Kära nån, energi det har jag massor!
Livet är just nu så bra och jag ser fram emot semester utan alkohol med familjen vid min sida.
Allt är mycket skört, men just nu i den sena timmen är jag lycklig över att återigen vara uppe på stigen och snart ute på den gröna vackra ängen igen. Jag vill inte vara rädd längre. Jag vill vara trygg och levande.
Jag tror jag är på väg.
Kram till er alla som kämpar därute.
LP

Tjalle
tis, 2014-06-24 - 06:15

Hej Lill-Per och grattis till dina 17 dagar. Vi har ju följts åt här på forumet både när det gått bra och dåligt. Båda vet vi vilken mäktig fiende vi har att göra med. Jag har själv inte varit aktiv här på forumet på senare tid. För att göra en kort summering har det inte gått något vidare. Korta vita perioder, allt mellan 3-10 dagar har varvats med några dryckesdagar. En del värre än andra. Kul att höra att antabusen verkar fungera för dig. Själv mådde jag inte bra av antabusen. Fick ont i magen, hudrodnader, etc så jag slutade......

Är nu inne på min fjärde nyktra dag. För tusende gången vill jag bli kvitt eländet för gott. Jag följer gärna dig (och naturligtvis alla ni andra) på den gemensamma resan mot "frihet" och ett bättre värdigare liv. I natt blev det inte mycket sömn. Har vridit mig fram och tillbaka i sängen sedan halv tre men ingen har ju dött av för lite sömn. Det kommer säkert att bli bättre.

Jag vet inte hur många ursäkter jag haft för att inte sluta dricka helt; stressad på jobbet, deprimerad, behöver varva ner, fira något, sätta guldkant på tillvaron, var med i det sociala livet. Till slut är jag alltid tillbaka på ruta 1. Jag har alltid försökt knyta näven i byxfickan och gå vidare men det har aldrig varit en hållbar lösning. Jag hoppas och tror att jag blir ödmjukare med åren och måste nu inse att jag kan inte skylla på någonting i min tillvaro som rättfärdigar mitt drickande. Nu hänger det bara på mig och min inställning. Inga vita knogar längre utan endast helt och fullt acceptera att jag kan inte dricka..........

Ha en bra dag i det kalla sommarvädret
Tjalle

LillPer
tis, 2014-06-24 - 16:31

Tack för du tittar in och skriver!
Jag har funderat över dig och undrat givetvis.
Känner ju igen mig i dig.
När det gäller Antabus så har jag tagit endast en brustablett och det kändes som att dricka mjöl utblandat i vatten.
Jag hade förväntat mig en äckelsmak och en kraftig reaktion på nåt vis. Ögonen som poppar ur skallen och magen som jämrar sig likt en blöt urvriden disktrasa, och huden som blir eldflammig och illaluktande av gaser som strömmar ur varenda hårsäck......Men det hände ju ingenting som jag kunde märka. Därför ifrågasatte jag effekten och var nästan lite road av att testa vad som skulle ske OM?
Men glöm det, jag litar på det.
Kanske det kommer nån reaktion efter ett längre bruk?

I vilket fall som helst så har jag ofta samma resonemang i mitt sinne som du Tjalle.
Jag tror samtidigt att både du o jag kan klara detta.

Själv är jag en hyperaktiv person i min hjärna och hjärta. Framför allt är det tankarna och mitt känslomässiga tillstånd som flödar över ibland.
Jag vet inte riktigt vad jag ska göra med all energi och alla tankar därinne.
Men just nu är jag hyperglad och lycklig.
Har ett enormt sug efter god mat, choklad, sött och salt.

Sköt om dig Tjalle, jag följer din resa, var så säker.

Kram LP