Såklart kan de psykiska o fysiska variera från individ...men vill gärna höra era egna erfarenheter. Att man mår dåligt, är trött, svårigheter att sova, spänd, orolig. Men mera då? Jag har problem med min mage, känner mig yr och "vinglig" när jag är ute bland folk. Ibland tappar jag balansen, känns läskigt. Svårt att koncentrera mig och lyssna när andra pratar med mig. Jag lever inte något extremt stressat liv, så jag tror inte att håller på att studsa in i den berömda väggen...men. Vill gärna veta så mycket som möjligt, om det här tillståndet, att vara en medberoende.
/Linnsan

Molly123

Hej!!

Jodå jag känner igen mig. Fysiska symtom tror jag är lika vanligt som psykiska. Jag har svårt att sova och har ont i nacke/ axlar. Även lite ont i magen ibland. Psykosomatiska symtom. Men det psykiska är värre. Kan känna en enorm sorg över att jag mist min dotters pappa. Men sorgen måste genomlidas tyvärr. En sorg som man egentligen behöver dela med någon ( här t ex). Det sorgligaste är nog att dem vi sörjer inte förstår hur ledsna vi är. Om dem visste det skulle dem finnas vid vår sida nu.... Det gör fruktansvärt ont. Att inte han/ hon bryr sig, ell förmår känna. Det är väl det aom är sjukdomen, alkoholism.

Linnsan

Tack för svaret, Molly! Exakt...den där tomhetskänslan som blivit...vad ska jag göra nu?? Och hans totala likgiltighet. Hur många gånger som han har sårat mig...kastat sin ångest på mig och gjort det till mitt fel. Att den här sjukdomen kan vara så förödande...den äter ju upp allting som är gott hos en människa. Han väljer att dricka...han ljuger för att få dricka...han väljer att förlora sin enda dotter, sina syskon, sin pappa...mig. Klart att det känns! Han har supit sen han var 18, nu är han snart 38. Och han slår dövörat till så snart man tar upp ämnet...han börjar prata om nåt annat, byter samtalsämne. Han ska få en praktikplats genom Arbetsförmedlingen, med start den 1/9. Ett riktigt genombrott för den här killen som varit utan jobb o sysselsättning i 7 år och lever på socialbidrag...men hur i hela friden ska det gå till?? Han klarar ju inte av att vara nykter ens en dag, som det är nu..! "Hur ska du göra för att sluta dricka då?" frågade jag honom. "Det är bara å sluta det..." svarade han. Hjälp....han har ju inte insett någonting....

Molly123

Linnsan! Tack själv !!!

Dem brukar sakna självinsikt och jag tror på att ta hand om sig själv som man får lära sig som medberoende. Det är fruktansvärt sorgligt att stå bredvid någon aom beter sig som honom du beskriver. Men jag tycker du ska göra det som känna rätt för dig. I 3 år fick jag höra att jag skulle lämna mitt ex. Jag vägrade lyssna..... Jag vet att jag borde ha gjort det men jag var inte redo då. Jag tror man vet när man är redo för att gå vidare.... Då man gjort allt. Vänt på sitt inre så till den milda grad, utan förändring.

Mitt ex har aldrig någonsin kommit till mig med självinsikt ell sagt åt mig " förlåt för allt jag gjort mot dig" eller " vad kan jag göra för dig". Detta kommer jag aldrig få höra och det kallar jag " sjukdom"......

HE36

Jag känner precis samma som du.. Min mamma är periodare och jag har nog aldrig mått såhär... Känns nästan som i början av en graviditet... Yr och illamående /: hoppas det blir bättre för dig

Tiinaa

Jag har en partner som har problem, men förstår inte hur mycket hans drickande ställer till det.
Har gett ultimatum, sök hjälp eller så kommer vårat förhållande snart ta slut.
Men han tycker inte att han har problem.
Jag har gett det ganska lång tid (i mitt tycke) att söka hjälp. Hur mycket tålamod ska man ha?

Jag vet inte hur man ska förhålla sig till detta. Det är när han destruktiv dricker pga av svåra känslor eller ångest som det blir problem. Gör saker utan att tänka sig för eller tänka på sin omgivning.

Vad kan jag ställa för krav?
Han måste ju vilja detta av fri vilja.
Jag har barn sen innan. Men jag kan inte ha en framtid med någon jag har svårt att lita på. Man kan tycka att kärleken till varandra och familjen är en boost att försöka förbättra situationen.

Känner mig förtvivlad

Jag ser att du är ny här på forumet men ännu inte fått svar, kan vara att det inte är en ny egen tråd, att det ibland blir svårt att upptäcka den. Oavsett så blir det så ibland, att det kan ta tid innan man får svar och man kan behöva skriva flera gånger.

Du har funderingar kring din partner som dricker för mycket alkohol, du har gett ultimatum och samtidigt så känner du dig förtvivlad, undrar om det är för snällt eller, vad du kan ställa för krav och andra funderingar. Vad bra att du skriver här på forumet och berättar!

Vad tror du att du skulle vara hjälpt av? Prata med någon professionell eller vän? Utifrån det du beskriver låter det som du agerar för du vill se en förändring för det ska vara givande för dig i relationen. Du som känner honom och dig, har du mer tankar kring vad som skulle kunna vara ett sätt att förhålla dig till det?

Fortsätt gärna läsa och skriva här, förhoppningsvis kommer du hitta något som kan vara hjälpsamt för dig.

Varma hälsningar
Rosette/Alkoholhjälpen

Nickanna

Jag skriver inte så mkt, har fullt upp i verkliga livet just nu men tänkte iaf ge dig lite hum om hur jag mår? Jag är fullständigt utmattad mentalt och fysiskt. Kroppen värker och jag känner mig närmare 90 än 48. Närminnet är kraftigt påverkat, jag tvivlar på mig själv, svårt att ta beslut och kan blanda ihop saker nåt alldeles otroligt ibland. Svårt med sociala kontakter, svårt med ögonkontakt och ont i magen, darrningar, hjärtklappning, yrsel, trötthet, hjärndimma. Sorg, depression, vanmakt, tappad livsglädje, stora koncentrationssvårigheter.
Det är ungefär mig i ett nötskal just nu. Jag har en historia av en del psykiskt våld i vårt förhållande som jag inte förstått förrän nu utan trott att det berott på mig och att jag har haft problem så vad som är vad i mig vet jag inte. Vad är den som blivit spottad på och vem är den som är medberoendesjuk? Jag vet inte?

malo71

För min del tror jag många av de fysiska symptomen kommer av att man andas ytligt eftersom man är i sån anspänning och lever med en ständig inre stress. Yrsel, tryck över bröstet, hjärtklappning, muskelryckningar... listan kan göras lång...

Oroliga dagar

Hur hanterar ni andra att bli manipulerad av alkoholisten ni lever med? Hur kan alkoholistens baktankar bemötas? Känner stor trötthet över att gång på gång bli förd bakom ljuset. Är ni fler där ute som upplever att andningen påverkas? Känns som hela andninfsmönstret sitter i halsen.

Douglas

Har en fru sedan många som naturligtvis är förstidspensionerad, har naturligtvis krämpor. Man kan ju fundera på hur sjuk hon är? för sjuk för att jobba?
Det är förödande att inte ha en social gemenskap! Hon borde kunna jobba men det är bekvämt att inte behöva jobba.
...... hon dricker en del, en hel del.
Hon hävdar att hon har problem med mat (bulemi eller anorexi) vilket leder till att hon inte äter, hon dricker öl ist, folköl och blir full på det, och hon behöver inte mycket.
Det går inte att få henne att sluta att sluta dricka.
Beroende på vad som finns hemma dricker hon vin och sprit också, alkohol som jag inte köpt (jag köper ALDRIG alkohol).
Även om jag hittar flera öppnade ölburkar är det "gammalt", hon vill inte kännas vid dessa.
Idag söndag hittade jag en nästan tom vinbox, som hon inte vill kännas vid, en halv enliters whiskey som hon inte heller vill kännas vid, och duktigt packad naturligtvis! Det är klart att hon är full.
Tyvärr har detta pågått minst 10 år.
Hennes vuxna barn vill knapp ha med henne att göra, dessutom går detta ut över vårt gemensamma vuxna barn som jag inte kan ha någon vettig relation med pga hennes alkoholism.
Man (jag) vill inte träffa andra människor för att man skäms, det går inte att bjuda hem någon då man inte vet i vilket skick hon är?
Katastrof ....

Douglas

Kommer förlåtande samtal under dagen. Kommer hem verkar nykter, går promenad, verkar fortfarande nykter. Vid 22-tiden kollar vi på film, PANG måste hon gå och lägga sig, vid 23-tiden kommer jag. Då drar allt igång hon är i en helt annan värld, vill ha hjälp att ta dig till sängen som hon är i.....
01:30, ännu värre liv, hittar vin i andra flaskor, och öl som hon inte erkänner ....
Katastrof ....

Du lever med din fru som haft alkoholproblem sedan ca 10 år tillbaka. Du har försökt påverka henne till att göra en förändring men hon ljuger och gömmer och vill inte visa hur det är. Du ser att hon mår dåligt och är utanför den sociala gemenskapen. Nu på senare har det eskalerat, eftersom hon är sjukpensionär har hon inte vanliga rutiner och tiderna då hon dricker kan vara vilken dag som helst.
Oavsett om hon som du beskriver erkänner eller inte låter det som både hon och du mår dåligt av detta och nu senast verkade hon vilja påbörja en förändring som inte lyckades.
Kanske är det så att hon vill och försöker, det ger dig säkert hopp att fortsätta så när de inte går vägen blir det mycket besvikelse och ledsamhet.
Va bra att du skriver här och berättar. Hur ser ditt stöd ut i övrigt? du berättar att du skäms inför andra, låter inte som du valt att prata med någon om det? Ibland kan just det vara hjälpsamt. Kanske för att sortera för egen del, vad kan du påverka, vad kan du inte påverka och hur kan du göra för att återfå din energi.
Många gånger är det en hjälp för dom runt omkring att också ta hand om sig själv.

Fortsätt skriv och läs här på forumet!

Varma hälsningar
Rosette
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Douglas

Tack för feedback!
Nja .. delar inte detta med andra, känns som om att det är mitt problem. Jag har viss erfarenhet av liknande då mina båda föräldrar också var alkisar.
Det finns väl några som vet, men det är inte så mycket att tala om med dem, jag vill inte belasta dem med detta. Dessutom har bekantskapskretsen minskat, kraftigt.
Det är svårt att ha ett vettigt umgänge när det finns alkoholproblem, alkohol är ju en social dryck för de flesta, oftast inte för mig då jag i det närmsta är nykterist.
Som så många ggr tidigare är det väl flera saker som påverkar, inte minst att jag jobbar en del ... Åker vid 06:30 och kommer hem vid 20-tiden och en del lördagar.
Hon gnäller om att jag måste byta jobb, hon tycker jag tjänar för lite och jobbar för mycket. Det kanske är så även om jag är hyggligt välbetald så är det ett sätta att slippa komma hem problemen, ett sätt att fly...
Det är klar när man är borta mycket önskar man kvalitetstid, och det är ju begränsat när det är så.
Idag är jag ledig, dvs en möjlig kvalitetsdag, inte då ... hon sover och klagar över smärtor i magen ...
Jag kommer fortsätta att skriva, erfarenheten säger att det kommer bli endel, tyvärr...

Ursula

Hej Douglas,
så rörigt du har det. Det första som kommer för mig är att du måste ha kontakt med andra (bra att du skriver här, till att börja med), du måste börja odla kontakterna med ert gemensamna barn och även din frus barn. Du måste vara ihärdig om de drar sig undan. Säga att de får komna på direkten, inte att ni ska höras av.
Märker att du drar dig för att berätta för dina vänner...du vill inte belasta dom, säger du. Och du skriver att båda dina föräldrar missbrukade alkohol. Du har alltså vuxit upp i en miljö där du fick komma i andra hand. Du var van vid att inte bli ombrydd och tänkt på. Och ditt liv nu...Jag tror att din fru utnyttjar dig. Hon vill att du ska byta jobb och klagar på att du tjänar för lite. Det luktar, känner du det? Hon borde komma på en ordentlig utredning för sina åkommor. Hon kanske själv kan arbeta, som du misstänker.
Vem köper ut alkohol till henne?
Sen, det vore bra om du skapade din egen tråd och flyttade över dina inlägg dit; nu skriver du egentligen i någon annans tråd, det blir lättare att följa dig om du hade en egen. Och sen följer du ditt eget skrivande lättare med en egen tråd.
Ursula

Mia1973

Jag drar i alla tåtar för att komma underfund med livet.. Vad framtiden har att ge oss och framför allt om vi har någon framtid!

Jag är uppvuxen med alkoholism i familjen.. Först förälder, den syskon, ex make och jaa, nu min nya livskamrat.
Vi har haft en hel del bråk, mesta dels handlar det om hans dryckesvanor. En bag-in-Box som är slut inom ett dygn, tillsammans med flertalet öl o stora whisky... Han blir spydig, verbal o psykisk misshandel, skulle inte röra mig fysiskt!
Han somnar på soffan o vaknar framåt morgontimmarna.. Vardag eller helg har ingen betydelse.
Alla dessa gömmor, kört bil berusad.. Finns inget försvar!
Den psykiska misshandeln av ren ignorans, jag existerar inte.. Total tystnad o tigande vilket han visat sin dotter att det är okej!.. Att tiga ihjäl mig OCH min dotter!
Efter att ha varit utslängd några veckor, levde bostadslös och med förvirrad tillvaro övertalades jag att komma tillbaka.. SNÄLLA FLYTTA INTE!! Jag föll till föga, trots att allt var fixat.. Lägenheten väntade på mig o min dotter men vi tog ett gemensamt beslut; att återvända! Fast vi hade krav på honom.. Sök hjälp! Total vägran men han skulle visa!
Han har visat oss... Att han smyger!!! Dricker i hemlighet.
Han har Soc efter sig.. Dottern har rasat samman. Minderårig med samma medberoende som jag o min dotter har.. Letande.. Överallt! Om ett par månader är utredningen klar. Förlorar han dottern är livet över.. Kommer vara hemsk att leva med.. Men det är han ju nu också! Han går i sin värld o ömkar sej själv istället för att inse att om allt ska bli bra MÅSTE han sluta dricka!!

Jag får ingen bekräftelse över huvudtaget.. Inte positiv iallafall!

Till saken hör också, vi firar snart vår 2 bröllopsdag! Nu tänker alla.. Såg du inte problemen innan?! .. Svaret är förnekelse.. Ångest varje dag på väg hem från jobbet. Vad möter mig idag? Hur mycket har han druckit?
Kollar motoriken, kollar ögonen, hör hur han jobbar med rösten.. Förställa den men upprepar allt han säger. Inte en gång utan hur många som helst..

Hjälp mig!!

Evro

Inte konstigt alls man tror att alla kan förändra sig. Människan lever på hoppet. För egen del har maken varit nykter i snart 7 veckor men varje vecka blir det diskussion att vilja bevisa att han kan dricka måttligt. I går var han på sitt första besök på Riddargatan Stockholm efter att leget på Maria Capio en fem dagar, för snart 7 veckor sedan. Ringer till mig o säger att trots överkonsumtion av alkohol i 17 år kan man visst lära sig att dricka måttligt. Han minns inte alls hur det varit för mig, semester ensam men det var ingen semester bara elaka mess konstiga samtal. I stället för att acceptera att läget är som det är, jag har sagt vi får se hur det blir i framtiden dvs underförstått hon kanske låter mig prova igen. Jag har aldrig sagt så. Jag flyttade hem på vilkoret att han inte börjar dricka igen. Att vi gemensamt måste ta hjälp gå o prata. Den största fokusen är vilka som vet att han är uthängd och jag säger att det är ingen som är förvånad över att det blev så här. Kanske kan vi rädda vårat 27 åriga äktenskap eller så går det inte. Jag tar en dag i taget. Vi har vuxna barn som förstår men vågar inte fråga sin pappa hur det går. Att du blivit utslängd skulle jag aldrig acceptera, mitt råd till dig är att rädda dig o din dotter.
Mitt krav för att fortsätta vår relation är att maken bokar samtal för oss att han äger det ansvaret. Att han respekterar att jag går på Al-Anon möten för anhöriga.
Att jag inte tänker dricka med honom igen.
Att jag kommer lämnar relationen om han väljer att börja dricka igen.
Det har varit tufft är tufft varje dag men jag vet att jag har rätt till ett normalt liv.
Stå på dig kram

Li-Lo

Du har det riktigt svårt nu och går i ständig anspänning. Trots detta har du kraft att vända dig hit för stöd. Bra!

Utifrån din berättelse så verkar det som att socialtjänsten har uppmärksammats på grund av oro gällande hans dotter oftast betyder det att han kommer erbjudas stöd i sin föräldraroll om det visar sig behövas.

Du säger att du förnekat allvaret i hans drickande. Oavsett hur man ser på det så har du gjort mycket för att få ert liv att fungera vilket är en fin egenskap! Nu står du på en plats där du med tydlighet ser att det inte fått den effekt du önskat. En sorg naturligtvis. Jag hoppas att andra användares erfarenheter kan hjälpa dig att ta de beslut som känns bäst för dig och din dotter nu.

Igen, välkommen
Li-Lo
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Nickan

Jag orkar snart inte längre. Varit mellan hopp och förtvivlan i 16 år, ja ni såg rätt, 16 år! Min man har alltid varit snäll och omtänksam, kärleksfull. För 2 år sedan fick han en stroke som han ändå klarade sig från bra. Kvarstående symptom är bla dålig balans. Efter sin stroke var han nykter ett år, yes! Nu ska det väl ändå bli ändring på dryckesvanorna. Nej, nej vi är tillbaka på ruta ett. Det värsta är att jag fick utmattningssymptom i samband med stroken och blev sjukskriven. Då vi är osams om hans drickande så är han snabb att kalla mej; nervsjuk! Jättefånigt sagt men jag blir ledsen av det. Jag är klassisk medberoende, skjutsar honom till macken på söndagar för att i handla 12 st 3,5:or. Orkar oftast inte diskutera. Tilläggas bör att han inte har kunnat börja köra bil än. Sista veckorna har han druckit varannan helg med början på torsdagen och med avslutning g på söndagen med en mängd öl. Då jag reagerar kallar han mej allt möjligt och jag blir ledsen och sårad. Jag kan inte heller gråta i mitt eget hem för då blir han arg och då är jag igen nervsjuk. VARFÖR har jag inte lämnat honom? Han är i nyktert tillstånd omtänksam, rolig och snäll, så länge vi i te vidrör ämnet alkohol. Har under åren försökt att stötta, böna och be, hotat men inget funkar. Har fått honom till samtalskontakt men det blev bara 2 gånger, han ska klara sig själv! Ibland känns det faktiskt som jag håller på att gå under, mitt arbete är min fristad. Min man är pensionär och alltid hemma.

Du har fått nog av din mans drickande och att han blir arg på dig när du mår dåligt och behöver gråta i ditt eget hem. Du har verkligen försökt på flera sätt att nå fram till honom och han vill inte kännas vid att det är ett problem. Vid ett par tillfällen har han startat en förändring och sedan halkat tillbaka igen. Vad var det de gångerna som fick honom att starta?

Du beskriver att du fått utmattningsdepression och att ditt arbete blir din fristad. Det låter som att också du behöver hjälp, oavsett om din man väljer att ta emot hjälp eller inte, vad skulle du behöva som ett nästa steg?

Bra att du börjat skriva här och läsa, starta gärna en egen tråd så kanske du får flera svar.
Hoppas något här på forumet blir hjälpsamt för dig.

Vänligen
Rosette

Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Bcs

Jag växte upp med min ensamstående mamma som jag såg upp något så otroligt mycke till. Hon hade ett sånnt otroligt driv och trotts att hon bara var 20 år när hon fick mig, skaffade hon sig en karriär och ordnade det alltid för oss. När jag var 10 började hon dricka med sin dåvarande pojkvän och det var många sömnlösa nätter dom 3 åren dom höll ihop. Mycket bråk och även kunde det leda till fysisk misshandel sent in på natten när dom båda var dyng packade! Han lämnade till slut och jag andades ut. Men det fortsatte och hon hoppade mellan olika destruktiva förhållanden och alkoholen var hela tiden närvarande. Idag är jag 30 och för ca 7 år sedan erkände hon sitt missbruk och skulle ta tag i det, vilket bara ledde till besvikelse eftersom hon hela tiden föll tillbaka. Jag förstod inte först då att hon var alkoholist. Eller jag hade ju alltid försvarat henne och trott på alla förlåt och hur det aldrig skulle bli såhär igen. Efter flera vändor på sjukhus (för att hämta hem henne) och efter blivit kontaktad av polisen (också efter henned handlingar på fyllan) fick jag nog och vände ryggen till. Jag flyttade till ett annat land och har idag begränsad kontakt. Problemet är nu att jag lider av stark ångest och ständiga magproblem sedan något år tillbaka och funderar nu på vad jag ska göra. Allt känns ganska hopplöst kring vår relation och jag vill bara må bra med mig själv!