Hej!
Jag är ny här, men efter att ha läst en massa andra inlägg fattar jag ju vilken idiot jag har varit - och fortfarande är.
Jag känner igen allt: diskussionerna, kontrollerandet, letandet efter burkar/flaskor, den enorma tröttheten, skulden, skyddandet av barnen, fasaden utåt, med mycket mer...
Vi har levt tillsammans i 12 år och har tre små barn. Första tendenserna märkte jag när vi flyttade till hus, sedan kollapsade allt när han blev utbränd - vilket han ju också skyllde drickandet på. Så blev det bättre och sen har det varit en enda berg- och dalbana sedan dess. Ändå har jag inte sett honom som alkoholist förrän nu! Alkoholproblem ja, framför allt att ta till alkohol för att döva annat, men alkoholist?? Nej. Där gömde jag huvudet i sanden.
I våras var jag helt beredd att lämna honom, men så gav jag honom förstås en chans till. Vi gick i Familjerådgivning och det verkade som om han insåg ett och annat. Men nu förstår jag att det var bara på ytan. Det är ju lättare att säga att man förstår att man måste hjälpa till mer hemma än att säga att man förstår att man måste sluta dricka. Och tidigare trodde jag att han skulle kunna lägga band på sig och "dricka kontrollerat", men nu förstår jag att det inte finns något sådant. Trist bara att han inte förstår det...
Så nu är vi i en svacka igen där han dricker dagligen, förmodligen mer än jag vet om, och somnar på soffan. Än så länge sköter han jobbet, men jag oroar mig för att de ska märka något också så att det blir problem där med.
Och så kommer grälen som ett brev på posten. Ofta handlar det om sex. "Du ställer ju aldrig upp!" Nej, hur f-n ska man känna för det med någon som är full eller som man inte känner sig nära längre?? Och ju mer jag försöker att inte bråka eller gå därifrån, desto argare blir han.
Det är ju barnen jag oroar mig för mest. Vår äldste är 8 och han har uppenbara problem med humöret, sömn etc. och jag tror ju att det beror på det här. Han vill inte att pappa ska vara hemma när han kommer hem och ibland har han till och med sagt - när jag har förvarnat att han bör undvika konflikter med fadern - "Åh nej, är pappa full igen?!" Breaks my heart.
Ibland känner jag att jag bara vill vara ifred, leva ensam med barnen. Desto oftare känner jag att jag vill fortsätta, men att det måste ske en förändring. Vi bor på ett fantastiskt ställe och jag vill absolut inte flytta, men jag har inte råd att bo kvar här själv. Sådana saker väger tungt när man funderar på att gå eller inte...
Skulle kunna hålla på länge till, men jag hejdar mig nu.