"Var har du varit?"
"Jag träffade ju Anna"
"Du är ju sen, vad har ni gjort? Har du träffat någon annan?"

Jag har fått nog.

Min sambo är alkoholist och har kallat mig för alla fula ord du kan tänka dig (och förmodligen ytterligare några!). Jag har vänt ut och in på mig för att bli sådan som han vill ha mig - jag får inte bli sen, jag får inte handla i vilken affär jag vill, jag får itne vara borta mer än viss tid, jag får inte titta på andra män, jag får inte le mot andra människor, jag ska ha fika och mat färdigt på rätt tid, jag får inte bli arg osv osv, för om jag gör något som inte passar honom så "älskar jag inte honom"... Men trots att jag försökt på alla sätt så är han inte nöjd. (och vad av detta är alkoholrelaterat och vad är inte det?

Nu har han inte druckit på en månad, skönt att slippa den biten. Men helt ärligt: när jag satte ner foten och sa till honom att jag håller på att fixa eget boende så var det som att det hade gått för långt redan; som att han redan passerat min gräns för vad som är okej. Så, jag äcklas lite av honom, är fortfarande rädd för honom och känner ju att jag håller på att bli den där personen som jag skulle ha varit utan mitt medberoende, och om han tyckt att jag varit sur, grinig, kontrollerande, krävande, innan så är det nog inget mot vad han tycker nu. Men i mina ögon så står jag ju bara upp för mig själv.

Å ena sidan vill jag bara packa ihop vårt barn och mig, flytta till min kompis och försöka lösa boendet efterhand, men samtidigt så är jag så rädd att han ska snacka skit om mig, att han ska lyckas ta vårt barn ifrån mig, å andra sidan tänker jag att det kanske kan bli en förändring... (både i mig och i honom).

Vad gör jag nu?

Ja, det är väl bra för barnen att få hjälp så snart det går... Jag vill bara inte att det ska bli rörigt med så många personer från socialtjänst och familjerätt...

Ja, nu har den lilla flickan börjat prata om att "pappa skriker så att hon får ont i öronen" - och vad vet jag...
Livet är så mycket bättre, men ändå gör det så ont ibland...

Satt på en föreläsning med mitt jobb häromdagen - om missbruk, en numera helt ren men tidigare missbrukande föreläste. Jag har sett föreläsningen förut och tänkte att det var lugnt - men allt det där med den nedåtgående spiralen, hur de runt omkring behandlas, orsaker till missbruk - jag bröt fullständigt ihop. Dels kände jag att han berättade ju om det som varit mitt liv, och dels (ja, jag skäms:) så blev jag så ledsen över att han skulle dra upp sina bakomliggande orsaker och jag kopplade till exet och kände bara att "jag orkar inte tycka synd om exet - han har gjort mig så illa och det är inte ok bara för att han mådde dåligt"... Men - jag har en oerhörd skam i mig över att jag inte kan tycka synd om honom utan blir arg...

Och - när jag ber om pengar för gemensamma utlägg till barnen så blir det alltid tjafs om att han "inte har råd med mina dyra inköp", men sedan visar det sig ändå att han köper kaniner och kaninburar, leksaker, osv - men jag får vänta på att få igen pengar... Besvikelse...

margaretavilhelmina

Vill bara skicka styrke kramar! Läser hela tiden och följer dig och din resa. Tack för att du delar med dig ♡

Yogi

och att föreläsningen blev överväldigande för dig. Det kom för nära och du har inte hunnit få någon "skyddsväst" ännu. Hur mår du nu?

Vad gäller frågan om dina barn, så instämmer jag med Adde och Mulletant; låt barnen få hjälpen redan nu. De behöver den. Dessutom (och nu pratar jag som socialsekreterare, som jag varit i många år innan mitt nuvarande yrke) så behöver inte vårdnadsutredningen innebära någon större ytterligare påfrestning för barnen. Tvärtom kan den i många fall också ha en "terapeutisk" effekt". Om hjälpen till barnen sker via socialtjänsten, som är neutral, kan man också använda sig av detta i vårdnadsuttrdningen, t ex samtal med barnen, observationer mm. Med risk för att detta låter hårt, men jag hoppas du förstår hur jag menar; genom att du ser till att dina barn får den hjälp de behöver när de behöver den, visar du också hur du tar ansvar som förälder, vilket förstås är självklart för dig att göra, men som även är en fördel för dig i en vårdnadsutredning. Är du med? Jag menar inte att du ska göra det i syfte att "plocka poäng", men jag vill belysa att det kan vara till en nackdel att avvakta med hjälpen. Men ta gärna upp dina funderingar med de som gör vårdnadsutredningen, alltså dina frågor kring hur utredningen kommer att påverka barnen, fråga vad de tror, om de tror att det blir för mycket och belastande för dem. Genom att ställa dessa, helt befogade frågor från en beskyddande förälder, visar du också på en ansvarstagande förälder. Vet att jag kanske låter kall och saklig nu, men jag tror du förstår hur jag menar. Jag menar inte att du ska vara beräknande eller någon du inte är för att vinna, jag menar att du ska visa dem vem du är, genom att vara öppen med din oro och dina frågor som du har ställt här. Dessa frågor utgår från barnen och deras behov, och det är precis just det som visar vilken fin och omhändertagande förälder du är som sätter barnens bästa i första rummet.

Kramar om ❤️
Yogi

verkligen inte tycka synd om honom... du äger rätten till de känslor du känner. Och utifrån, som en av dem som följt dig genom den här resan, är det lätt att förstå att du är både arg och besviken. Du har farit illa och du har låtit dig fara illa för att du inte såg nån annan väg. Nu ska du ta hand om dig och dina flickor! Det är viktigt och det är verkligen din rätt! Du vet... den första man kan behöva gottgöra är kanske sig själv:) - och i ditt fall är det verkligen så. Det gäller dig. Du har gjort och gör ett ofattbart tufft jobb. Se dig i spegeln, klappa dig på axeln och unna dig nåt riktigt vilsamt och gott! Kram, kram / mt

Jag ska snart träffa min samtalskontakt igen - välbehövligt.
För ett tag sedan när flickorna var hos mig så var det lite, lite bättre, och jag är den första att tänka "det är jag som överdriver, jag har fel, jag kanske inte ska driva den här stämningen" - och jag är snabb med att tänka någon slags tanke om att "nu är allt okej"?! Och så kommer jag tillbaka till att flickorna är arga, slåss, och allt är ganska kaos... Häromdagen blev det tal om att tycka om och vem m an tycker mest om, och jag tog upp att barnen behöver inte värdera eller välja utan de kommer alltid att ha mig och pappa. Då säger stora flickan "mamma, jag älskar dig, och jag älskar pappa... men jag älskar pappa pyttelite mer - för jag får alltid så mycket saker av honom"... Det gör såååååå ont - och jag försöker verkligen peppa mig själv till att tänka att jag vill inte att barnen ska älska mig för att jag ger dem så mycket saker, men det är klart att det gör ont när de konstant får saker av pappa: djur, leksaker, dockor, lego, pengar... Och även om jag skulle kunna vara med i köpcirkusen så vill jag inte - jag vill ha pengarna till annat och jag vill framför allt inte att barnen ska lära sig att de får vad som helst så fort de pekar på det... MEN - det är alltid jag som får ta striden: varje gång de säger typ "mamma, jag vill ha den dockan" och jag svarar "då kan du önska dig den i julklapp/present" och nu kommer det allt oftare "då får jag fråga pappa"... jaha, arga, tråkiga mamma här...

Tack Yogi... Ja, som du ser så är det upp och ner. Jag har en stor skam i mig att jag inte kunde hjälpa exet, och att jag känner att jag är arg på honom när det komemr upp sammanhang där många anser att man ska tycka synd om alkoholister... Och - det finns så klart bakomliggande orsaker, men det är itne ok att behandla andra hur som helst för det...
Barnen ska få hjälp, och jag har kontakt med advokaten om hur det ska skrivas kring det...

Mt, tack! ♡
Ja, jag behöver gottgöra mig själv... men vad svårt det är.

Kramar till er!!

Yogi

att din dotter kan sätta ord på varför hon älskar pappa "pyttelite mer"...det blir så tydligt för alla i vuxenvärlden att det faktiskt handlar om saker som på riktigt saknar betydelse. Men jag förstår att det smärtar. Du vet att du gör rätt som hänvisar till födelsedagar och julklappar, fortsätt med det. Det du ger dina barn är värt så mycket mer!

Och visst, det ÄR synd om alkoholister. Det kan man inte komma ifrån. Men det betyder inte att man som anhörig kan avkrävas att fara illa, på det sätt som du och flera av oss har gjort. Ansvar för sina handlingar har man även om man är sjuk. Det ansvaret är inte ditt. Du har gjort allt man kan begära och mer därtill och det tycker jag ändå att du ska vara stolt över. Tänk så lätt det är att råda någon annan och se hur stark den är och hur mycket rätt den har gjort...trots att man själv känner precis som du. Det är svårt att bortse från den skam och skuld man själv känner... Jag blir stolt över dig när jag läser det du skriver, du är och har under lång tid varit en förebild för mig och visat mig vägen många gånger under resans gång. Det är så bra att du har en egen samtalskontakt och kontakt med din advokat, båda kontakterna hjälper dig att bearbeta den här processen.

Bra att du ser att du behöver gottgöra dig själv! Vet att det är väldigt svårt, men försök...

Kram

Så bra att stora flickan kan sätta ord på varför hon älskar pappa mer - men åh, så ont det gör.

Tack Yogi, dina ord är värda mycket för mig - ja, det är synd om alkoholister, men de ansvarar ändå för sina handlingar - och jag har kämpat så mycket jag kunnat! Och du är värd alla fina ord tillbaka!!

Tack Mt!
Häromdagen höll jag en föreläsning för en grupp kollegor, och vi kom in på alkoholism och jag tog upp delar av mitt liv och tog upp medberoende - och plötsligt sa en kollega till mig: "Du, jag måste bara säga - all cred till dig för att du berättar detta, för att du står upp för det, vad bra du är" och jag kände det så ända in i hjärtat - all hennes värme och all styrka i mig. Vad glad jag blev att jag kunde vara lite personlig och känna mig stark!!

Jag ska vårda min styrka - för snart drar utredningen igång igen... och mina barn är arga... och jag är ledsen... och arg...

Kram

Vilse i pannkakan

Det verkar hända riktigt mycket i ditt liv nu. Jag håller alla tummar för dig!

Skrev här förut under ett annat namn, du kanske känner igen mig? Kunde inte hålla mig borta, men får ligga lite lågt nu med annat namn och ingen egen tråd eftersom han fortfarande läser här.

... jag får gåshud av att se dig här igen...

Ja, saker händer, men hur mycket blir det av det...
Är på väg till socialtjänsten om bara några minuter. Men jag vågar inte ta ut saker i förskott - exet är sjuk, idag visade han det igen...

Kramar

... och känner lyckan i att jag har gjort lite te och en smörgås till mig - och jag behöver inte få ilskna påhopp om att jag försöker ta ihjäl exet när jag glömt ta ur skeden ur hans kaffemugg...
Jag gjorde kvällsfika åt oss så gott som varje kväll, i nära 7 år - ganska tidigt fick jag lära mig att om jag glömde skeden i hans kaffe så kunde det vara början på ett flera dagar långt gräl, eftersom hans tolkning vissa dagar var att jag försökte döda honom "eftersom skeden kunde sticka honom i ögat och gå upp i hjärnan". De sista månaderna gjorde jag bara fika någon gång ibland åt oss båda och de sista gångerna lämnade jag skeden i varje gång, bara som ett test om han skulle bli arg eller inte - och jag kände mig stark varje gång... Men nu i efterhand ser jag ju att allt fortfarande och ändå handlade om honom, hans reaktion och min väntan på hans nästa utbrott... och så himla rädd som jag var - jag trodde många gånger att han bland annat skulle kunna köra ihjäl mig och barnen, och ändå har jag fortfarande svårt att acceptera att jag faktiskt var rädd - vill nästan inte acceptera att "starka jag" varit "svaga jag"...

Så här sitter jag ensam - och njuter av att jag behöver inte lägga all min tid och allt fokus på hur någon annan ska reagera, vilket humör han är på osv. Känns lite ensamt, i lite negativ bemärkelse, och känns himla skönt - jag kan tänka på MIG (och barnen)!

Kramar till er alla!!

från dig flygcert. Jag blir alldeles glad och varm invärtes, som av en generöst stor, god kopp te. Kloka, starka, fina du.
Kram, kram och mycket kärlek / mt

Vilse i pannkakan

Men det du beskriver innan är ju fruktansvärt. Har han psykiska problem också, eller?

Så skönt dock att du kunde finna den där lilla lyckan i ögonblicket. Låter underbart.

Kramar!!

Ja, mt, ibland är jag stark!!!!

Vilse i pannkakan - ja, han har en del annat i bagaget.... alkoholen gjorde sitt, men det andra var nog en större sak, större än jag kunnat/velat förstå...!

Kram

... som jag inte hört sedan den där vackra vårkvällen för flera år sedan...
Den där underbara låten, med en helt fantastisk artist, som jag inte hört sedan jag låg inlåst på badrumsgolvet medan exet sparkade och slog på dörren och försökte ta sig in - in till mig som var alldeles fruktansvärt livrädd.

Jag var en jävla hora som bara ville sätta dit honom, och han skulle minsann lära mig hur man uppför sig, och han när han kom in till mig så skulle han minsann kn*lla mig som jag aldrig blivit kn*llad, om jag bara kunde sluta vara en sån j-a galen människa och inte låsa in mig som en annan jävla barnunge...

... och där satt jag på ett iskallt klinkergolv, inlåst i badrummet och bara önskade att han inte skulle kunna ta sig in - livrädd för vad han skulle göra med mig om han lyckades få upp dörren. Där satt jag och undrade om jag skulle kunna ringa polisen eller om de skulle tycka att jag gjorde fel, att jag upptog deras tid.
Och förutom att han hotade mig var och varannan vecka med att ta livet av sig, fick mig att inte våga prata med folk för antingen ville jag ligga med dem eller så ville jag i alla fall inte vara med honom, så brukade han kommentera vad jag sa till folk och hur jag sa det och skratta åt mig och tala om hur patetisk jag var, gjorde sönder skivor och filmer för att jag "var dum" eller sa fel sak...

MEN - han brukade ju inte slå mig - näe då, han kunde sätta sig på mig, hålla fast mina armar så att de var alldeles blå (och kollegor frågade om han slog mig...), och han kunde trycka upp mig mot väggen så att jag inte kunde flytta mig varken framåt, bakåt eller åt sidan, han kunde putta mig in i bordet så att jag fick jätteblåmärken över halva ryggen och hela rumpan och han kunde köra så galet fort med bilen att jag trodde att han skulle köra ihjäl oss, MEN - han slog mig ju inte riktigt... Nej, han gav mig ju inga "riktiga knytnävsslag"...

Och det slutade med att jag inte vågade ringa polisen, men jag skickade ett sms till en vän: "Vad jag än säger imorgon så påminn mig om att jag är såå rädd nu och att jag aldrig ska gå tillbaka till honom". Men nästa morgon, när jag vågade öppna dörren, så låg han där, avdäckad på hallgolvet, och såg så olycklig och liten ut, så jag hjälpte honom in i sängen, bäddade om honom och lät honom sova ut, och sedan fixade jag frukost och försökte säga att jag varit så rädd och ledsen under natten, men han pratade om hur olycklig jag gjort honom, hur osäker han blir på om jag verkligen älskar honom så han måste ju visa mig hur olycklig jag gör honom genom att göra mig lika olycklig. Och det kändes ju lite konstigt. Men mest undrade jag hur jag skulle kunna visa honom att jag älskade honom så att han slapp bli så olycklig på mig att han måste skrika, hota och skrämma mig så där.
Och vännen ringde och frågade vad som hänt, och jag slätade över det och sa att jag blivit lite ledsen, men att det var bra nu...

Och jag fastnar ofta i tanken att jag överdriver, att jag varit för känslig - men en enda låt kan få mig att känna lukten när jag satt där på det kalla klinkergolvet, känna skräcken som gjorde att munnen kändes som sandpapper - hur jag satt på det iskalla golvet och svettades av ren skräck för om han skulle lyckas få upp dörren.
När jag hörde den låten kom tårarna och ångesten - att jag stannade så länge, trots att jag så många gånger bestämde mig för att det var den sista, att jag skaffade familj och bostad med någon som behandlade mig så illa.
Men en dag ska jag kunna lyssna på den underbara artisten igen, och känna glädje över att jag tog mig ur det och att jag var stark och att jag är bra som jag är.

Många tankar och kramar till alla er som kämpar med "stanna-lämna-stanna-lämna-ångest"

Jag blir så berörd av det du delat med dig av!!
Så otroligt jobbigt du har haft och så modig du var som vågade lämna honom.
Han har ju verkligen misshandlat dig både fysiskt o psykiskt även om han inte slog dig med knytnävarna. Jag kan känna igen din rädsla när du sitter på det kalla klinkersgolvet.
För många år sedan när mina flickor var små o jag hade jobbat kväll hade de låst in sig på toaletten o storasyster sitter med en rädd lillasyster i knät och försöker trösta o skydda henne mot deras pappa som hade fått ett av sina utbrott. Och en midsommarafton som vi också fick låsa in oss alla tre på toan för han var helt tokig. Vi satt där och väntade på att han skulle lugna ner sig el somna så vi kunde smyga ut o cykla hem till min mamma o pappa. Det gör så ont att tänka på men det hjälper mig lite att förstå att jag gör rätt som tänker lämna honom snart.
Du är verkligen värd att ha ett bra liv nu!!
Kramar<3

... att du blir berörd! Jag tänkte faktiskt på bland annat dig när jag skrev det!

Det är så lätt att vara mitt i det där hemska och sedan förringa det, och ångra sig. Allt det där som man lovar sig själv där och då i det vedervärdiga, det är som bortblåst när man nästa stund hör allt det fina och snälla som partnern säger sedan, och när man ser hur ledsen och liten hen är så vill man bara trösta och finnas där - och i texten ovan blev det så tydligt hur jag direkt vände - all min rädsla, min sorg och ångest bara förpassades långt in i något mörkt hål för att ge plats åt alla tankar kring hur jag skulel kunna få honom att må bra...

Kram till dig, jag håller alla tummar för dig!!!

Vilse i pannkakan

Jag känner också igen mig. Men jag låste in mig med barnen i sovrummet. Trodde han skulle slå in dörren, vilket han också svor att han skulle göra. Vad hände? Till sist öppnade jag förstås och så fick jag vara den som krälade och bönade och försökte få honom på bättre humör. Trots att det egentligen var en omöjlig uppgift pga alkoholen. När han till sist däckade kunde jag gå och lägga mig och sen var det upp med barnen igen morgonen därpå och låtsas som om ingenting hade hänt.

Ett av barnen sa i morse, som nästan överraskad, att pappa är inte alltid arg längre - han kan vara snäll mot mig också. Jösses...