Jag började festa först när jag var 18 år. Och då ganska försiktigt eftersom jag alltid var rädd för vad andra skulle tycka och tänka om mig. Det fungerade väl på det viset i va 5 år. Sedan började jag dricka när jag kom hem efter jobbet. För att koppla av. Eftersom jag bodde ensam så var det ingen som visste något. Det gick förstås så långt så att jag hittade på ursäkter för att inte behöva umgås med vänner för sent på kvällarna. Jag hade nu brottom hem till min Martini som gällde på den tiden.
Så träffade jag min man och under några år så var det slut med vardagsdrickandet. Men fester på helgerna var det gott om.
Men så började jag smygdricka mitt i veckorna. Inte varje dag men när jag tyckte att det var tråkigt och blev deprimerad. För att göra en lång historia kort så slutade det med att jag drack varje dag i minst tre års tid. Jag tyckte att jag skötte det snyggt men var ändå förvånad att min annars så smarta man inte förstod hur det låg till...
Jag började få en ömmande lever, jag hade gått upp rejält i vikt, jag började få svårt att komma ihåg vad jag sagt till folk och upprepade mig. Till slut så lät jag alltid andra leda samtalen och svarade svävande eftersom jag hade noll koll. Jag tyckte livet var drygt och ville sluta dricka men jag kunde helt enkelt inte.
Så kom då dagen då min man konfronterde mig. Jag hade haft det på känn men blev livrädd! Och lättad. Rädd för att han skulle lämna mig och lättad för att nu måste det äntligen bli ett slut på drickandet.
För att göra en lång historia kort så klarade jag till slut av det och var nykter i ett helt år. Sedan så började jag dricka lilte igen när det var fest, kanske 5-6 gånger/år. Och det har gått bra tills i våras då jag halkade tillbaka i smydrickandet igen. Vet inte riktigt hur det gick till när jag tog det steget.
Och så har det fortsatt tills jag tappade kontrollen och min man blev misstänksam.
Ångesten var kvävande och jag panikletade på webben efter något, vad som helst, annat än AA, men som ändå kunde vara ett stöd.
Och här är jag, och tänker rada upp några orsaker som ska hålla mig nykter:
- Ro i sinnet - ingen ångest över vad som sagts och gjort eller inte
- Ro i sinnet - att gå och lägga sig på kvällen utan att oroa sig om sin partner anar något, vakna utan att behöva oroa sig över att sin partner märkt något
- Ro i sinnet - att inte behöva oroa sig för att det ska lukta alkohol av mig på jobbet
- Min kropp mår bra, ingen ömmande lever, en mage som inte krånglar, mer ork toll träning
- Min kropp ser ut att må bra - inget plufsigt ansikte, ingen övervikt (som beror på alkhohol)

Mycket mer går att rada upp men starkaste orsaken är att kärleken till min man ska vara utan ångest!

LenaNyman

... ingen är som du? Klart att ingen är som du! Eller som jag. Eller som Moa. Men vi är nog mer lika varandra än olika, oavsett hur våra respektive liv råkar se ut. Och det vi skriver om här speglar ju bara en liten bråkdel av vilka vi är innerst inne. Själv har jag märkt att det verkar vara många som springer och joggar här på forumet, men det skulle jag aldrig fixa. Till exempel.
:)

/LN

Nytt vitt år

Tack för ditt svar, det värmde att du skrev att jag var välkommen!
Ska fundera på det du skrev. Låter förhoppningsfullt att det är en process, tycker jag.
Vill ju inte att nästa sommar blir som de föregående men det är långt dit och någonstans på vägen så kommer jag tycka att det går så lätt att låta bli att dricka. Bara för att det går så lätt så tror jag att det går bra att börja dricka igen. Sedan har jag totalt tappat motivationen att vara nykter eller hålla nere konsumtionen. Så håller det på år efter år. Varje höst så känner jag att nu får det vara nog. Hoppas så att denna process ska leda till att jag inte börjar dricka i vår igen, utan verkligen orkar satsa på att prova ett helnyktert år. Jag kanske har fel men jag inbillar mig att Moa har haft nytta av att ha haft ett helnyktert år i livet,

Moa

Vi är alla unika i vår egen situation. Och även om det kan verka som om det går någorlunda lätt att avstå alkohol när du läser en del trådar, är det definitivt inte det. Då skulle nog ingen vara i det här forumet. Jag har det definitvit inte lätt. Inte för att jag har något direkt sug efter alkoholen i sig, men för att jag vill vara glad, slippa depressionerna, och för min del så är det alkoholen som hjälper mig med det. Jag har redan ångrat många gånger om, att jag sagt att jag aldrig mer ska dricka alkohol. Funderar hela tiden på hur jag ska ta mig ur det löftet, för att i nästa stund förklara för mig själv att jag måste skärpa mig, för jag vet ju mitt eget bästa, att aldrig mer dricka a. Så ja det är en ständig kamp. Men genom att läsa alla trådar här så har jag förtstt att det blir lättare med tiden...
Jag håller med Lena Nyman om att du ska starta en egen tråd här. Jag tror att det kommer att hjälpa dig att få skriva ned dina funderingar, känslor, och kamper och få respons från mig och andra i forumet!
Välkommen hit och låt oss försöka tillsammans i vetskapen att vi inte är ensamma i bår situation!
Kram!

Moa

Ja, jag alltså. Vadå inget sug efter alkoholen i sig... Tänkte nog på att jag aldrig mått fysiskt dåligt i min längtan efter att få dricka a...
Ja, ja, man kan alltid bättra sig...
Hålller på att läsa en bok " Introvert, den tysta revolutionen". Har alltid känt mig så utanför, annorlunda, och socialt obegåvad. Tyvcker det är jobbigt att umgås ngn längre stund med människor som jag inte känner och tystnar totalt i större grupper. Har alltid varit förundad över att folk kan hitta på så mycket att prata om! Nu har det här blivit bättre med åren i och med att jag lärt mig kliva in i olika roller, lärt mig vad som är vedertaget att prata om, ställer alla rätta frågor, tillräckligt personliga utan att vara för närgången.
Stämmer helt in på en introvert personlighet har jag nu förstått, till skillnad mot en extrovert person som strålar, får sin energi från att umgås med andra människor, gärna är mittpunkten på fester.
Nu finns tydligen en skala man kan befinna sig på mellan dessa två personligheter och ett test finns i slutet av boken. Ska bli spännande och se vad testet säger!

Moa

"Varje sekund börjar ett nytt liv för oss. Låt oss möta det med glädje. Vi måste kämpa på vare sig vi vill eller inte och det bästa är att se framåt och inte bakåt." av Jerome K. Jerome.

Ok. Framåt var det Jiihaa!!!

Moa

Jag, läser och läser här på forumet, Ebba, Steglitsan, Muränan, Konstnären, LenaNyman och många fler. Och jag känner att jag har inget att skriva om för egen del. Mitt liv har varit så enkelt i jämförelse. Ganska okej uppväxt, bra äktenskap, bra jobb, ett välordnat liv. Man kan undra var min dåliga självkänsla kommer ifrån...
Jag har egentligen inget att se fram emot när jag tänker efter. Förut så visste jag i alla fall att det blev någon fest framöver då jag kunde dricka lite (eller mycket), bli glad och pratsam och känna mig som en vanligt social människa. Nu ser jag egentligen ingen ljusning. Bara samma grå vardag som rinner fram utan något som gör mig glad eller får mig att skratta. Känner mig bara håglös, utanför... En dålig dag idag.

LenaNyman

... att alkoholen förlöser dig, öppnar porten till glädje och samhörighet. Och det låter som att du inte kan ta dig dithän av egen kraft. Och så låter det nästan som att även om du visste hur du skulle göra så orkar du inte riktigt?

Ja, vad gör man då?

LenaNyman

Livsviktigt. Speciellt i vår situation. Skratterapi. Hoppa på ett ben i tjugo meter i folktätt område. Säga hej till kundvagnen bredvid. Vinka glatt till en medtrafikant. Själv vara den glädje man behöver från någon annan. Kolla youtubeklipp av sin favvo-stand up:are. Peta mannen i magen.

På något sätt bryta håglösheten.

Moa

Försöker kämpa mig upp igen då. Så här kan jag ju inte fortsätta må. Sluta tyck synd om mig själv och vara ett offer. Ta tag i och gör något åt!
Jodå, det ska jag. Men just nu så tänker jag vara en liten flicka som vill krypa upp i mormors famn som luktar tryggt och gott och gömma mig för världen en stund.

LenaNyman

Ja, kära Moa. Man får ta allt i tur och ordning.

Stor kram.

steglitsan

Ge dig själv möjligheten att göra något nytt? Ny träningsform, ett annat pass på gymmet? Gå en kvällskurs, starta ett litet företag? Skriv ner vad du ville göra när du var yngre eller slutade gymnasiet? Hade du något intresse då som du glömt bort? Vad går du igång på? När jag sysselsatt mig med exempelvis tennis (och virkningen men det börjar ju kännas lite töntigt att tjata om) så har jag vuxit inför mig själv eftersom jag sett att jag utvecklats inom det. Det var något jag sysslade med på mellanstadiet men som jag tog upp nu i somras. Vad det än är som man utvecklas inom så kommer man högakta sig själv ännu mer. Hitta det som får din mage att pirra till och längta till när du är på jobbet. Lättare sagt än gjort. Tyvärr tror jag dock att man ibland själv aktivt måste leta sig fram till vad det är.

Moa

Tack kära ni för att ni orkar lyssna på mitt dystra dravel ;)
Steglitsan, jag har tagit mig för med det jag alltid drömt om nämligen att sjunga i kör, en gospelkör. Det är fantastiskt roligt och ger en ordentlig adrenalinkick. Och jag springer vilket är otroligt skönt för både kropp och själ. Oftast så är mina dagar bra men sedan, plötsligt, av ett ord från någon, en sång, ngt jag läser, ja, jag det kan vara vad som helst som egentligen är betydelselöst, så sjunker jag ned i ett nattsvart hål och ser ingen ljusning. Jag brukar dock veta att det går över och bara andas, går ned på lågvarv, tills det går över. Men nu i samband med att jag övergivit alkoholen så tappade jag den vetskapen på något vis...
Men, men, jag är på väg upp igen och mår mycket bättre idag. Svarta tankar kommer och går men de dyker upp allt mer sällan. Och jag försöker ignorera dem så gott det går. Att spela glad, om man nu orkar det, hjälper och till slut så brukar glädjen vara äkta.
Funderar nu på att bjuda hem goda vänner på middag i helgen för att göra något trevligt. Alkoholfritt för oss förstås men jag tror inte att det kommer att kännas besvärligt. Just bara för att det är de.
Nej, nu ska det bli gott med lite kaffe! Och kanske en chokladbit. Och locka upp katten i knät och lyssna på/känna kurrandet. Gott för själen! :)

Moa

Springer runt på jobbet och nynnar på en liten melodi, stannar upp och upptäcker att det är "Barnatro"!
Undrar var den har legat gömt och varför den poppar upp just nu? :)

Moa

Söndag morgon och klockan är strax efter 8. Sitter och dricker kaffe och tittar på F1. Inte för att jag är så intresserad men har mannen och svärmor i soffan som är stora fans.
Älskar tidiga helgmornar när det inte finns några förväntningar på att något måste göras utan man bara kan finnas till. Likaså om jag vaknar på natten. Kollar ev på tv (som vi har i sovrummet) och känner att det är min alldeles egen tid! Burrar ner mig under täcket och bara myser...

Moa

Jag finns här och läser och läser och blir alldeles överväldigad. Känner i gen mig i så många situationer, som ditt utbrott och sedan ångesten att bli lämnad, och känner stor oro och sorg för Ebba. Jag finner dock inga ord. Alla ord känns så små i det stora hela. Blir dock lite lugnad av att ni andra kan stötta och visa att ni finns för varandra.
Det är väl lite av mitt problem. Jag tycker att jag är för oviktig, att mina uttryck är betydelselösa...
Blir i alla fall så himla glad av att någon saknar mig! :) Tack Lena!