Jag vet inte om jag är alkoholist, men jag ligger definitivt i riskzonen. Jag är strax över 25 år och har ända sedan jag var i 16-17-årsåldern druckit mycket. Jag kan inte motstå den där känslan av att allt bara lägger sig ett tag, och att man vid tredje-fjärde glaset hittar ny energi, blir peppad, rolig, glad.
Min akilleshäl är det där med lugnet. Man tar ett glas och kan plötsligt bara slappna av, släppa saker, koppla bort stress och allt stökigt i livet. Och det är här som vardagsdrickandet kommer in. Jag är en person som det senaste året satt i system att få gå på afterwork i princip varje dag. Med kollegor, ex-kollegor, gamla kompisar, nya kompisar, kompisars kompisar eller så ”missar jag tåget” och sätter mig i baren på stationen i väntan på nästa.
Så här har det varit i över ett år, men det är inget som fått mig att höja på ögonbrynen, det har däremot en rad händelser som inträffat den senaste månaden gjort.
Jag blir alltid nere på hösten och äter ganska starka antidepressiva mediciner (ssri). Jag har alltid varit (blivit?) en person som tål väldigt mycket alkohol, men den senaste månaden har det spårat ordentligt flera gånger. Alldeles för många morgnar har jag vaknat upp praktiskt taget utan minne från kvällen och natten. Sedan har det visat sig att jag gjort riktigt dumma saker, saker som jag aldrig skulle få för mig att göra i nyktert tillstånd. Jag minns fragment av utekvällar då jag på väg till toaletten gått förbi baren och shottar, att jag säger att jag ska gå och köpa en öl, men i själva verket köper en öl och en shot som jag drar i mig innan jag går tillbaka. Jag kan inte stå ut med känslan av att inte bli full, jag dricker och dricker men blir inte full - sedan bara slår det, och ja, spårar. Det är som att någon annan står vid spakarna, och jag bara dricker. Och beter mig som en idiot. Och vill dö dagen efter.
Jag förstår ju att jag måste göra något åt detta, men samtidigt så är fan alkoholen min livlina, känns det som. Jag pallar inte att deala med livet om inte jag får det där andningshålet som alkoholen ger mig. Jag vet inte vad jag ska göra. Just nu känns det som att alkoholen är min bästa vän och min värsta fiende. Men mitt liv är så jävla rörigt, jag har ingen fast punkt i livet, privat, i jobbet, eller ens boende - allt är kaos och då är fan alkoholen min vän. Den gör att jag taggar ner, att jag träffar vänner, att jag kommer ut.
Jag vet inte riktigt vad jag vill ha sagt, men det känns som att min relation till alkohol är problematisk, men att bilden även är nyanserad. Är det någon som känner igen sig? Någon som har råd till mig? Jag har väldigt dålig självdiciplin, jag har försökt trappa ned men det går inte så bra. Jag bestämmer mig för EN öl, inte mer, men så blir det fem-sex och nån drink och en shot på det..