av Izzy

Hej! Jag är ny här. Är sambo med en man som är alkoholist:( Vi har två barn tillsammans på 16 o 21 år. De har varit med om så mycket och jag har så dåligt samvete för att jag har låtit dem växa upp i sånt kaos! För han är inte snäll när han dricker! Han gapar ,skriker o säger taskiga saker. Jag kan inte ta mig ur det här på egen hand. Jag tog mod till mig efter sista bråket då min ena dotter sa att hon kanske inte ville komma hem mer o min andra dotter hade fått höra en massa skit. Ja sa att jag skulle sova borta den natten och att han är alkoholist och behöver hjälp o att han har gjort våra barn så illa ! Men då sa han att han skulle sluta dricka och bad om ursäkt som han aldrig brukar göra. Så jag gav honom en chans. Han höll upp ca 14 dagar men har så smått börjat igen:( Jag behöver råd!! Vad ska jag göra nu?? Kram Izzy

flygcert
sön, 2014-11-23 - 19:35

och du kommer kunna kämpa lite till!
Ibland när jag var mitt i min separation och jag fick kommentarer om att man får oanade krafter, trots att det känns som at all tär slut och all kraft är borta så kommer det ny kraft när man behöver det osv, så kändes det som ett slag i huvudet varje gång - för där satt jag och kände inte alls någon kraft... MEN - uppenbarligen kom det oanade krafter, för jag har kämpat så här långt, och jag fortsätter kämpa - och du har kämpat så här långt och jag hör att du fortsätter kämpa!!

Jag vet att det är jobbigt, och det är fruktansvärt när barnen mår dåligt, men du gör så gott du kan, och det är inte ditt fel att ni har hamnat i denna situationen! Kanske kan de få hjälp utifrån?!

Everything will be okay in the end - if it is not okay it is not the end!
Kramar!

Sorgsen44
mån, 2014-11-24 - 22:49

Åh va alla berättelser på forumet är igenkännade.
Den maktlöshet man känner.
Förtvivlan, besvikelse, oro, ångest.....all vaken tid grubblar man och oroar man sig för någon man har älskat eller älskar men kroppen SKRIKER att det går inte längre.
Gång på gång så blir man besviken.
Man kommer till ett slut där man känner att det är nog nu.
Du kommer orka mer än du tror...men ta en dag i taget mer orkar man inte när det är som jobbigast.
Bra att du gör en förändring.både för barnen och dig.
Önskar dig all lycka o styrka.

Izzy
ons, 2014-11-26 - 16:35

För barnens skull o för mon egen men det är svårt! Är så rädd att jag ska bli sjuk av all stress så , känns som jag är på väg in i väggen, men det får inte hända. Vem ska då finnas där för barnen!! Det verkar som att man har som nå slags reservkrafter kvar ändå som du skriver Flygcert . Men det som är jobbigast är när barnen mår dåligt o man känner sig så maktlös. Man vill så gärna göra nåt för att de ska må bättre men vet inte hur. Och så har man en alkis hemma som inte bryr sig om nåt , jag känner mig så ensam! Ja man får ta en dag i taget något annat orkar jag inte. Tack för att ni stöttar mig<3

Vilse i pannkakan
tors, 2014-11-27 - 13:40

Ensamheten är det jag tycker är värst nu. Även om han är hemma och är nykter så känner jag mig så otroligt ensam. Det är som ett tomrum mellan oss där det bara ekar.

Men du är stark och du har kommit långt och är en inspiration för oss som är kvar. Fortsätt kämpa!

Kram

Izzy
ons, 2014-12-03 - 14:31

Känner precis likadant att att det var/är som ett tomrum mellan oss o man känner sig så fruktansvärt ensam. Det är nog värre på nåt sätt att vara ensam i tvåsamheten!!
Jag känner mig så otroligt svag just nu o det känns som jag ska klappa ihop. När som helst. Jag har börjat flytta in i lägenheten o har tänkt att vi ska kunna flytta in i helgen. Men det är så mycket o tänka på o jag kan inte tänka jag tror min hjärna har slutat att fungera. Min sambo är otroligt hjässan o hjälper till i lägenheten men jag vågar inta känna glädje över det, är rädd att det kommer ett bakslag snart! Eller det kommer att göra det vet bara inte när. Han har också varit så hemsk dum mot vår dotter så jagar inte säker på om hon någonsin vill ha med honom att göra mer. Det är så jobbigt att se henne så ledsen o deprimerad. Jag vill kunna göra nåt. Jag skulle behöva lite extra kraft nu för att orka.

flygcert
ons, 2014-12-03 - 15:12

gå och köp dig en present, något du vill ha, något som blir en symbol!
När jag flyttade så köpte jag en ängel, expediten fick slå in den, coh sedan förvarade jag den i min garderob ett tag - och varje gång jag såg presenten så tänkte jag att jag var på rätt spår. Och en dag, när det kändes som jag behövde pepp så satt jag med te och choklad, härlig musik, och så öppnade jag min present och än idag uppskattar jag min ängel väldigt mycket! Den ger mig kraft och tro på mig själv!

Du är värd detta! Jag tror att du har rätt - han är snäll och hjälpsam nu, men det kommer ett bakslag!
Var rädd om dig! Det kommer svaja ett tag, och det kommer vara oerhört jobbigt emellanåt, men det kommer bli bättre!!!

Mittendaliv
lör, 2014-12-06 - 08:46

Hoppas att det går bra med flytten! Jag tror du kan finna ro när du får ett eget hem utan alkohol, lögner och allt som livet med en alkoholist innebär. Kram!

Izzy
tors, 2014-12-18 - 16:47

Nu är jag här igen, har inte riktigt haft kraften att skriva nåt. Det har varit så mycket med flytt o mina barn som inte mår bra. Nu har jag iallafall fall lägenheten klar så det går att flytta in där men jag har inte gjort det än, har bara sovit där en natt. Det kändes jättekonstigt men skönt. Det var så lugnt o jag behövde inte tänka på om han hade druckit el inte o om han skulle få nåt utbrott. Hade svårt att sova o vaknade stup i ett o drömde konstiga drömmar om min fd sambo. Jag drömde att han var i min lägenhet o vägrade gå därifrån! Det var jättehemskt . Har tänkt att jag ska flytta på riktigt efter nyår. Hur ska julen bli då? Vi har sagt att vi ska fira den tillsammans som vanligt. Det är nog en dålig ide egentligen. Men det var barnen som ville det o de får bestämma. Så nu måste jag ta det där samtalet igen om alkoholen till jul. Att det inte blir någon sprit i jul om vi ska fira tillsammans för det är tjejernas önskemål. Jag hoppas det inte blir bråk om det bara men har på känn att det blir det.!!

Kaeljo
tors, 2014-12-18 - 21:17

Jag har följt dig här i din tråd. Känner igen mig mycket i dig. Jag tror också jag är på väg bort, men inte kommit så långt som dig. Önskar att jag kommit så långt. Du är så stark!
Jag försöker att se framåt så långt som till att jag har en egen lägenhet och känna den känslan när allt känns motigt. Men då känns det som att jag måste kämpa.
Vad är det dina barn har mest emot? Mina barn är vuxna och utflugna och lever sina egna liv, men ändå är jag lite orolig för hur de ska ta det.
Många kramar till dig.

Izzy
fre, 2014-12-19 - 11:36

Jag har läst i din tråd med o ser att vi har haft det ganska lika . Jag har också varit tillsammans med min sambo länge!! Närmare bestämt 24 år!! Han har alltid druckit för mycket även när vi nyss hade träffats fast det var inget jag tänkte så mycket på då. Det som var värst då var att han blev så elak o kallade
mig för en massa fula saker, han var också väldigt svartsjuk! Jag förstår inte idag när jag tänker tillbaka på det att jag stannade kvar för jag hade ju inget då som höll mig kvar. Åren gick o vi fick två underbara tjejer skaffade hus o djur mm, jag hade aldrig bott själv o trodde väl inte att jag skulle klara mig eftersom han skötte allting ( betalade räkningar, kontakt med banken, handlade , tankade mm) jag skötte hemmet o barnen. Jag hade så dåligt självförtroende o trodde inte mig själv om någonting. Jag vet inte riktigt vad det var som fick mig att ta steget men jag tror att det var att jag såg hur dåligt min dotter mådde o hur dum han var mot henne o även min andra dotter som har flyttat hemifrån. Jag tog även hjälp från familjerådgivningen o Anhörigcentrum , spm har hjälpt mig mycket. O forumet här såklart!!<3 det kom till en punkt då jag bara visste att ja g inte kunde stanna längre. Jag har väldigt dåligt samvete för att jag inte gjort det tidigare för då hade nog mina barn mått mycket bättre idag. Det du frågade om vad mina barn tyckte var jobbigast var nog för min yngsta dotter att behöva flytta från huset till en tvåa. Hon vill inte bo med sin pappa som det är nu. Hoppas de kan få en fungerande relation i framtiden. Min älsta dotter flyttade hemifrån för ca 3 år sen o hon tyckte att det var bra o att jag var modig o det kändes skönt att höra. Jag hoppas att du också får kraften att skiljas för det verkar som att det är det du vill . När man har levt så som vi har gjort under så många år så tar det död på känslorna i alla fall för min del. Tänk på dig själv nu!! Vi lever bara en gång o du är värd så mycket mer!!
Styrkekramar till dig!!<3

mulletant
lör, 2014-12-20 - 05:12

så skönt, tänker jag, att du har ditt eget hem nu! Din plats där du bestämmer och kan vara i frid och ro. Vilket jättejobb du gjort!
Kram, kram / mt

Izzy
sön, 2014-12-21 - 19:49

Ja det känns jätteskönt att jag har kommit så här långt men det har inte varit lätt. Oj vad jag har tvivlat om jag gjort rätt o velat fram o tillbaka. Jag förstår inte att det är jag som har fixat det här även om det är mycket kvar än.
Kram<3

Mittendaliv
sön, 2014-12-21 - 21:07

Jag blev så glad av att läsa dina senaste inlägg. Att du har ett hem där det är lugnt och du inte behöver tassa på tå för att undvika bråk är du så värd. Du har verkligen valt livet, vilken resa du har gjort! Hoppas julen blir lugn och att du trots att det är jobbigt kan njuta av att skapa ditt alldeles egna hem. Kram!

flygcert
sön, 2014-12-21 - 22:34

Det är du, och bara du - så stark du är!
Jag vet att det är en lång väg kvar, det är sorg, ensamhet, osäkerhet och tankar som fladdrar åt alla håll, eller var i alla fall så för mig, men det är värt det!! Några av mina närmaste vänner, och min familj, säger då och då till mig "vad stark du är som fixat detta, vi är så stolta över dig! Tänk att du klarade att lämna, att du fixar ditt egna hus och driver allt vidare som du behöver!" - varje gång blir jag lite generad och vill gärna prata bort det, för jag kanske inte hade det så illa, jag kanske borde ha stannat, jag kanske har överdrivit... Men nära två år Eftr. Att jag lämnade mitt ex så försöker jag att inte prata bort det, utan tacka och sträcka lite extra på mig och bára njuta av orden - jag lämnade, för det gick inte att leva så och det är inte meningen att någon ska leva så. Och nu säger jag till dig: vad stark du är, tänk att du lämnat och att du kämpar för dig och för barnen, jag är stolt över dig!! Hoppas att du kan sträcka på dig och njuta av de orden!

Nu sitter jag här i mitt hus, för snart två år sedan lämnade jag mitt ex, för ett år sedan flyttade jag in i mitt hus, och jag njuter! De är ensamt ibland, men jag lever, jag behöver inte oroa mig för någon annans ilska, jag sparar pengar varje månad... Jag lever, inte för att någon annan låter mig leva utan för att jag stod upp för mig och mina barn! Det är lycka! Varje gång jag gör fika till mig själv så tänker jag på alla hot, allt skäll jag fick för att jag gjorde fel fika, tog fram fel sak, inte tog ur skeden ur hans kaffe osv. Jag har det lugnt nu. Hoppas att du också känner lugn. Det är kämpigt, och framför allt när barnen inte mår bra, men det finns lösningar, allt löser sig, på något sätt.
Varma kramar

Izzy
lör, 2015-01-03 - 22:53

För att ni är så snälla o stöttande!! Jag har inte skrivit på ett tag igen för orken har inte funnits där men jag läser vad ni skriver. Jag har. Fixat det själv det har jag men jag tvekar o tvivlar om jag gör rätt ändå o jag har så svårt att se nu att det kommer att bli bra nån gång. Min yngsta dotter mår så otroligt dåligt o det är allt jag tänker på nu hur jag ska kunna hjälpa henne. Hon har fått hjälp på olika sätt men det funkar inte o jag känner mig så maktlös. Det verkar som att hon är trött på livet o hon tror aldrig att det kan bli bättre, hon ser ingen ljusning o det skär i mitt hjärta att höra det. Hon säger att det inte beror på hennes pappa o mig men att det inte gör saken bättre o hon vill inte flytta mellan oss för hon orkar knappt ta sig ur sängen o vill helst bara sova. Hur ska man som mamma tackla det när jag själv inte orkar någonting. Vet inte hur jag ska göra för att livet ska kännas lite lättare för henne.
Lägenheten står klar med möbler o så o idag sa jag till min fd sambo att. jag tänkte packa o flytta idag. Han verkade lite konstig när jag sa det. Mot kvällen pratade vi om att vi ändå skulle äta tillsammans o köpa hämtmat o det var han med på. Jag var borta en timme o när jag kom hem var han bra full o skulle inte ha nån mat. Vi kunde väl ta med maten o åka till lägenheten tyckte han. Han blev som förbytt o det är så läskigt. Jag sa till min dotter att vi kunde väl åka till lägenheten men hon ville inte det o jag vill inte lämna henne med honom. Det är så rörigt o jag kan inte tänka. Nu sitter jag här o vet varken ut eller in om jag ska åka för det låter ändå som att det är ok för henne att jag gör det. Varför är det så svårt att leva? Kommer man någonsin att känna lycka?
Kram

mulletant
sön, 2015-01-04 - 06:22

Izzy, så kämpigt! Och vad du jobbar för att ingen ska fara illa..... vet du, nu har din lägenhet, ditt eget hem. Nu ska du flytta dit och börja leva och bo där. Jag vet och förstår att det är svårt att "klippa" men inget blir bättre av att dra ut på det, det har du gjort.... försökt och försökt.... Ta till dig det senaste med hämtmaten, det var uppenbarligen ingen bra ide'. Fundera hur du tänkte.... Kanske att det skulle bli ett någorlunda trevligt avslut? Vet du, du måste nog ge upp det, just nu i alla fall, och ta steget. Ut och till ditt eget hem som står och väntar. Ta det fulla ansvaret för ditt liv och hålla fokus framåt.

Kan du få hjälp med att planera vad du ska göra olika dagar så att du inte står inför så många situationer där du drabbas av att välja mellan ditt gamla och ditt nya liv - det där nya livet som väntar på dig och som tvekar att stiga in i helt och fullt. Det där du kanske längtar efter i ditt gamla, invanda liv (en trivsam samvaro med hämtmat?) det finns inte just nu. Jag kan faktiskt också förstå mannen, du har sagt att du flyttar, du har ett eget hem - varför dra ut på smärtan då?

Dottern behöver säkert få tydliga ramar och hon kan kanske inte besluta själv var hon vill vara.... Hon är säkert minst lika uppfylld av komplexa och motstridiga känslor som du är.
Jag sparar här, måste läsa i din tråd och tappar snart allt jag skrivit... Fortsätter / mt

mulletant
sön, 2015-01-04 - 06:34

Jag tror att just inget barn vill lägga skuld på sina föräldrar för att hen mår dåligt.... Det är inte viktigt I er samvaro just nu vad som orsakar hennes illabefinnande men förvisso är alkoholism en familjesjukdom som påverkar alla relationer i en familj.

Jag hoppas innerligt att du hittar kraften att stiga in i din egen bostad, ta flickan med - och OBS betona att varken du eller hon, i synnerhet inte hon, kan eller ska ta ansvar för pappas liv och hälsa!!! Det är en övermäktig uppgift och ansvaret måste vara hans!

Jag vet att Alateen har konvent i Stockholm 18 januari, ska söka länk åt dig. Kanske det vore nåt? Eller, jag menar att jag tror det skulle vara bra för er!

Hoppas jag inte varit för burdus nu.... Vill väl, är själv ett vuxet barn.... med en vanmäktig mamma.... Önskar er allt det bästa. Kram / mt

Izzy
sön, 2015-01-04 - 11:24

Ja jag försöker kämpa men det känns som allt jag gör o säger blir fel. Jag åkte aldrig till lägenheten igår men måste bestämma mig för att göra det idag . Det är nog som du säger att jag inte kan dra ut på det mer, men det som känns så svårt det är att jag tror inte att jag får med min dotter o det känns så hemskt att lämna henne hos honom. Vet inte hur jag ska göra, är jag hemsk om jag flyttar o hon blir kvar. Är så orolig för henne eftersom hon mår så dåligt.
Konventet som du föreslog skulle nog vara jättebra för oss men min dotter skulle aldrig följa med. Det är då synd för hon skulle nog må bra av det.
Nu tänker jag ta en promenad med en kompis som jag inte träffat på länge o som erbjudit sig att hjälpa mig men jag har inte tagit emot hjälpen. Tänker hela tiden att jag ska klara allt själv men måste nog börja tänka om. När jag kommer hem ska jag fortsätta med flytten o ha som mål att bo i lägenheten inatt .
Kram<3

mulletant
sön, 2015-01-04 - 13:22

du ska bestämma dig för att åka till lägenheten idag. Så klart jag förstår din oro för dottern. Hur gammal är hon? Hon går väl i skola eller hur? Då ska hon ju dit alldeles snart. Om hon inte stiger upp måste hon få hjälp! Tror du mannen vill ha henne kvar i sitt boende? Annars vore det bra om ni bestämmer att hon ska vara hos dig just nu om han inte kan hålla sig nykter.

BRA att du går ut med kompisen och att du förstår att det är bra med sällskap och hjälp. Angående konventet så kan du ju berätta om det för dottern och gå dit själv! Det kan vara bra för dig även utan dotter och du förmedlar ju hela tiden med din hållning till henne vad du anser viktigt genom det du gör. Framförallt genom det du gör!

Håll taget! Kram / mt