Hej!
Jag försökte hitta någon tråd om hur det är när man har en förälder som är alkoholist och man försöker sätta gränser, och hur jobbigt det är. Men jag tror jag får skapa en själv.
Jag mår jättedåligt just nu och jag har svårt att sova, pga den konflikt som jag har just nu med min pappa.
Jag har en dotter som är 6 år. Vi bor långt ifrån mina föräldrar och vi ses inte så ofta. Nu tycker min pappa och min styvmor att de ska umgås själva med min dotter. Jag har tidigare tillåtit det för jag har inte velat göra honom ledsen... trots att min magkänsla har sagt att det är fel. Jag har inte heller vågat konfrontera honom för att inte förstöra vår relation.
När min dotter var 1-2 år så passade de henne ibland, jag var tydlig med att en av dem var tvungen att vara nyktra, men när jag kom hem på kvällen var de alltid fulla båda två. Det är inte ok.
Men nu ville de ha henne en vecka och jag sa nej. Och jag var för första gången öppen med hur pappas drickande har påverkat mig, hur jag har varit deprimerad sen jag var 10-11 år gammal för att jag inte hade någon vuxen att luta mig mot. Och att jag äntligen har blivit mentalt frisk, och att jag inte accepterar det här beteendet som han har. Jag skrev ner allt i ett långt mail och nu har han inte svarat.
Jag ligger på nätterna och är rädd. Jag vet inte vad jag är rädd för. Vad kan han säga som skulle såra mig mer? Han har redan sagt till mig att han inte vill att jag ska vara med dem. Min styvmor har redan försökt kasta ut mig när jag besökte dem i somras. Kanske är det en automatisk känsla som uppstår när jag konfronterar min pappa eftersom jag alltid ville vara honom till lags?
Min pappa var aldrig elak när jag växte upp, vi spenderade mycket tid tillsammans. Men alkoholen fanns alltid där och mina känslor blev alltid ignorerade. Jag hade alltid skuldkänslor för allt möjligt och ville alltid göra honom glad. Och jag kände sån oerhörd skam varje gång jag visade andra känslor än ett falskt leende. Jag har utvecklat det varmaste falska leendet du kan tänka dig ;)
Finns det någon där ute som känner igen sig? Som befinner sig i den fasen när man försöker sätta gränser?
Jag måste hitta ett sätt att hantera det här. Eftersom jag inte kan sova och jag tänker på det hela tiden så tar det mycket energi från min dotter, och då mår jag ännu sämre.