....har jag nu lyckats klara mig utan alkohol. Jag har under tiden varit inne och läst lite här och fått otroligt bra tips från Er alla. Stort tack för att ni hjälpt mig utan att ni ens har vetat om det.
Efter ca 20 år (halva livet) av att öva sig på att knyta alkoholen till mig tog jag förra året ett beslut att inte ta en droppe förrän jag pratat med professionell hjälp. Min fru gav mig sitt fulla stöd och jag öppnade upp mig totalt inför min maktlöshet. Sen så rullade tiden på och jag bokade aldrig in den där hjälpen.... och har hållit mig till mitt löfte om att inte dricka förrän jag pratat med någon. Nu fortsätter jag ta en dag i taget och har inte något sug överhuvudtaget men det har varit en märklig tid.
Påskmiddagar, midsommar, sommarsemester (vilken sommar 2014 var med underbara kvällar...), jobbfester, mingel, glöggkalas, jul, nyår etc. Ja, ni förstår garanterat vilka tillfällen som passerar där det är en helt självklar del att man dricker. Suget har inte alltid varit värst, den sociala förväntningen har varit absolut svårast för mig. "Ett glas kan jag ju ta och bara stå och hänga med i alla fall" har jag tänkt många gånger. Men jag har valt bort det varje gång. Otroligt stolt, och varje val jag har lyckats har jag stärkts och också förstått att mitt beslut att "inte dricka förrän jag fått hjälp" inte längre gäller. Jag ska inte dricka alls.
Det är en vemodig känsla att ge upp en vän som man haft med sig hela livet, och alltid velat umgås med när livet känts underbart, och ibland även när det känts tungt. En vän som varit ett tryggt sällskap på mingeltillställningar, fester, raggningskvällar, tjänsteresor, konferenser och ensamma tv-kvällar. Jag har alltid druckit när jag varit glad, och aldrig när jag mått dåligt. Men där där vännen är ingen riktig vän, den är ett gift som sakta men säkert bara haft en sak i åtanke att få spridas som ett virus i kroppen och ta över. Och till slut i slutet av min alkoholkarriär att ha ordnat lyxmiddagar hemma bara för att få bjuda på vin på en vardag, suttit uppe sent på kvällarna när min fru gått och lagt sig bara för att kunna smyga med ytterligare vin (och kanske en öl, och en whiskey på toppen) så insåg jag att detta gift på något sätt fick min hjärna att vilja att allt skulle gå åt helvete. Som att det drev på mig att testa gränsen för hur illa det kunde bli. Skulle jag kunna bli av med jobbet som jag skött framgångsrikt (om än med dåliga dagar då min kropp varit helt slut från nattliga äventyr med alkoholen)? Skulle min lyckliga kärlek kunna förstöras? Skulle jag kunna överleva som arbetslös, ensam och vandra över jordklotet och klara av att vara på botten?
Jag känner mig otroligt stark av att stanna innan stupet, och kan nu leva mitt underbara liv, mitt krävande och spännande jobb, umgås med min fru, mina vänner och familj och fortsätta utvecklas som människa med ett skarpt intellekt och en vilja att se framåt och bara njuta och vara otroligt närvarande.
Trots att jag inte skrivit här tidigare vill jag avslutningsvis säga att jag kommer att ha ett fortsatt vakande öga här och på distans söka ert stöd. Jag vet att ni förstår mig och jag vet att ni delar min kamp att välja rätt varje gång.