Detta är mitt första vecka som helnykter sedan ett tag. Druckit ca 15-18 öl i veckan under 2-3 dagar i veckan under ett halvår. 29 år. Har känt mig hängig, orkeslös o sjuk i höstas så beslutat mig för att vara nykter en tid. Känt av konstiga hjärtrubbningar, varit stressad, nere och läkarna verkar tro att det är panikångestattacker. Kollat EKG m.m. Förra veckan slutade ja tvärt o tog antabus. Blev rastlös och irriterad de första 2 dagarna. 3 dagen fick jag obehagliga kramper i diafragma och lättare svettning som jag inte vet om de beror på abstinens eller pga konditionsträning. 4 dagen dödstrött och har varit så varje dag sen dess. Sömnig hela tiden o som en zombie.. Hur länge är man trött med antabus? Kan antabus vara farligt OM man skulle råka ha t.ex hjärtrubbningar? Har inte tänkt dricka något på antabus! Obs. Men undrar om det är farligt i sig mot hjärtrelaterade åkommor. Är det skadligt att träna 1 timme kondition varje dag om man går på antabus? Jag VILL bli stark, pigg och hålla mej helnykter, speciellt nu i jultider med ständiga glöggfester, julbord o firmafester. Har t.om slutat med kaffe och gått över till vegetarisk kost. Tänkt gå ner 10 kg på 2 månader. Har antabus nån biverkning så man blir extra hungrig eller nåt? Äter aldrig godis.

nya_mia

Tror det är nyttigt för alla att förstå sig själv bättre. idag hade jag en till KBT-session och fick som en kalldusch serverat ytterligare hur jag fungerar. ATT jag summa summarum har svårt att ta kritik, hantera pekpinnar och har megastort kontrollbehov! Att jag gör ALLT så himla svårt och invecklat, enbart för att ha egen kontroll över situationen. O känner jag minsta lilla brist på kontroll raserar min värld som ett korthus och allt blir skört. Har en falsk trygghet i mitt kontrollbehov och har skapat mig ytterligare ångest genom att skapa "säkerhetsbeteenden" nu under senaste halvåret.. T.ex känna mig trygg i att ha mobilen nära alltid o få panik när jag inte har den/batteriet slut = jag har inte kontroll. Människan är fascinerande ..o lite knäpp ibland! :)

Tove 2015

Ja det är nog bra att lära känna sig själv bättre och få insikt/verktyg i hur man kan hantera/förändra sitt beteende.
Att ta kritik och hantera pekpinnar är inte heller mina starkaste sidor. Har även svårt för att inte låta mig påverkas av andra människors humör.
Det vore nog inte så dumt och gå på kbt, ska bara få tummen ur och boka en tid också..

nya_mia

Ja samma här det du skrev om att påverkas så lätt av andras humör. Jag kan ha en toppendag och känna mig glad med mycket energi. Sen kan jag träffa på nån surtant i ica-kassan, och vips...så är hela min dag förstörd och känner mig nere resten av dagen. Så onödigt! Hade velat att såna situationer bara rinner av mig och att jag förblir opåverkad. Ja boka tid för kbt! Det är intressant och utvecklande. Jag känner verkligen att det går framåt hela tiden och det gynnar om man vill hålla sig nykter. Man lär sig känna igen de känsliga punkterna och rätta sig, istället för att falla igen på samma gamla ställen. :)

nya_mia

Det har slagit mig, de senaste dagarna, att det verkligen är så många pusselbitar i livet som ska stämma för att helheten ska upplevas som "bra". Det är ganska påfrestande med KBT för tankarna snurrar när man väl är själv hemma och det föder nya tankar o frågor. Det är både bra o dåligt givetvis! Bra för att då vet jag att nåt har fastnat o jag går framåt, men dåligt för min ångest som jag har ibland :) I början av KBT-behandlingen var jag ganska tvär, motvillig och hade som ett skimmer-filter mot allt negativt som hänt tidigare. Kom med bortförklaringar, skyllde på andra för att jag betett mig si o så eller tvärvägrade acceptera vissa saker. Pust! Det har varit som en boxningsmatch med terapeuten ibland och har faktiskt blivit riktigt sur på henne ibland över hennes påståenden/förklaringar. Who can blame me?! Vem på hela jordklotet tycker om att bli framställd i dålig dager? :) Alla vill ju bli sedd från den bättre sidan o de bra sidorna. Att prata om sina dåliga sidor är faktiskt svårt. Det känns som att man pratar om dr.jekyll och mr. Hyde. "Jag känner inte den där hemska människan som varit ego, försummat saker.." Hela min kropp försöker försvara mig själv med uråldriga reflexer. Fast jag vet att jag inte har rätt. Jag har visserligen nåt målet att hittills vara nykter och gå ner 10 kg. Men jag har en bit kvar att förlåta mig själv o komma upp på banan igen. Det förnekar jag inte.

nya_mia

Nu har jag beslutat att 1 februari blir sista antabus dosen. Mycket för att den redan hjälpt mig de första stapplande stegen till nykterhet. Men också för att jag inte vill belasta min kropp med ämnena i antabus som inte är världens bästa direkt. Det känns som en nystart på alla sätt med ljusare tankar än höstens deppigheter. Kanske tar en skön tripp till Miami me killen också snart!

nya_mia

I och med min nya Mia person som är nykter o bejakar livet, istället för att deppa, upplever jag att min sambo ser DET som ett hot?! Har ju varit ganska introvert o inte alls gjort saker jag gillar på kanske 1 år innan nykterheten innan jul. På nåt jättekonstigt sätt känns det som att min sambo hellre har mig i det stadiet än som nu, då jag känner mig pigg o fräsch , och vill göra massa saker. Precis som jag varit JÄMT. Jag tycker att jag hittat tillbaka till mig, men jag tror min sambo känner sig ovan vid att jag vill detta och istället tycker att jag är så annorlunda. Känner mig lite besviken över reaktionen från hans sida. För nu är jag ju den jag alltid varit (bortsett från deppåret). Har alltid varit aktiv o det känns så trist att behöva begränsa sig pga sin egen sambo! Det låter ju inte klokt! Det handlar inte alls om några extrema saker som att resa jorden runt direkt... utan att jag några ggr i veckan är nån timme extra på stan på cafe/shoppar och tränar. Tidigare var jag aldrig borta. Varför tror ni han är så negativ till detta? Jag trodde han skulle 100% nöjd med mig om jag var helt nykter, men det är han inte alls.

Stingo

Det du beskriver låter rätt normalt till mig. Det blir ofta svårt för dem som är nära att hänga med, då någon förändras fort. Hur positiva de förändringarna än i grunden är.

Kanske han känner sig ensam då du är mera borta? Har han hittat egna grejer att fylla de tiderna med? Kanske han någonstans är rädd att du dricker? Kanske allt bara känns nytt och ovant för honom? Sådana och andra liknande känslor kan lätt göra så att vi undermedvetet reagerar negativt i förändringssituationer, fast vi är glada över allt det positiva.

Prata gärna med honom om hur du känner dig, men ge honom litet tid att komma ifatt.

nya_mia

...sedan månadsskiftet och det är ingen skillnad. Känner mig lättad att inte "behöva" proppa kroppen full i onödiga kemikalier. Och lättad över att jag KAN hålla mig nykter trots allt. Jag tar inget för givet! Jag jobbar ständigt med mig själv på KBT-stunderna. Att försöka sluta vara så kontrollfreak, självkritisk, aldrig nöjd med något, beslutsångest över alla val jag gör oavsett om det är att välja toalettpapper på ICA eller större val samt sluta vara så lättstött. Det kommer ta ta tid inser jag o ska försöka ha tålamod. Blev lite less på min sambo tidigare som jag tyckte förstörde mitt nya liv genom att vara så negativ. Har pratat med han om detta och jag har förstått att det är svårt för han att ta in att jag är nykter. Han vill inte hoppas för mycket om han blir besviken OM jag får återfall. Men sådant tankesätt tycker jag är hemskt! Det blir som en negativ självuppfyllande profetia att jämt tro det värsta. Inte speciellt positivt direkt. Eller hur? Jag måste helt enkelt försöka avskärma mig från hans profetia-tänk och göra mitt bästa..för min egen skull. Inte hans.

Strulfia65

Var kan man få tag få antabus, utan att gå till läkaren? Vill inte få in det i mina journaler..

Antibus

Hej. Ny medlem på detta forum.
Har konsumerat alkohol under väldigt många år och samtidigt lidigt av ångest/depresion. Bestämde mig i våras att försöka ta mig ur alko träsket. La in mig på Mariapol och kom sen i kontakt med beroende enheten. Jag började då med antabus och det funkade väldigt bra.( Till saken hör att jag några månader innan mitt beslut så slutade jag att äta min medicin mot ångest/depresion). Effekten på mig med att ta antabus va att jag fick en otrolig energi och ville göra saker . Jag hade blivit ordinerad sjukgympa (hatar gym) och gick och tränade 3 dagar i veckan .....och började efter ett tag tycka att det va helt ok. Började även att se över mitt hem typ städa tvätta etc. Fick även matlust så jag började även äta frukost vilket jag inte gjort på massor med år.
Nu under min semester gjorde jag ett planerat återfall med alkoholen. Jag drack i 14 dagar i rad inte så att jag blev full utan en lagom hanterbar ...
Har nu fått tillbaks ångest/depresion tyvärr.....Har nu inte druckit någon alkohol på 7 dagar och det är utan att ta någon antabus. Funderar på att börja med antabus igen inte för att jag är rädd för att trilla dit igen utan för att jag mådde så bra under tiden jag tog det. Min fråga är om någon annan har erfarenheter av att man mår bra av att ta antabus?
Hare bäst

@Hej! Min kurator tyckte jag skulle prova gå på ett möte. Det har jag egentligen inget emot men är lite nervös pga min postion i mitt arbete. Tror ju möten kan vara bra men vågar inte riktigt utsätta mig för att träffa andra, även om de har problem med samma sak…

Hej @Solstorm2!

Du känner dig lite osäker kring att träffa andra samtidigt tänker du att det skulle kunna vara bra. Du har tagit ett steg genom att skriva här på forumet, ibland kan just sådant vara hjälpsamt reflektera högt för sig själv och samtidigt med andra.

Jag ser att du skrivit detta i en väldigt gammal tråd som inte varit aktiv på ett tag, en idé är om du skulle starta en egen tråd och kanske få fler svar och stöd längs vägen, vad tror du om det?

Varma hälsningar Rosette, Alkoholhjälpen