Hej!
Är en man på 34år. Mitt liv har precis gått i spillror för andra gången. Ska försöka göra en lång historia så kort jag kan.
Jag hade allt. Hus, barn, fantastiska vänner och släkt, vacker sambo och bra jobb.
När vårt andra barn kom till världen 2012 så blev det mycket jobbigt för familjen. Sambon hamna i en förlossningsdeprition, samtidigt som hon redan led av viss psykisk störning som kan härledas till hennes trasiga uppväxt. Jag drev upp en helt ny ”bas” på företaget jag jobbar på så jag var nästan alltid på jobbet, och när jag väl kom hem sent på kvällen efter 10-14h arbete så blev belöningen alkohol. Vi bråka mer och mer hemma, och för att orka med livet ökade jag mitt drickande. Ni som har barn vet hur tuff småbarnstiden är, det är jobbigt nog för ett förhållande, och ännu värre blir det när den ena partner dricker på tok för mycket.
Jag har nog alltid varit glad i alkohol, ända sen den dag man först provade. Har nog aldrig haft en vit vecka i vuxna livet, och dom senaste åren knappt en vit dag. Tar gärna en återställare om tillfälle ges och ser till att tillåtelse ges att dricka alkohol i form av middagsbjudningar eller dylikt. Är mycket sällan ute på krogen, utan jag prioriterar att vara full hemma.
December 2013 hände det värsta som kan hända. Min sambo fann en annan. Jag kom på dom. Det blev en mycket trasig separation och det finns inget som helst försvar för sättet hon valde att lämna mig på, men någonstans förstår jag att lockelsen till en annan man blir starkare när den där hemma dricker okontrollerat. Hon flytta på mindre än en månad och vi blev varannan-vecka föräldrar.
Detta gav mig tillfälle att dricka ännu mera dom veckorna jag inte hade barnen. Allt fokus låg nu på alkohol. Dom veckorna jag hade barnen var jag världens bästa pappa, men hade även då svårt att skita i att dricka några glas vin på kvällen, speciellt när sommaren kom.
Min f.d sambos nya förhållande sprack efter nån månad, hon hade hittat en ”sol och vår-are” som bara var ute efter lite ligga, sen var hon inte intressant mer. Detta gjorde mig ledsen någonstans, att hon blev så grundlurad. Ganska snabbt efter att det tog slut hitta hon ytterligare en ny, vilket gjorde mig rasande. Tyckte det var mycket olämpligt eftersom vi har två barn. Att vi tyckte så himla olika om hur barnen skulle få uppleva nya förhållanden gjorde att jag drack i ren ilska för jag tyckte hon agerade helt fel.
När hennes andra förhållande sprack i somras grävde vi ner stridsyxorna och börja umgås mer och mer. I November flytta hon hem igen. Till en början var allt fantastiskt och även fast jag drack på helgerna och vissa vardagar så var det ganska ”kontrollerat”. Men när december kom och det var lång ledighet börja problemen. Jag fick en depression över det som hände för exakt ett år sen, och jag hade otroligt svårt att hantera hennes otrohet. Hjälpen blev som vanligt, alkohol. Det ena gav det andra och tillslut kunde inte min sambo kontrollera sig utan hon blev våldsam mot mig. Slog och bet mig. Jag blev full och hon blev våldsam. Två skilda problem men som tillsammans blev väldigt olyckligt. Det blev en mycket ond spiral som var kryddad med hennes tidigare otrohet, och det gjorde att vi nästan var konstant arga på varandra under hela jul och nyårs-ledigheten.
Ingen annan än min sambo känner till mitt konstanta drickande, är det något jag är en mästare på så är det att smussla och ljuga inför alla angående alkoholen. En del vet att jag älskar vin, men dom vet nog inte om mina problem.
Nu har det värsta hänt igen. En bekant till familjen fick se ett stort bitmärke på ryggen och slog larm till vänner och familj. Jag blev ”kidnappad” av familjen och alla krävde att vi måste separera omgående. Det finns ingen som helst försvar till att hon blev aggressiv och bet mig, men hennes frustration över att jag var full, ensam hemma med barnen blev för mycket för henne. Men det är bara jag som vet hela sanningen, så alla andra tror bara att det är hon som har problem.
Hon blev helt förstörd när jag kasta ut henne och hamna på akutpsyk. Vilket är bra då hon behöver hjälp, men orättvisan jag känner att jag är den goda i denna soppa tar kål på mig.
Därför sitter jag här nu, framför min dator och googlar på alkoholist. Hittade hit, och kände att jag behöver skriva av mig. Tyvärr är nog mitt liv för alltid förändrat, och den kvinna jag älskar mest av allt är förlorad. Jag har ingen plan för min framtid, inte ens för min morgondag, men jag känner att det måste vara nog nu. För mina barns skull. Dom är fortfarande ganska små (5 och 3år) så slutar jag dricka okontrollerat nu så kommer dom inte få men av detta. Men det är hög tid att se problemet. Jag har också bestämt mig för att skicka länken till detta forum till min f.d sambo, hennes närmsta vänner och mina närmsta vänner och släkt. Jag är trött på att ljuga för alla, trött på att inte kunna leva normalt utan att anpassa minsta lilla dag till att pussla ihop dagen så man kan dricka. Jag har gjort så många sjuka saker för att få i mig alkohol. Ett exempel är väl i somras när jag åkte på bilsemester och gömde en flaska sprit i resväskan för att snabbt kunna få i mig lite så snart jag var framme hos släkt & vänner där jag skulle sova.
Jag gömmer alkohol för att säkerhetsställa att det alltid skall finnas tillgång till alkohol. Allt som fanns har jag nu hällt ut. Nu får det vara nog.
Jag gjorde AAs test idag, där man svarar JA eller NEJ på ca 25st frågor. Fler än 4st JA innebär att man har problem. Tror jag skrapa ihop 19st. Det tyder på att jag har grava problem.
I morgon ska jag ta kontakt med läkarvården. Jag måste ha hjälp att dämpa suget. Finns visst en medicin som heter campral som skall vara bra enligt flera. Jag är ju livrädd att socialen skall få upp ögonen för mina problem och ta barnen. Dom har ett kanonliv trots allt och kan inte ha det mycket bättre. Dom har alltid gått i första hand men hur förklarar man det för en sos-tant. Lägg där till att min f.d sambo ligger på akutpsyk så förstår ni min starka oro.
Nu jävlar är det slut på drickandet! Nu kan det bara bli bättre eftersom hela min värld rasat samman senaste dagarna så är jag redan nere på botten.
Jag har snart varit nykter i 1 dag, alltid något.