Jag har läst på detta forum en hel del. Men nu känner jag att jag verkligen måste skriva och se vad ni andra här tycker om min situation. Jag har varit gift med min man i 24 år och vi har två vuxna barn. Min man har druckit i 20 år. Han har druckit alkohol i stort sett varje dag, men alltid skött sitt jobb och aldrig kört bil onykter. Han har väl för det mesta bara blivit full och somnat, varit i sin egen värd. Livet har funkat trots hans drickande, även om jag har varit den som hållit i mycket i familjen. Han har inte varit riktigt närvarande. Han sökte hjälp första gången när barnen var ganska små och då var han nykter i ett halvår. Efter det har det endast varit två tre uppehåll i några månader kanske. Sedan han sökte hjälp första gången dricker han ingenting "officiellt". Han dricker ju ingenting, tror alla i vår bekantskapskrets. De ser ju honom aldrig dricka. Så genom alla år har jag levt i en lögn, känns det som. Har inte haft någon att prata med.
Efter att barnen flyttat har jag känt mig väldigt ensam, trots att vi är två. Min man har ju druckit och somnat varenda kväll. Så många gånger som jag sagt att nu får det vara nog, nu orkar jag snart inte längre osv osv. Men nej, han har inget druckit. Jag har inte kommit någon vart med honom. I somras bestämde jag mig för att det skulle bli skilsmässa. I september kom det en dag då bägaren rann över och jag sa att nu vill jag skiljas. Genast sa han att han skulle ta tag i sitt problem, så vi kunde gå vidare. Nästa dag gick han och sökte hjälp. Hans humör var på topp och vi skulle göra så mycket. Allt skulle bli så bra igen. Jag vet inte hur jag egentligen tänkte, hade väl inte förutsett att han skulle göra så här. Men det dröjde bara en vecka, sedan tog det bara stopp för mig. Min kropp reagerade helt fysiskt med att jag kände mig alldeles kallsvettig och fick ångest. Det här kändes så totalt fel. Jag kunde bara inte fortsätta som vanligt, det räckte med tanken så kom den här fysiska reaktionen. Jag hade helt enkelt inte riktiga känslor för honom och kunde inte tro på hans nykterhet. Jag har svårt att tro att det är så stora chanser att man ska förbli nykter efter 20 års missbruk.
Nu har han varit nykter i två månader och det är ju bra. Tyvärr kan jag inte tycka att allt är bra, vilket han tycker. Han mår jättedåligt nu. Mycket ångest, oro och förtvivlan. Han är ledsen och jag känner inte att jag kan hjälpa honom. Det enda som lugnar honom är ju att jag säger att vi inte ska skiljas, men det kan jag inte. Jag har min ångest över att jag inte vill leva kvar i vårt förhållande trots hans nykterhet. Han lovar att han aldrig mer ska dricka, men det har han lovat förut. Nu går jag här hemma och bara mår dåligt och med hemska skuldkänslor. Jag känner mig som syndabocken i familjen. Barnen blir ledsna och det är det värsta av allt. Trodde innan att det skulle vara mycket enklare att ta ut skilsmässa. Hade föreställt mig det enklare.
Är det någon som har råd att ge mig? Så trött på allt.

att sin fru tycker synd om en pga sitt misdbruk och att man inte lämbar någon i nöd skuöle jag svara. Om nu din kille slutat dricka är det så kört att re relation inte kan reparerad?

Kaeljo

Det känns som det är kört och jag längtar efter att få leva för mig själv. Slutat dricka säger du, Aeromagnus. Men han har "slutat" dricka flera gånger förut också, Men det har då gått några veckor och sedan har han varit igång igen, fast han har LOVAT att aldrig mer dricka. Det är väl klart att han inte dricker nu så länge det är som det är nu, att jag är kvar. Med tidigare erfarenheter så ser jag inte annat än att han förr eller senare kommer att dricka igen om jag säger att jag stannar. Varför skulle det bli så annorlunda denna gången. Han kanske är nykter lite längre den här gången, men jag är inte så ung längre och känner att jag inte vill slösa bort ytterligare några år. Hur många chanser ska han få, tycker du?

Vad tufft du har det. Jag upplever att du utsätts för något som kallas känslomässig manipulation. Ett typiskt beteende i samband med alkoholmissbruk och det medberoende som hör därtill. Det är svårt att ta sig vidare av egen kraft efter flera år i en relation där olika typer av mönster och beteenden byggts upp, Du är tuff som kommit så här långt och du har kommit mycket längre än du själv förmodligen upplever, det tar enorm tid och kraft att bearbeta det som varit, särskilt när man av omgivningen samtidigt förväntas lägga locket på och bara gå vidare. Jag rekommenderar att du tar hjälp av någon som kan beroendeproblematik och i det här fallet medberoende för att komma vidare. Jag hade stor hjälp av en s k anhörigstödjare i min bearbetning som slutligen ledde fram till skilsmässa eftersom min ex-make aldrig kom till insikt utan levde i total förnekelse. Tipsar också om att du läser om känslomässig manipulation för att öka förståelsen för hur det kan påverka i olika grad. Vill även skicka med dig att omgivningens oförståelse är mycket vanlig och något som även jag upplevde som något av det allra jobbigaste. Ibland spelar det ingen roll om man berättat tidigt eller sent om vad som försiggår är min uppfattning, omgivningen vill ofta inte inse verkligheten. Den är för svårt att ta till sig för många. Ofta för att det innebär att de behöver se över sina egna vanor eller därmed kanske ta hänsyn till alkohol inte finns tillgänglig. Det sociala umgänget påverkas. Förlåt dig själv att du inte alltid varit öppen med hur ni har det. Det är en oerhört svår fråga eftersom omgivningen samtidigt inte är mottaglig och man skäms och känner skuld över situationen. Fortsätt på din väg. Du har kommit mycket längre än du själv ser just nu. För att förstå hur en alkoholist tänker och agerar kan du läsa Botten upp av Lena Holfve. Det finns ett långt utdrag på nätet via Kulturpool. Googla på Botten upp och Lena Holfve. Jag vill varna för att det är mycket tuff läsning. Det är lätt att känna att man överger en person som är sjuk. Den diskussionen hade jag här på forumet tidigare i min tråd. Samtidigt måste man ställa det i relation till att man själv går under och jag har landat i ställningstagandet att om det inte finns fullständig vilja från alkoholisten att bli nykter alkoholist och i det ingår vanligen inte att bara låta bli att dricka (läs även om begreppet vita knogar, vilket även finns i Holfves bok) utan vilja att kapitulera totalt, erkänna öppet att man har problem och aktivt söka hjälp parallellt så går ingen relation i världen att rädda med slutresultat att man lever i en sund relation. Något som är viktigt att förstå är, precis som du beskriver, att det inte bara är alkoholisten som behöver behandling och stöd för att komma vidare, även som anhörig kan man faktiskt säga att man blir sjuk av den situation missbruket skapar och behöver hjälp att ta sig ur. Försök ta hjälp för att få perspektiv på hela situationen du befinner dig i och fortsätt skriva här. Lycka till!

Jag känner så väl ingen mig i dina tankar och känslor. När jag mådde som sämst fick jag tipset här att ta en dag i taget och framförallt att ge mig själv tid. Ett annat tips var att bara umgås med människor som ger dig energi. Ta bort energitjuvarna och fokusera på dig. Får du hjälp av dina samtalskontakter, har de riktig egen erfarenhet av medberoende? Kan du söka vidare? Jag pratade med en nykter alkoholist för att förstå hur en alkoholist tänker, en viktig lärdom är att den livssituation man befinner sig ii inte är logisk. Man vill tänka att problemet går att lösa med logik, men det går inte för alkoholisten tänker inte logiskt och svarar ofta med "goddag yxskaft" utifrån sin egen skeva uppfattning av verkligheten. Till slut vet man inte vad man ska tro eller uppfatta tillvaron. Mitt i all bearbetning, försök hitta lugn i tillvaron, ta en dag i taget, ibland en timme i taget. Googla på Youtube och prova mindfullnessövningar för att hitta ro. Som någon skrev till mig här "Försök ta till dig det du har omkring dig som är vackert att se på, eller känslan av golvet mot dina fotsulor, eller lägg märke till hur maten smakar i munnen. De andra känslorna försvinner ju inte i ett trollslag av detta. Men man kan vila lite i det när tillvaron känns kaotisk." Nu har jag gett dig tips att läsa om alkoholism för att försöka förstå mer och även att försöka hitta lugn. Det tar tid att bearbeta och jag hoppas det inte blev för mycket på en gång. Ta en sak i taget. Små steg i rätt riktning.

Kaeljo

Tror inte psykologen som jag går hos har någon direkt erfarenhet av alkoholmissbruk, men jag tycker ändå att det känns bra med henne. Trodde kanske att hon skulle kunna få mig att handla mer, men jag är nog en svår patient för henne kanske. Det känns nästan pinsamt tycker jag, att komma dit varje gång och ingenting har hänt hemma. Jag känner mig så stark då jag kommer därifrån och vet att jag vill lämna. Sedan kommer jag hem och då får jag hemsk ångest över hur synd det är om min man och så blir jag lika handlingsförlamad och rädd igen tyvärr.
Sedan har jag en samtalskontakt till som arbetar med anhöriga till missbrukare, men jag tror inte att hon har egen erfarenhet av missbruk.
Jag håller på att läsa Botten upp som du tipsade mig om Anonymt.
Jag är trött på att ägna så mycket tid på att tänka på alkohol och min mans missbruk, vilket har upptagit mina tankar i många år. VILL BLI FRI FRÅN DESSA TANKAR!
Tänk vad mycket annat jag kunde haft i tankarna istället för detta.
Tack Anonymt för att du svarat mig.

Förstår att du känner att du bara fått nog av alkohol. Så kände jag också till slut, det upptog alldeles för mycket av min tid, av livet. Samtidigt var det svårt att inte ha ångest över valet att lämna eller inte. Du behöver utgå från vad som är bäst för dig och det går aldrig att komma ifrån att du måste fatta beslutet att lämna själv om det är det du vill. Det är bara du som kan välja hur du vill göra. Samtidigt tänker jag att du innerst inne redan vet vad du vill men behöver stöd från någon som verkligen vet vad du befinner dig i för att komma vidare. Kan du på något vis söka anhörigstödjare med egen erfarenhet? Kan du göra en skriftlig plus- och minuslista för din egen analys av situationen. Gör en ruta som du delar in i fyra fält. Längst upp i vänster ruta skriver du nackdelar med befintlig situation. I rutan högst upp till höger fördelar med att vara kvar i nuvarande situation. Längst ner till vänster nackdelar med att byta situation och längst ned till höger fördelar med att byta situation. Ta fram det du skrivit och skriv till, ändra, fundera under flera dagar eller ett par veckor för att se om du tänker annorlunda. Det här kan ge dig ett annat perspektiv. Oavsett är det oerhört tufft att veta om man gör rätt eller fel men du måste vidare på något sätt för att kunna fatta ett beslut. Kan ni flytta isär tillfälligt för att se hur det känns?

Kaeljo

Tack Anonymt för ditt svar. Jag velar hit och dit hela tiden. Är så trött på allt grubblande. Idag har jag känt mig så ledsen, vill bara gråta. Jag kan inte förmå mig ens att prata med min man här hemma. Jag känner mig så arg för att inte han bryr sig ett endaste dugg om hur jag mår. Han ignorerar min nedstämdhet totalt. Han verkar nöjd, ja han har ju mig kvar här och det verkar ju få honom att må rätt så bra. Allt handlar bara om hans mående och hans väg till nykterhet. Han frågar aldrig hur jag mår eller hur jag tänker. Antingen är det för jobbigt att höra eller så bryr han sig inte. Han tycker bara mina känslor är ok om jag vill fortsätta vårt liv som om inget har hänt.
Jag vet inte hur jag ska hantera detta, men just nu känner jag mig rätt säker på att jag vill leva för mig själv. Men det är just nu får väl tilläggas. Rätt vad det så kommer hans förtvivlan ( om jag lämnar ) över mig och ger mig förfärlig ångest och jag blir totalt handlingsförlamad och tänker att "jag får väl stanna för hans skull". Är såååå trött på att ständigt fundera på detta! Varför styrs jag så av hans känslor? Jag har funderat mer och mer på det och jag tror alltid att hans känslor har styrt mig. Undra varför?

Vad tufft du har det och det är inte alls konstigt att du mår som du gör. Du behöver inte analysera mer. Utifrån det du beskriver är det typexempel på medberoende och du behöver hitta rätt hjälp och stöd för att komma vidare. Jag anser att medberoende är en sjukdom i sig och den beror på att man själv är händertagande som person och vill andra väl särskilt närstående. Hittade följande när jag googlade som kanske kan ge dig stöd i att komma vidare:

11 tecken på medberoende
Checklista – så vet du om du behöver hjälp
Du...

har svårt att sätta gränser
anpassar dig till andra
tar inte hand om dina egna behov
har låg självkänsla
åsidosätter dina intressen, vänner och annat viktigt för att vara någon till lags
är extremt lojal och empatisk
känner dig tom och betydelselös om du inte har någon att ta hand om
överengagerar dig i någon annan och dennes bekymmer
har svårt att ta dig ur destruktiva relationer och attraheras av personer med behov
värderar andras åsikter och känslor högre än dina egna
har ett behov av att kontrollera en annans persons missbruk

Hit kan du vända dig för att få stöd:

Fråga din kommun om de erbjuder stöd för anhöriga till personer med beroendeproblematik- och/eller psykisk ohälsa.

När du behöver prata med någon:

Jourhavande medmänniska: 702 16 80
Jourhavande präst: 112
Sjukvårdsrådgivningen: 1177
Nationella hjälplinjen: 020- 22 00 60

För anhöriga till alkoholister:
Alkohollinjen: 020-844448
Co-anon för anhöriga till alkoholister och drogmissbrukare: http://coanon.se/
Anhöriga till alkoholister: http://www.al-anon.se

Ta en dag i taget. Tillåt dig känna att du inte har ork och kraft hela tiden. De som är kunniga inom hanteringen kring missbruk brukar säga en sak i taget, det viktigaste först. Det viktigaste för dig är att du börjar sätta dig först och tar hand om dig så att du kan må bra på sikt. Glöm inte heller att det känns så här nu men det behöver inte alltid göra det och det kommer inte att göra det. Du ska göra det som är bäst för dig nu. /Anonymt

Kaeljo

Tack Anonymt för att du stöttar mig. Det finns mycket på den där checklistan som stämmer in på mig. Speciellt mycket stämmer, har svårt att sätta gränser, anpassar mig till andra, tar inte hand om mina egna behov, åsidosätter mina egna intressen för att vara mannen till lags, har svårt att ta mig ur destruktiva relationer och attraheras av personer med behov. värderar andras åsikter och känslor högre än mina egna och har ett behov av att kontrollera en annans persons missbruk.
Jag har haft samtal med en person som jobbar med anhöriga till missbrukare och hon säger också att jag är en typisk medberoende.
Att det ska vara så svårt att bryta detta mönster!
Nu har jag en blank helg framför mig vilket gör att jag bara längtar till måndag så jag får gå och jobba igen. Det är påfrestande att bara gå här hemma med mannen. Har inte så många vänner som inte är i förhållanden, så alla har sitt för det mesta på helgerna. Får hoppas att något händer som får tiden att gå lite fortare. Gillar vardagen bättre än helgerna nu för tiden, inte bra.

Tigern

Hej!
Jag är en kvinna i 50-års
åldern som är nygift och precis köpt ett hem med min man. Vi dejtade i 14 månader, dvs bodde ihop på helgerna, innan vi flyttade hit. Jag var antingen hos honom, de helger när han var tvungen att jobba, eller så var vi hemma hos mig. Under hela den här tiden drack min man högst 2 glas rödvin en av kvällarna, antingen lördag eller söndag kväll. Vi pratade mycket om relationer och bakgrunder.
Min bakgrund är relativt tung då nära på samtliga i min biologiska familj varit missbrukare av knark, alkohol eller kombinationen av de båda. Jag är fortfarande den enda i hela släkten på 3 generationer som inte alls rör något av dessa, just för att jag inte ville riskera att hamna i träsket med dem. Det har alltid funnits press på mig från andra att ta en drink, de vet ju alltid den perfekta drinken för mig. Men vänner inser att jag gjort ett aktivt val och stöttar mig i det. Jag är inte en som föraktar eller ser ner på folk som dricker alkohol men väljer att vara med de som har kontroll på sitt intag.
Min man vet allt om mig, jag har inga hemligheter. Vi har pratat mycket om alkohol och hur vi tänker kring detta. Lite med glimten i ögat frågade jag honom hur det kändes att dricka alkohol och om han någonsin blivit redlös osv. Så på en skala från 1 till 10 kom vi fram till att hans två glas vin var nog på en nivå 4 för honom. Redlös hade aldrig hänt honom men vi räknade detta som en tia. En sjua var hans personliga gräns då han resonerade att han fortfarande ville kunna stå och gå, samt ändå föra konversation.
I slutet av juli förra året flyttade vi in i vårt gemensamma hem. I augusti märkte jag att det blev mer alkohol i form av vin och öl och skalan var oftare 6 - 7 än 4. I september frågade jag honom om han kände att han hade kontroll över sitt drickande och sa att jag kände oro eftersom han drack mer än förr. Jag sa att jag frågade eftersom jag själv är nykterist och vet inte hur det känns att bli full. Det var en lugn konversation och han sa att han kände sig lite påhoppad men fattade att jag bara var orolig. Allt var ju nytt för oss.
En natt i oktober vaknade jag och märkte att min man inte kommit till sängs, så jag klev upp och hittade honom i sitt kontor, sovande i sin stol med datorn på. På bordet stod 5 tomma starköl och en oöppnad. Ja, ja, en rolig kväll för honom tänkte jag och gick och la mig. Ett par timmar senare hade han fortfarande inte kommit så jag kollade igen. Den här gången hade han druckit upp den sista ölen också. Nu började jag känna obehag men lät det hela vara. Några nätter senare letade jag efter honom igen. Där satt han igen men den här gången med en halvdrucken grogg framför sig. Spritlukten var mycket mer påtaglig dessutom.
I min förtvivlan blev jag helt panikslagen och kunde inte ens titta på honom dagen därpå. Han försökte prata med mig men jag gick undan. Först sent på natten hade jag bearbetat känslorna och skrev ett brev. Helt fel approach men jag ville vara klar och tydlig. Vi hamnade givetvis i gräl och jag tog på mig skulden. Jag hade ju klantat till det hela. Efter tre dagar fick jag honom att prata med mig. Nä, han skulle minsann avgöra själv hur mycket han drack. Efter ytterligare en dag då det var lugnt och han var nykter så kom han till mig och sa att han själv tänkt en del och kom fram till att han behövde kontrollera sitt drickande. Han lovade att jag inte skulle se honom i det skick jag reagerat på.
I november upprepades proceduren.
I december hade vi båda ledigt en del och då drack han lite oftare men mer på en 4 - 5 skala. Nyår skulle vi fira med goda vänner till mig, varav mannen där är alkoholist och dricker tills han slocknar. Min man visste om detta. Nyår blev en ren katastrof. De söp ihop, stora mängder sprit och öl. Båda var redlösa och vi fick plocka upp dem från golvet flera gånger. Man förstod inte ens vad de sa till slut. Men jag var fast besluten att inte klaga, det var ju nyår trots allt.
Nu är det januari och min man dricker både fredag och lördag kväll. Han stannar uppe efter jag lagt mig och lägger sig sent på natten. Jag somnar sällan om efter att han kommer till sängen och mår enormt dåligt av allt detta. Vi hade ett gräl igen men jag tog upp det från en annan vinkel, hans påtagliga humörsvängningar. Grälet varade i en vecka. Det har nu gått en vecka och vi pratar igen men jag har känslomässigt stängt av. Vi har inte rört varandra i sängen sedan en månad tillbaka.
Nu känner jag att jag vill ta upp allt detta, jag har bokfört hur mycket han druckit sedan jul, minus nyår, när och på vilka kvällar. Det är påtaglift för mig att han har ett problem, ett problem jag inte känner jag orkar vara kvar i. Men skulle en diskussion med honom resultera i att han skärper sig förväntar han att jag stannar. Men jag vet inte om jag litar på honom eftersom det ändå är ett resultat av mitt gnäll och inte en egen inre önskan från honom. Sviker jag honom om jag gör detta?
Tack för att du orkat lyssna.

som att du blivit grundlurad.
Ta så stort steg tillbaka som du klarar och försök se situationen utifrån så gott du kan.

Det kan vara jättesvårt och framför allt vill man så gärna förstå och förlåta speciellt med en bakgrund du har.
Du kan ha stor hjälp av detta forum genom att titta runt och läsa.Ta till dig det som passar dig och fortsätt skriva av dig dina funderingar.Det kan vara bra om du kopierar in ovanstående text och skapar en egen ny tråd.Då blir det lättare att följa dig och ge kommentarer och svar.
Och sist men inte minst,välkommen hit!

Tigern

Tack Ullabulla att du skrev tillbaka. Jag skulle gärna skapa en egen ny tråd men vet inte så mycket om datorer.

Jo, det är väl så jag känner mig, grundlurad, men också dum. I flera veckor har jag undrat hur just jag, med all erfarenhet av andra alkohol missbrukare, lyckats gifta mig med en till. Min första man drack också och resultatet blev skiljsmässa. Så den här gången kändes det som jag verkligen visste vad jag gett mig in på. Men hur lyckades han lura mig hela den tiden vi var ihop innan vi bodde ihop? Det fanns ju aldrig så mycket som en tom spritflaska i hans hem när jag var hos honom. Som det var har jag listat ut att de veckor han jobbade helger, då var han ledig mitt i veckan och då var jag aldrig hos honom pga avstånd och för att jag har ett måndag till fredag jobb. Så ja, jag känner mig grundlurad nu men har kommit över det bittra stadiet. Nu är det väl det stora steget att ta och det drar med sig så mycket annat, allt praktiskt som följer en skiljsmässa och fördelning av inkomster osv. Huset lär varken han eller jag kunna överta hela lånet så då måste vi sälja. Huset vi köpte ligger inte centralt alls och vi fick det mycket billigare just för att det varit på marknaden så länge. Sedan tar det evigheter, för honom, att hitta en ny lägenhet eftersom det knappt finns någonting att hyra i staden. Detta innebär att vi kommer tvingas att bo ihop en relativt lång tid till från och med att vi gjort slut. Den sträckan kan vara tuffast för min del. Jag kan ändå vara hans vän men står inte ut med att det blir den där hemska tystnaden då han inte ens kan se mig i ögonen. Några råd?

Slå inte på dig själv för att du är i en situation du är van vid.Så gör vi människor.Nej jag har inga hurtfriska råd.Risken är förstås att du dras med ned i hans avgrund och löften om du stannar kvar.De är ju duktiga på att snärja fast oss och ibland tror jag att det är en del av den skräckblandade förtjusningen för oss som är med en som dricker.Att få vara viktig och i centrum.Om du kan,så gå och låt han som är orsaken reda upp ert orediga liv som han har lurat in dig i.Låt honom ta konsekvenserna.Det ekonomiska löser sig alltid och du måste ju kunna bi friskriven från lånen om du flyttar ut och ni separerar.

Tigern

Hej Ullabulla!

Tack för att du lyssnat och ger mig råd. Hur ser ditt liv ut, varför är du här? Jag skulle gärna vilja veta. :)

Nä, jag har aldrig tyckt det varit kul med människor som dricker mer än måttligt. Kanske därför det känns så egendomligt att ha fastnat för min man. Men känslorna är inte så kärleksfulla längre, jag har stängt av dem och kommer troligtvis att ta tjuren vid hornen inom kort. Min bil är på lagning så eventuellt senare i veckan. Jag har 6 mil till jobbet och vill inte sitta i snön och inte kunna jobba. Egendomligt nog har jag inte brutit ihop, kanske för att jag känt mig lurad istället för att inte ha sett några tecken. Hade det funnits hade jag skyllt allt på mig själv för att ha varit blind till problemet.

Skriv och berätta om dig, jag är nyfiken.

scrolla bara lite i ämnesraderna så hittar du mig jaha och nu då heter min tråd.Där kan du följa ett lååångt brev sen 6 juli som jag uppdaterat nästan dagligen sen dess.Där besrkiver jag min historia och hur jag valt att göra fram till idag.

Hej Tigern, välkommen till Forumet, här kan du få mycket råd och stöd. Forumet är upplagt så att du skriver som ett eget långt brev där du dels får möjlighet att skriva av dig och kan reflektera, dels få input och kan diskutera med andra. Just nu är du inne i Kaeljos tråd/brev. Jag tyckte själv det var lite krångligt i början att hitta men om du går in på själva Forumet har du först fyra rubriker varav den siata heter Hjälpa någon som är nära, klicka på den rubriken så får du upp en ny sida där du kan klicka på Ny tråd. Skriv en rubrik, skriv Ditt inlägg och tryck på Spara längst ned. På det här sättet får du en egen tråd och det blir kättare att följa det som skrivs både för dig och andra. Känner igen mig i mycket av det du beskriver. Man tror att verkligheten ser ut oå ett sett och sen händer saker man knappt vill tro är sanna. Stå på dig. Det finns bara två alternativ som jag ser det. Antingen en fullständig vilja att sluta dricka helt alternativt måste du rädda dig själv. Stanna här, läs i de olika trådarna och fortsätt skriva. /Anonymt

Kaeljo

Mina känslor spelar mig ett spratt just nu tror jag. Här har jag gått nu i flera månader och känt mig totalt låst i min situation pga av min mans känslor. Att han kommer att gå under om jag lämnar. Detta har gjort att jag byggt upp ilska inom mig, ilska för att han utövar detta känslomässiga spel mot mig. Ilska för att han totalt skiter i mitt mående. Det har känts som om han inte respekterar mig och mina känslor som lutat åt att jag vill lämna. Nu idag kom han och satte sig hos mig i köket och sa att han kommer att finna sig i om jag säger att jag vill lämna honom. Han hoppas ju inte det, men om det blir så är det ok. Nu tror jag inte han kommer att stå fast vid dessa ord imorgon, men ändå. Men nu, efter att han sagt detta, så kommer helt andra känslor fram hos mig. Vill jag verkligen lämna honom? Vad jag plötsligt fylls av empati för honom och tycker så synd om honom. Är det någon som kan förklara detta för mig? Vilka känslor ska jag lita på? Är jag bara så styrd av hans känslor, eller vad är det som händer? Att man inte ens kan förstå sig själv och sina egna känslor är väl märkligt!!!

Men det är så vi fungerar, jag har funderat mycket över det själv med. Man tror att man är säker på vad man vill o hur man vill ha det men det kan ändras så snabbt. Det din man säger att det är ok om du lämnar honom säger han säkert bara o det kan vara att han säger det för att du ska börja tvivla. Jag har varit o det där o känner igen mig i ditt sätt att tänka. Man vet varken ut el in, vet inte vem man är , vad man vill o känner. Jag tror på din första känsla att lämna är den rätta eftersom det verkar som du har tänkt på det så länge. Styrkekramar till dig<3

Kaeljo

Skönt att höra att det är någon som förstår mina känslor. Det är ett märkligt känslostorm här hemma. Idag har jag inte träffat min man och sådana dagar brukar jag må rätt ok, men idag har jag varit ledsen. Nära till tårar. Känner mig så islut på eneri. När min svärmor ringde idag började jag storgråta när hon frågade hur det var. Brukar behärskar mig inför henne, men det gick bara inte. Tack för att du skriver.
Kram