Mitt drickande av vin har under de sista halvåret eskalerat på grund av utmattningssyndrom och depression. Det stämmer inte med det hälsosamma liv jag låtsas leva. När jag nu dessutom börjat smyga med drickandet inför min man känner jag mig så sunkig och förfallen. Kroppen protesterar med magkatarr, hosta och en svullen buk. Förmodligen förvärras även depression och utmattningssyndrom också. I natt mådde jag så dåligt att det var omöjligt att ligga då det kändes som att hela magen pressades upp i halsen. Jag insåg att jag inte klarar att dricka måttligt. Jag tömde mina två nyinköpta vindunkar som jag gömt för min man. Så tydligt att jag ÄR alkoholist! Nu finns ingen återvändå om jag ska få tillbaka min hälsa och leva upptill min egen bild av mig själv =träningstanten som tar hand om sin hälsa! Hjälp mig att komma vidare! Jag behöver stöd!

FataMorgana

Tror att om du bara iakttar dig själv lite "utifrån" så att säga, så kommer bara DET att vara positivt. Vara medveten (så gott det går) även när man är på väg mot det tredje glaset. Fråga sig : Tillför det här mer energi och glädje i mitt liv i längden och inte bara för stunden?" Dricka medvetet , helt enkelt (svårt). Önskar dig en fin kväll :) / FM

farmor

Jodå, middagen blev en fullträff! Maken köpte 1 flaska vin. Vi diskuterade och funderade. 1 flaska vin att dela på lördag vid en god middag. Jag är duktig på att laga mat, och lägger gärna energi på det. Men som sagt...utan vin... näää maten kommer inte till sin rätt. Jag är innerligt tacksam över makens stöd. Jag SKA hålla fast vid mitt löfte att vara ärlig. Även om jag "trillar dit. Men som sagt, vi bor på landet med 3 mil till systemet. Utan bil under veckorna då han jobbarcoch jag är sjukskriven pga utmattningssyndrom. Jag ska också vara ärlig här på forumet, så fortsättning följer. ....Kram

farmor

Jag hade som mål att helt avstå alkohol i 6 veckor, det lät inte länge. Men jag tappade all lust att lägga energi på goda helgmiddagar. Har suttit här under helgen och surat med vatten och vällagad middag. Kände mej närmast förnärmad att min goda mat inte var värd ett glas vin. Arg sur och uppgiven. I samförstånd med maken bytte jag mål. Måttlighet istället för 0 tolerans. Det innebär att:
1. Aldrig ha vin hemma när jag är ensam
2. Aldrig själv köpa vin
3. Vid lördagsmiddagen dela 1 flaska vin med maken
4. Berätta om mitt beroende till min samtalskontakt i morgon ( både shopping och alkohol, och annat som jag fastnar i )
5. Alltid vara ärlig kring mitt beroende mot mina närmsta, be om och ta emot stöd.

Jag känner mig lugn efter det beslutet. Jag tänker inte på vin på det sättet som jag gjorde när det var 0 tolerans, då var hjärnan okuperad. Jag tror på min egen förmåga att leva efter beslutet. Jag är inte ensam.

Stingo

Skall bli intressant att se hur det går för dig. Hoppas du fortsätter att skriva här.

Vi var flera som skrev här om hur det blev mindre intressant med god mat förra hösten. Visst saknar jag ännu middagsvinet ibland, men inte alls lika mycket som då. Det tog nog flera månader, men nu lagar jag nog nästan lika gärna god mat som då jag ännu drack. Helt samma sak är det naturligtvis inte. Då började jag ju med matlagningsdrink och befann i mig i stigande rus hela vägen från matlagning till kaffe, det var nog inte den goda maten som var så väldigt viktig, om jag skall vara helt ärlig.

farmor

Jag har också haft ett sådant beteende och det är det jag vill ändra! Ikväll är det söndag, jag lagade en god middag men eftersom det är vardag i morgon var jag inställd på 0 vin. Känns helt ok. I morgon ska jag träffa min samtalskontakt pga utmattningssyndrom. Jag kommer då att ta upp mina beroenden och mitt knasiga sätt att hantera stress. Jag utgår ifrån att det finns bättre sätt än att dricka vin eller springa runt i affärer. Jag ser framåt med tillförsikt och lugn. Detta eftersom jag kör med öppna kort. Det känns såå skönt ! Vi hörs igen!

Lottan

Ny i forumet. Läser med stort intresse om matlagning o vin... Och jag tror att min strategi har varit att laga sånt käk för att jag ska få tillgång till vinet...??? Det finns ju massor av goda maträtter utan vin...
Minns en tant från barndomen, som absolut skulle ha grädde i såsen... För att komma till affären o köpa öl. Tror jag är lite likadan.

farmor

Din erfarenhet av vin i maten är också ett argument att fundera över. Huvudsaken att man inte lurar sej själv utan är ärlig. Det gäller att genomskåda alkoholmonstret och inte utsätt sej för mer frestelser än man kan hantera. Därför är det för mej viktigt med öppenheten mot min man och att han vet om och stöttar. Vi gör det här tillsammans!

farmor

Jag ska ta till mej din erfarenhet och vara på min vakt. Stöd från sin livskamrat är A o O. Även stöd från vänner som står nära. Jag vet att jag behöver det. Ensam är inte stark.

m-m

Hej Träningstanten och ni andra!
Ett litet inlägg i frågan om matlagning och vin... Jag var i samma situation för ett och ett halvt år sedan. Om jag inte kunde dricka ett gott vin till maten var det meningslöst att laga ngt gott. Vi åt betydligt enklare middagar under en period på helgerna, jag överlät matlagningen på mannen och var själv iväg och tränade ett pass på gymmet på fredagskvällen, för att komma hem till middagsbordet. Ja, det kändes fattigt just då, och ja, jag tyckte rejält synd om mig, och tyckte att det kändes meningslöst att anstränga mig. Nu kan jag inte förstå den känslan alls. Maten smakar fantastiskt bra utan vin till och speciellt när jag inte druckit något innan jag sätter mig till bords. Jag vet alltid dagen efter hur den smakade och det är inte heller så dumt.
Nu kanske jag helt klampar in (oombedd) och lägger mig i ditt liv, men om du har svårt att låta bli matlagningsvinet och smygdricker av det, så tror jag att det är svårt att gå över till måttlighetsdrickande så som du beskriver. Jag tror att det är möjligt att kunna åtegå till att göra det (för vissa, själv vågar jag inte eftersom jag känner att jag satsat för mycket på att bli alkoholfri för att vilja chansa på att trilla dit igen), men jag tror att man behöver en tids nykterhet för att ha brutit mönstren först.

Det låter som en bra idé att prata med din samtalskontakt om ditt beroende och se vad hen kan hjälpa dig med. Lycka till, det är tufft i början men så väldigt mycket värt det!
/m

farmor

Jag förstår att jag är ute på hal is. Men min motivation är inte tillräcklig för att helt avstå. Jag är en människa som även för övrigt sätter upp tydliga regler för mig själv, känslan av kontroll är viktig. Men jag jobbar även med det. Försöker bryta rutiner, även de som varit för hälsans skull ( träningen)
Jag är också en person som säger elaka saker till mej själv. Iaktar kroppens förfall och föraktar mej själv. Det finns inte någon som sagt elaka kommentarer till mej, bara jag själv.
Jag blir helt fokuserad på den regel jag satt upp och tanken lämnar inte mitt huvud. Typ att "ingen frukost utan träning först" . Samma känsla infann sej vid totalt vinförbud. Jag tänkte inte på annat...nu vid måttlighetstanken som jag ska uppnå tillsammans med maken, känner jag ro och tanken på vin har lagt sej. Jag har varit på systemet och köpt några alkoholfria viner att testa.
Jag jobbar även med aktiv avslappning att använda när oron sätter igång. Det är komplext att vara människa men även intressant att det hela tiden finns nya sidor hos sej själv att upptäcka.
Därför finns det inte heller ett koncept som passar alla. Vi måste alla var och en vara klarsynta och ärliga mot oss själva och prova den väg som motiverar och ger styrka att nå det egna målet.
Det finns ju trots allt forskning som pratarcom måttlighetsdrickande ( se länk tidigareci min tråd) Just nu är det en linjen som motiverar mej. Men jag kan inte veta om det kommer att fungera. Som människa har man ju många sidor och det gäller att dra i rätt trådar och fiska fram det som behöver bearbetas i ljuset. Det jag vet och kan säga med säkerhet det är att mitt fiske har börjat och jag ska syna allt som kommer fram. Kanske bearbeta, omvärdera eller säga ok till vissa egenheter. Tydlig vändning på gång här på många plan.

Alla får göra sina egna val och ta sina egna beslut men att maten inte skulle smaka utan vin är bara en ursäkt. Efter tre års nykterhet kan jag säga som m-m att maten smakar utmärkt. Dessutom är jag en mycket bättre kock när jag inte är lullig av vinet. Ibland köper jag Torres Natureo rödvin 0,5% som smakar helt ok, om jag vill ha nåt annat i glaset. Helt ok alternativ, prova med det, då vet du om det är vinet eller berusningen du vill åt.

Jag tycker att allt tal om måttlighetsdrickande är väldigt farligt för oss som har beroendeproblematik. Det blir lätt en ursäkt likaväl som när rubriker slår fast att ett glas vin om dagen är bra för hälsan. Då glömmer vi lätt det där med att det är ETT GLAS det talas om. Jag skulle aldrig riskera den dyrköpta frihet som min avhållsamhet från alkohol innebär för risken att falla dit igen. Aldrig.

I all ödmjukhet vill jag belysa en sak du skriver: "Jag blir helt fokuserad på den regel jag satt upp och tanken lämnar inte mitt huvud. Typ att "ingen frukost utan träning först" . Samma känsla infann sej vid totalt vinförbud. Jag tänkte inte på annat". Finns inte då risken Träningstanten att det blir samma sak med måttlighetsdrickandet? Det är väldigt skönt och befriande att inte behöva fundera på när och vad som är lagom, ja alla tankar som kretsar kring alkohol.
Lycka till vad du än väljer!

farmor

Tack Santorini,
Jag förstår att du pratar av erfarenhet och är glad över att bli ifrågasatt. Det är ju därför jag finns med här på forumet. Det är värdefull kunskap som delas här. Jag ska verkligen tänka igen min egen avsikt och mitt eget mål. Det kan ligga nåt i det du säger attcdet är berusningen jag ändå vill ha. Därför testar jag alkoholfritt nu till helgen. Ibland kan man måsta genomskåda sina egna argument. Först därefter ta ett moget beslut.

Hej Träningstanten,

Kan inte mer än att helt instämma med m-m och Santorini. Jag känner så väl igen mig i vad du beskriver om goda middagar och mat. Mannen och jag "levde för" att få slå oss ner i soffan med goda härliga små italienska delikatesser och sedan äta god och lyxig middag. Antingen vi två eller i goda vänners lag. Det var liksom vi. Det var vad vi gjorde. Och det är väl inget fel med det. Men när man börjar köpa oxfile på tisdagar för att få öppna en Amarone, tja, då är det nog fara å färde. En stor del av den goda matupplevelsen var helt klart kopplad till att få dricka vin och champagne. Man kan ju inte låta den fina maten få förfaras.

När jag slutade dricka så tyckte jag förbannat synd om mig själv. Hur skulle man nu kunna äta en god middag igen? Vinet som lyfter alla smaker och blablablabla. Alla måltider blev plötsligt måndagsgråa och trista. Varför skulle jag anstränga mig? Det var ju ingen ide. Vem fan vill dricka mellanmjölk till biffen? Allt smakade trist, det var trist att laga mat osv. Jag formligen vältrade mig i självömkan.

Men någonstans så höll jag ut. Jag skriver inte detta för att verka som en duktig flicka. Jag skriver det till dig för att ge dig hopp. Jag höll ut och sakta men säkert kom matintresset tillbaka. Om än i något förändrad form. Vet du - jag lagar så mycket bättre och godare och nyttigare mat numera. Plötsligt fick jag tillbaka en massa smaklökar som jag inte visste hade varit på semester. Mitt smak- och luktsinne har förbättrats påtagligt. Nu kan jag återigen njuta av en god och vällagad middag. Jag tänker ärligt talat inte på att det ska öppnas en vinare till middagen. Jag får mina sug, oftast mellan 16-18, innan jag ska äta. Men när jag väl sitter där så njuter jag verkligen av maten.

Jag tror att du inte kunde tänka på annat än vin, eftersom alkohjärnan insåg att den inte skulle få sitt. Sedan tolkar du det som saknar-vinet-till-goda-maten. Nu är alkohjärnan i schack, eftersom det vet att den kommer få något på lördag igen. Du kan ju fundera lite över varför det faktiskt är en så oerhört stor grej att inte få dricka vin till middagen. Egentligen. Men jag kan ju ha fel så klart. Jag hoppas att det går bra för dig.

Kram

farmor

Jag förstår att jag har en lång väg att gå....fattar inte hur jag ska fixa det....? Det känns övermäktigt alltihopa och jagvill bara skita i att lyssna på alla kloka erfarenheter....
Det är sååå himla svårt att ta till sej! Gäller det verkligen mej? Suck... vill inte..... vad vill jag?

Klart att det är svårt att ta in. Om allt detta vore lätt, så hade ju ingen av oss behövt hänga här. Eller hur...? Jag har också dagar när det är svårt. Inte kan väl JAG ha problem?! Alla andra, men inte jag.

Det sista jag vill är att dra ner dig. Jag vill bara försöka visa att det faktiskt finns ett ljus. Att det är möjligt att bryta vanorna och tankemönstren. Det går. Det är inte alls omöjligt. Det går. Och DU kan!

Jag ska berätta en sak som jag inte skrivit här förut. Det hade väl gått en sisådär 3-4 dagar efter jag hade fattat mitt beslut att sluta dricka. Jag var så himla nere. Fylld av skuld och skam. Däremellan var det bara tomhet och mörker. Jag tog en kvällsprommenad i skogen och allt kändes verkligen skit. Jag är väl egentligen inte religiös, men jag kände att livet var slut. Det var liksom slut på allt roligt om jag inte fick dricka längre. Meningslöst. Trist. Jag ställde öppet frågan ut i luften - "vad ska jag fylla livet med nu?". Plötsligt sprider sig ett lugn över mig och jag stannar upp och tittar mig omkring. När jag stannar upp så upptäcker jag en liljekonvalj. Min absoluta favorit. Den första lilla liljekonvaljen för sommaren. När jag tittar vidare så upptäcker jag fler och fler. Lite längre in i skogen är det fullt av dem. Då, i det ögonblicket, visste jag att det skulle komma nya saker som jag skulle kunna få fylla mitt liv med.

Klart att det varit (är) tufft och jag har gnällt (gnäller) som 17, även efter den där upplevelsen. Men någonstans stärkte den mig och jag insåg att det visst finns andra saker som jag kan fylla livet med.

Lämnar vidare en liljekonvalj till dig och önskar dig lycka till.

FataMorgana

Hållet med Muränan . Man får verkligen ifrågasätta sig själv och sina tankar: Varför är det så viktigt att dricka vin så det t o m känns som livet är slut när jag inte kan/ får det? Jag hör ju själv hur sjukt det låter. Massor av folk på vår jord dricker aldrig alkohol. Upplever dom att deras liv är totalt meningslöst?? Troligen inte. När jag vacklar så försöker jag tänka på det. Och att alkohol inte ska styra mitt liv. Kram och lycka till / FM

Stingo

Jag har litet liknande erfarenheter som muränan. Då jag ännu drack, så hade jag helt gett upp inför alkoholen. Min framtid var en framtid som alkoholist, högt fungerande visserligen (alternativet ville jag inte tänka på), men likväl alkoholist. Då var måttlighetsdrickande inte ett alternativ, inte heller nykterhet. Jag vet inte riktigt hur jag klarade mig genom de första månaderna, eftersom jag är finländare så var det nog med en hel del Perkele.

Jag såg inga liljekonvaljer i skogen, men långsamt växte något nytt fram i mig. En insikt om att jag kan leva ett nyktert liv och att ett nyktert liv kan vara ett gott liv. För mig tog det väl 3-4 månader för den känslan att slå rot, men nu känns den självklar och säker. Det är ur den känslan jag nu försiktigt experimenterar med att måttlighetsdricka, utan den skulle jag inte ge det en chans. Om man måste dricka kan man inte vara fri att dricka.

https://www.youtube.com/watch?v=X-PZXEKReVQ

farmor

Jag snubblar verkligen fram...det är så mycket annat att jobba med just nu...kraften och motivationen räcker inte till...jag försvarar mitt drickande och känner mig väldigt måttlig nu...pust, vet inte vad jag vill eller önskar.

Det är en sak som verkar vara väldigt viktig, att kunna dricka "måttligt". Även jag har tänkt så tidigare. Men faktiskt, det kanske tar längre eller kortare tid men det finns ett bra liv utan alkohol. Att lära sej dricka måttligt betyder ju ett ständigt kontrollerande och tänkande på alkohol. Vad är för mycket och när får man dricka. Att skippa det helt ger frihet.