Har läst några veckor på forumet nu och känner som så många andra igen mig i vissa beteenden. Det svartvita tänkandet som följt mig hela livet plus en jäkla inre rastlöshet. Tonåring på 70-talet innebar en tidig debut både vad gällde alkohol och tobak. Och med tidig menar jag 12, 13 år. Det var ganska vanligt i de kretsar man rörde sig i då. Skötte skolan med fina betyg på veckorna (duktig flicka, javisst) och drack som en svamp på helgerna. Och rökte - mycket. Jag insåg för många år sen att nikotinet skulle bort och tvärslutade. Allt eller inget. Sockerberoendet gjorde jag likadant med - tvärslutade. Och så har det varit med det mesta, men tonårsfyllorna när man drack allt med alkohol i, övergick så småningom i vindrickande på fredagar och ibland i veckorna, för att lugna nerverna efter stressiga familjesituationer och därtill stressigt arbete.
En fysisk skada gjorde också att vinet fungerade som smärtdämpande. Ingen tablett i världen verkade så bra och snabbt. Men sen kommer precis som för alla andra ångesten som ett brev på posten dagen efter. Hjärtat rusar som X-2000 i bröstet så fort man slår upp ögonen.

Nu vet jag att det är samma med vinet. Att dricka två glas är inget för mig. Jag vill ha mer. Så till sist bestämde jag mig även där. Det måste bli ett slut. Jag vill orka med mina barn och barnbarn. Men jag känner mig så fyrkantig och tråkig och humöret är på topp ena dagen och framtidstron med, för att nästa dag djupdyka och jag tycker synd om mig själv. Har hållit uppe nu från A i tre veckor och bara druckit alkoholfritt vin på helgen. Det går bra men jag dricker samma mängder. Ett rastlöst jävla beteende.

Har också funderat på om hjärnan formades som liten redan med allt sockerätande. Jag tröstades med socker och man vet ju att det kan trigga alkoholberoende lättare. Ett av mina syskon åt inte alls lika mycket socker och har ett fullkomligt normalt förhållande till A. Inte är hen rastlös heller. Att det ska dröja så många år innan polletten trillar ner och man fattar. Det känns sorgligt. Nu ska rastlösheten som äter mig inifrån tämjas på något sätt utan att det också går till överdrift. Testar just nu mindfulness. Det funkar men är inte tillräckligt. Nån som känner igen sig?

Måste bara säga att jag tycker forumet är suveränt. Har läst och i bland skrattat så jag gråtit. Tack för det! Ämnet är ju så allvarligt så det behövs all humor i världen för att kunna tackla problemen. Kram / FM

FataMorgana

Har alltid velat ha kraftig smak på det jag druckit. Vin och whisky främst. På senare år har rödvinet konkurrerat ut både whiskyn och vitvinet. Ju mustigare desto bättre. Sliskiga drinkar o likörer går fetbort. Har ofta skämtat om att två glas vin är meningslöst att dricka och att då kan man lika gärna låta bli. Tills nu då jag fattar att det faktiskt är sanningen. Jag tycker det. Varför ska jag dricka två då? Det enda som händer är att jag blir oförmögen att köra bil. Dessutom har jag inte lust att dricka bara för att vara social med nån annan och för att den personen ska känna sig bekväm. Kan man inte vara det ändå med nåt annat i glaset då kan man ju fundera över vem man umgås med.
Så jag måste fortsätta fundera över varför - och om, det är viktigt för mig att kunna dricka alkohol överhuvudtaget?? För jag tycker ju att rödvin är gott. Fortfarande. Fy vilket rörigt inlägg. Fattar knappt själv vad jag menar.

FataMorgana

Ångest är nåt som alla här på forumet verkar ha erfarenhet av i varierande grad. Det följer ju med alkoholen som en svans. Det är ett helvete och när man är mitt i det så får man ju lärt tankar om att "detta kommer aldrig att ta slut". Men det gör det ju tackolov. Försöker dra ner på en medicin sim jag ätit i fyra år som tar både ångest och smärta. Den har hjälpt mig mycket men har säkert biverkningar jag inte vill veta. Och den har jag kombinerat med alkohol ibland dessutom... Till slut vet man inte vad som är vad. Äter jag den
i onödan ? Är smärtan jag har mest psykisk och är det enbart placeboeffekt? När jag drar ner så tycker jag att smärtan ökar och då kommer ångesten också. Vill inte tillbaka där jag var i början av medicineringen. Detta bottenlösa hål med smärta och ovisshet. Sedan fanns där då den bästa nervsmärtlindraren av alla- alkoholen Underbar för stunden. Sen mer ångest. Vilken resa det har varit dessa fyra år. Jag har plockat bort och skalat ner bit för bit av det som skulle kunna sänka mig för gott. Tränat mig på att hitta en annan livsfilosofi där bl a alkoholen inte är viktig.
Det är lång väg kvar men jag är på G. Tänker också på min första panikångestattack som var fullständigt vidrig.
Brukar ibland tänka att om alla människor EN enda gång i sitt liv fick en rejäl sådan , så skulle man aldrig mer uttala sig föraktfullt om psykiska sjukdomar eller avfärda folk som nervklena. För tyvärr stöter man ju fortfarande på den attityden.
"Den som inte har ångest , har ingen fantasi ", var det nån som sa. Kan hålla med om det. Tror att de flesta missbrukare är känsligare och sårbarare överhuvudtaget. En fin egenskap som vi inte ska döva. Världen behöver oss.

Ikväll håller jag tummarna för Måns. Vore kul för honom om han vann. Ha en fin lördagkväll. Kram

Är ny här på forumet efter att ha genomlevt en djävulsk vecka. Är så tacksam för att jag hittade hit. Alternativet hade varit psykakuten. Vilka berättelser jag läst!!! Kunde aldrig drömma om att det fanns så många som jag, helt ofattbart! Men jag har ingen känsla av att folk ser ner på psykiska besvär. Men jag börjar undra vad som ligger bakom den ökande utbrändheten i arbetslivet, framförallt hos oss kvinnor. BIB:ar?

FataMorgana

Välkommen till forumet och till min tråd. Jo vi är många som har ett problematiskt förhållande till alkohol. Och vad man tycker är problem är ju relativt. Jag kan bestämma mig för att inte dricka av ren tjurighet men om jag tar två glas vin då är hjärnan kidnappad som nån skrev, och det blir lätt för mycket. Och jag mår as rent psykiskt då.
Jag har råkat på folk som kommenterat om andra som varit utbrända och haft ångest, att dom "borde rycka upp sig". De personerna har garanterat aldrig haft ångest.
Jag tror att Bib:ar har en del i utbrändhet hos kvinnor men att man inte vet vad som är hönan eller ägget. Klart det lätt blir mer om man bara kan gå och "krana", som Gudrun Schyman uttryckte det. Men det börjar väl kanske nånstans med stress och nedvarvning med vin. Sen rullar det på. Vi är fortfarande stenåldersmänniskor och inte gjorda för dagens tempo. Plus all information som vår hjärna ska ta in. Inte konstigt att det blir övermäktigt till slut.
Därför tror jag att a och o är att lugna ner hjärnan. Få rutiner att funka med sömn, bra mat och frisk luft. Och försöka hitta nåt som man tycker är kul- utan alkohol. Lättare sagt än gjort har jag märkt :). Men nånstans ska man ju börja. Lycka till Valeria :)!

FataMorgana

Hur ska man tackla arbetskamraters alkoholproblem? Jag vet att en av mina kolleger har haft alkoholproblem men kom tillbaka efter behandling och sjukskrivning. Svullen, diffusa magproblem och strödagar borta trots att hen jobbar deltid. Känns som att alla vet men ingen vill ta tag i det. Vill inte gå bakom ryggen heller känns det som. Hur skulle ni vilja bli behandlade om ni vore i hens situation? Tål att tänka på. Rak fråga av en kollega eller inkallad till chefen? Frågar man bara"Hur mår du? Jag tycker du ser så trött och slut ut," kommer ganska säkert en massa bortförklaringar. Jag tycker det är jättesvårt och sorgligt att inte kunna hjälpa. Hen mår ju uppenbarligen skit.

HelenaN

Jag skulle definitivt vilja får en rak omtänksam fråga från dig som arbetskamrat, i enrum utan andra människor omkring. Kanske skulle jag reagera spontant som du tror att din arbetskamrat kommer att göra men då skulle jag i alla fall veta att det finns någon som ser mig.
Men om jag har trillat dit igen och mår dåligt av det skulle jag kanske så småningom uppskatta om chefen blev tipsad och ingrep med krav på provtagning mm.
Inget blir i alla fall bättre av tystnad kring flodhästen.

.

FataMorgana

Nej, jag lutar nog åt det hållet jag med. Går och funderar hur och när jag ska säga det. Det går ju inte att missa tycker jag. Men alla verkar bara avvakta och hoppas att det löser sig ändå på nåt sätt. Hm... Vad vi är dåliga på att hantera detta.

Behöver du säga något? Känner du vederbörande så pass väl att du kan berätta lite om dina egna problem? Om du gör det kan det vara en bra hjälp. Så har jag gjort med min kollega som också dricker för mycket och det ger effekt. Att göra något åt drickandet måste komma inifrån en själv.

Vändningen

Jag är kluven där faktiskt. Jag har väl själv fått någon gliring på jobbet och det har jag ju bara viftat bort och skämtat bort. En helt annan sak var det när polisen frågade mig i polisbussen i måndags och ställde mig mot väggen. Det beror lite på vad man har för relation till sin kollega känner jag. Är det en kollega som står mig väldigt nära, som jag ser också som en vän, då hade jag kunnat ta det med den personen direkt kanske. En mer "vanlig" kollega tror jag bara att det blir det klassiska förnekandet som de flesta av oss missbrukare kör med om man blir konfronterad. I det fallet är det bättre om en chef tar det och gör det med både auktoritet och som kan erbjuda hjälp/stöd. Det sistnämnda tycker jag är viktigt, att det inte blir som kritik mot en missbrukare, utan snarare att man bemöter det med ett förslag om hjälp. Sedan är det upp till brukaren att vilja det.
Mycket handlar om hur man lägger fram saker och ting också. Känsligt är det i varje fall.

Intressanta inlägg och reflektioner du har om ångest mm. Följer din resa och önskar dig världens bästa helg!

FataMorgana

Inte helt lätt. Det är inte en jättenära arbetskamrat men jag känner att hen tyr sig lite till mig. Jag har nån gång sagt att jag försökt dra ner på rödvinet för att jag använt det som stressdämpare. Lite så där svävande. Då kom det en liten igenkännande nick. Längre än så har jag inte tagit det. Drar mig för att gå till chefen...har känt lukten av alkoandedräkt nån gång. Men hen håller sig gärna en bit i från. På personalfest dricker hen vatten och drar efter två timmar, typ. Också det säger en del. Önskar man hann med lite djupare diskussioner. Då kanske det skulle hända grejer.
Tack Vändningen och Valeria för era synpunkter. Uppskattar det verkligen:). Önskar er båda en skön helg.
Just nu njuter jag i alla fall av våren trots utebliven värme. För mig är ljuset viktigare. "Man borde inte sova..." Inte den här tiden.

Vändningen

Jag tycker iofs att personalfester är sjukt tråkiga och vill också bara dricka vatten och dra efter två timmar ;) .. tyvärr brukar jag få sitta och härda ut eländet hela vägen. Oftast nykter eller med bara något mindre drucket. Tycker det är såååååååå tråkigt, vill bara hem och i just det avseendet inte till etanolen.

Håller med om ljuset. Är det någon gång man ska bryta dåliga vanor så är det nu och inte när mörkret mer eller mindre är konstant.

Alkoholist Javisst

FataMorgana - it takes one to know one :)
Lika barn leka bäst. Vi med alkoholproblem kan se en annan person med alkoholproblem på mils avstånd. Samma sak med en anorektiker.. Dom kan se en anorektiker och genomskåda denne på två röda. Antar att de är så i de flesta "missbruk". Man känner igen "de sina".
Jag har en tjejkompis som har problem... Jag har länge funderat på att snacka med henne, men samtidigt så har jag mer än nog att brottas med själv. Men så tänkte jag på AAs program och att allt där handlar om att hjälpa sig själv genom att hjälpa andra... Därför tog jag ett snack till min tjejkompis. Inledde med "it takes one to know one, jag ser hur du dricker och varningslampor tänds.. Är jag helt ute och cyklar så ber jag om ursäkt och då måste du be mig vara tyst här och nu. Men om jag har sett rätt så låter du mig fortsätta".
Hon lät mig fortsätta.. Stackaren är ju nästan lika sjuk som mig visade det sig.

Prata med kollegan! Du kan bli hens räddning.

Tror också att man känner igen "de sina" snabbt. Så var det när jag träffade min sambo. Men jag valde att ignorera. Vilket har inneburit att mitt eget alkoholintag har varit högre sedan vi flyttade ihop. Tills nu, då jag satt stopp för egen del. Vi får se vart förhållandet leder...
Men oavsett, jag kan bara hålla med om att det nog är bra att prata med kollegan. Även om hen inte vill erkänna något kommer du vara en förebild...

Vändningen

Det trodde jag att jag var när jag konfronterade en medarbetare (jag är chef) som jag var högst övertygad hade alkoholproblem. Det var även den personens kollegor. Dålig hygien, konstant snuvig/hostig, alltid trött (somnade på jobbet några gånger), ofta blodsprängda och/eller vätskefyllda ögon, ofta rödflammig näsa och såg svullen, trött och sliten ut. Det var inte ofta jag såg människan pigg, det såg ut som om det var en bakfylla varje dag.

Så jag tog ett förtroendesamtal med medarbetaren och ställde lite frågor, inte riktat mot alkohol men runt hälsa och välmående i sig, men personen i fråga förstod vad jag fiskade efter och flög ut ursinnig. Senare samma arbetsvecka dundrade medarbetaren in och slängde upp ett nytt läkarintyg + CDT och ALAT/ASAT-prover med normala värden och inte ett spår av alkoholmissbruk.

Det framgick inget om den dåliga hygienen, däremot stod det i läkarintyget att medarbetaren utvecklat en allergi (minns inte idag mot vad). Tröttheten på jobbet berodde på att personen börjat ta antihistamin. Även om det var för personens bästa som vi tog samtalet, så var det ändå rätt pinsamt. Sådant där kan vara otroligt känsligt.

FataMorgana

att veta vad som är rätt. Det kan ju, som du skrev Vändningen, bli en enorm kränkning. Men i det här fallet VET jag ju att hen varit på behandlingshem förut. Nu skrev hen på FB om sin enorma trötthet och orsaken till detta ( det var inte spriten). Får väl ligga lågt och se om det dyker upp nåt tillfälle till när det känns rätt att ta upp det.

Vändningen

Man får väga vad som känns bäst och gå på magkänsla. Ibland blir det klockrent. Ibland bara fel.

LenaNyman

Hur går det med mindfulnessen, musiken, kajaken och kollegan? Ha en fin dag!

FataMorgana

Än har det inte hänt så mycket. Kajakandet ska ske om några dagar om inte nåt kommer i vägen. Kollegan ligger jag lågt med. Har inte hittat nåt bra ingångsläge än. Mindfulnessen däremot fortskrider. Jag kör yoga och meditation i stort sett varje dag. Problemet är att jag aldrig kommer i säng på kvällarna, så meditationen brukar avslutas med att jag nickar till och vaknar nån gång i slutet. När det är så här ljust vill jag ju orka vara uppe längre men jag behöver tydligen fem- sex timmars sömn även den här årstiden. I dag är en dag när jag skulle vilja ha en liten koja o krypa in i bara för mig själv. Sova och bara vara. Vila både öron och ögon. Så än är jag inte så mindful:). Men jag jobbar vidare på det. Alkoholsuget är noll dock och det får jag väl tacka tröttheten för. Det är ju positivt fast jag just nu känner mig som hundra år. Hur är det själv, LN? Allt väl?

LenaNyman

Yoga och meditation dagligen, jäklar så bra! Och det övriga, jaja, kommer tid så kommer ... mer tid. Skönt att du slipper alkosuget.

Jag känner av en begynnande förkylning och känner mig rätt låg överlag. Kliver inte upp med ett piggt litet kviddevitt om morgonen direkt. Men det tuffar på. Lycka till med kajakandet om vi inte hörs innan. :)