Min 12-åriga son ruskar om mig när jag ligger I soffan I vardagsrummet och sover. Klockan har passerat midnatt, för ett bra tag sedan, och han skulle bara gå upp och kissa när han såg mig ligga där. Jag skrattar till åt honom och skämtar lite om hur trött jag är efter allt jobb och han smiter in på sitt rum och fortsätter sova. Jag blir sittande och tittar på den orangea konen mitt I VLC playerns fönster på tv:n och inser att jag missat ännu en nedtankad film.

Jag är full. Inte onykter utan riktigt jävla packad som man blir efter 8-12 glas vin och innerst inne så skäms jag över att min grabb både fått se mig sådan och vetskapen över att han fattar vem hans pappa egentligen är.

Jag är en 40-årig kille som bor med barnen varannan vecka i Eskilstuna. Jag har ett fantastiskt jobb som resande säljare och reser mer eller mindre på hela Sverige. Jag är utåtriktad, ser bra ut och har precis hamnat i mitt tredje längre förhållande med en tjej, även om vi är särbos.

Det finns ingen dag då jag VET att det startade men det jag vet är att jag dricker mig full varje kväll, vardag som helg, och jag har gjort det i minst fyra års tid. Jag har druckit alkohol sedan jag var 18 år.
Jag har tillsammans med min chef (och en alkoholmätare för utandningsluft som polisen har) kommit fram till en teknik som vi kallar för "kickstart" där det gäller att bli så full som möjligt innan kl 21:00 för att kunna köra bil dagen efter vid tio tiden.

Ändå upplever jag inte att jag har alkoholproblem. Visst lite för full har man väl blivit vid ett flertal tillfällen och gjort bort sig men ordet problem har jag nog inte velat blanda in i detta beteende.

Jag skulle kunna beskriva det som att bästa kompisen kliver in genom hallen när den första välbekanta fyllekänslan infinner sig efter ett svept glas vin.

-"Men tjena, kommer du hit ikväll igen!" Fyllan sätter sig bredvid mig och kramar om mig och tillsammans kommer vi fram till att vi ska titta på film, igen! Ikväll blir det nog inception med Tom Cruise! Livet är härligt och det är bara vi nu och vi dricker oss så berusade att det känns konstigt att titta på sig själv inne i badrumsspegeln när man pissat!

Jag dricker upp till 4 vinboxar i veckan och törs inte ge mig på starksprit för att jag vet att jag kommer att slå i botten på denna nedåtgående spiral. Jag fick en hel liter Rom av en bekant som jag sköljde ner på två dagar och det fick mig att haja till lite.

Härom veckan skulle min 15-åriga dotter ta sig hem från sin träning lite senare på kvällen. Eftersom hon vet att klockan redan passerat "gränsen" för min nykterhet så sätter hon sig på bussen för att komma hem. Jag är en duktig kock och hade fixat en lasagne. Hon kliver in och är halvt hysterisk då hon blivit antastad på bussen av ett par äldre grabbar. Jag försöker att prata med henne men får bara en dörr i ansiktet när hon går in på sitt rum. Jag hör att hon mumlar något men inte vad utan vänder mig om och går mot köket och vet att jag hörde ordet "alkis" och jag lider för att jag inte kunde ställa upp och skjutsa henne.

Senare den kvällen googlar jag på "jag är alkolist" och hamnar här, hos er, och läser fantastiska inlägg från folk som är precis som jag, en alkolist.
Jag fastnar för Abels berättelse som är slående lik min situation för fyra år sedan, när jag hade både hus & fru kvar och blir glad för hans skull att han "redan" insett vad han håller på att förlora.

Jag har nu varit nykter i fem dagar och det känns bra, liksom för Abel så känns det alldeles för "lätt" och jag har bytt vinet mot löpning och kaffe.
Det är först nu jag inser hur ensam jag egentligen är när min kompis inte får komma in längre. Vad hände med Micke, Johan, Tony och alla mina andra polare som jag alltid umgicks med. Kanske tröttnade dom också ur på att jag alltid var drängfull. Jag vet inte men jag kommer att fråga!

Jag satte mig ner med mina barn i förrgår och berättade för dom om mina planer på ett nyktert liv och fast jag knappt vågade så frågade jag dom:

-"Kan ni beskriva för mig hur jag är när jag är full?"

Bilden av ett monster växer fram på bara ett par timmar. Inte ett sånt monster man ser i filmens värld, mycket värre. Ett svek som är obeskrivligt mot mina barn hänger kvar i mig av denna kväll och det är motivation nog att inte röra en droppe bara det. Det känns ändå bra att ta upp detta med dom och vi tar bilen sent på lördagskvällen och åker och köper glass, vilket vi aldrig kunnat göra förut.

Det finns en scen i filmen Wyatt Earp som jag tycker är cool när Kevin Costner kliver in på en bar i Dodge city med en hagelbössa och säger: -"My name is Wyatt Earp, it all ends now"

Well...

-"My name is Andreas, it all ends now!"

historia om kvällen. Ja, det är i stunder av svårigheter som man växer när man klarar det. Härligt att hitta en människa att snacka med i det här läget.
Själv tog jag antabus i dag, för jag är så djävulskt trött på att inte komma ur eländet. Nu har jag varit med bilen och köpt godis och känner mig harmonisk. Ska bli skönt att lägga sig nykter och se fram emot en nykter morgondag.
Fenix

Mysan

Hur börjar man skriva här....?
Jag e 40 år, inga barn och föll för en kollega på mitt jobb....vissa sa att han inte drack mer än andra medans några sa han e alkolist.
Borde med facit i hand dragit mig ur för längesen men det e svårt, nog lika svårt som det e för honom att sluta dricka!

Vi har varit ihop i nio månader, särbo tack och lov.
Alla signaler fanns där men fan vet vad man trodde, sen vipps åkte jag ut en natt...fattade ingenting merän att min pojkvän blev som förbytt, började säga det inte gick att lita på mig, att jag skulle ha nån annan...jävla massa dynga fick jag spytt över mig o jag fatta inte ett skit!

Sen kom nästa morgon...sms på sms kom om hur ledsen han va o hur mycke han älskar mig.
Jag förlät, gång på gång på gång, helg efter helg i no månader.

Detta nådde sin spets för tre veckor sen, han va bakfull på jobb en onsdag morgon, dom låg ute på jobb och hans idioter till kolleger hade haft sprit med i bilen på väg upp och dom visste mycket väl om att han har stora problem...så det söps i bilen från Hörby mot Oskarshamn...

Detta slutade till sist med att han fick ultimatum från jobb på att gå och ta cdt prov varannan vecka och skulle så göra i två års tid.
Jag följde med honom till läkare och han fick antabus som det nu visat sig han bytt ut mot alvedon brustabletter....för han mår inte bra på dom, nä vem fan mår bra av att dricka två 75or plus extra starka cider sådär en tio st var jävla helg????
Detta slutade med att han sa upp sig i fredags o söp till i måndags.

Han följer minsta motståndets lag, vi ska till hans läkare igen den 18/6, har sagt till honom att han får ringa dit och få utskrivet nått annat om han nu inte vill ta sina antabus...

Detta blev nog rörigt, förlåt i så fall, önskar jag kunde bryta...

HelenaN

Välkommen hit! Vilken jobbig situation du har hamnat i. Som du kanske har sett finns det en del av det här Forumet som heter "Hjälpa någon som står nära". Där tror jag du kommer att känna igen dig i många andras berättelser och få stöd för din situation.
Kram!

Mysan

Hej!
Vi känner inte varann men kan säga att jag e glad för dina barns skull att dom har en pappa som försöker hålla sig nykter.

Men som anhörig till en alkolist och läsa om din Finlands resa, värsta dagen du varit med om....skulle inte den värsta dagen varit när din dotter kom hem efter att blivit antastad på bussen?
Menar inte att trycka till dig men i mina öron (som inte ens har barn) e det inte det värsta man kan tänka sig att ens barn far illa?
// Maria

Hur det har gått för tvåbarnspappan som startade tråden? är alltid lite illavarslande när folk försvinner...

PP

Jag får en klump i magen när jag läser hur bra och fint det gick när tråden startades.
Och nu? snart 1,5 år senare? Jag behöver inte fantisera om vad som kan ha hänt.
Jag minns exakt vad som hände mig efter 6 veckors nykterhet 2010.
Det skulle dröja 3 år innan jag hittade tillbaka. Hoppas Andreas hittar hit
någon gång i framtiden. Jag gillade inställningen och texterna.

//PP

och vi vet inte bara hur svårt det är att hitta tillbaka när man börjar dricka igen för att man tror att man kan hantera det plötsligt. Vi vet också att drickandet oftast eskalerar, det går snabbt utför. Det är därför jag varnar så för att tro att man kan dricka lite på semesterresan och sen starta om. Det är svårare än man tror.

mod60

Vi får vara lite "mistlurar" eller varningsklockor i varandras öron. Vi vet vad som kan hända. Det vi säger till varandra spelar stor roll och vi bör säga sanningen, så som vi ser den :)

Har man börjat skriva här tror jag att man har en rejäl väg tillbaka till kontrollen över alkoholen och sitt liv. Då ska man inte chansa efter några månader tycker jag.
kram mod60