Min relation till alkohol är speciell, jag älskar den och jag hatar den.
Hatar den för de flesta saker i livet som jag ångrar har med den att göra, och att den har fått mig beroende.
Älskar den för att alkoholen förstår mig, den vill ha mig och jag vill ha den.
Det började med vin. Vitt alltid.
Idag bryr jag mig inte lika mycket om vad det är, hela förra veckan jobbade jag sent och hann inte till systemet så jag köpte bara ett paket juice och blandade med tequila för det var det enda som fanns hemma.

Jag minns när jag började dricka ensam hemma, hur konstigt det kändes första gången, men ändå mysigt.
Nu är det vardag, det blev normalt. Första gången var jag 18, idag är jag 22.

Det läskigaste är när man inte vet vad som händer. Skammen att man förlorade kontrollen.
Skammen att inse att en eller flera timmar är bortraderade från min hjärna.
Som när jag var utomlands och vaknade mitt i natten i en okänd säng, i ett okänt rum, bredvid en okänd person.
Det var som tur är enda gången just något sexuellt relaterat till alkohol hänt mig, men just det är något jag fortfarande tycker är jobbigt för det var så otroligt läskigt.
Men minnet sviker mig än när jag dricker för mycket, som i lördags då det var en liten fest. Det var inte speciellt mycket folk där och några var kollegor som jag dessutom är chef över. Det är en period på över en timme som jag inte minns, vilket känns obehagligt då det var så få folk där.
Minns inte ens hur jag kom hem den dagen. Fick höra att jag satte mig i en taxi men jag vet inte vem som betalade, hittade ett kvitto från den resan men det är betalat med en helt annan bank än vad jag har. Så sjukt.

Mitt största problem var väl från början och är än idag att jag inte kan sluta när jag väl har börjat, att jag alltid vill ha mer.
Som tillexempel så brukar jag ta med mig ca fem 7.0 procentiga cider och en flaska vin till fester för det känns alltid som att det värsta som skulle kunna inträffa är att drickan ska ta slut. Intalar mig att allt inte är till mig själv utan att jag kommer bjuda andra.

Hur tar jag mig vidare. Jag inser att det är ett problem och jag har blivit skrämd av incidenten i lördags, men jag vet hur stor alkoholens kraft är över mig.

Li-Lo

Hej Elliphant

Du har börjat reflektera över just din relation till alkohol och att den har förändrats. Du beskriver allt mer negativa konsekvenser. Det som skrämmer dig mest är att du tappar kontrollen över mängden du dricker och att du får minnesförluster samt att allt mer handlar om tillgång till alkohol. Att du valt att skriva här och så uppriktigt berättar om din situation är ett bra steg till att göra annorlunda. Att sätta ord på sina tankar och känslor är ofta en viktig del i förändring. Lite: - Jag behöver veta vart jag står för att kunna veta vart jag ska gå.

Hur ser det ut för dig? Hur skulle du vilja ha det? Vad är rimligt utifrån just din situation nu?

Välkommen hit och fortsätt gärna skriv!

vänligen Li-Lo
Alkoholhjälpen

Vändningen

Men jag känner igen mig i delar av det du skriver. Det är en hemsk känsla att vakna och veta att man gjort något, men inte veta vad eller hur.

För min del har jag mest gjort bort mig via sociala media, men det har ibland varit läskigt att komma ut i köket dagen efter och bara se ett smörgåsjärn - fortfarande inkopplad med värme!! Har inte haft ett minne av att jag ens lagat mat. Ofta har det stått smör, ost osv framme som torkat/smält över natten dessutom. Nästan så det känts som om någon annan har varit inne i mitt hus mitt i natten!

Det är dock ett skrämmande tecken och en signal. Din alkoholtolerans är rejält hög också får jag säga, så som du beskriver vad du tar med dig till en fest. Jag hoppas du kan stålsätta dig och få en sundare relation till alkoholen på ett eller annat sätt. Risken är ju hög att du inte bara får en minneslucka, utan också försätter dig i ett stadie där du inte har kontroll på vad du gör och kan göra något riktigt tokigt som du aldrig hade gjort nykter. För min del var det att sätta mig i en bil och köra 2 km, vilket slutade med att jag blev tagen av polisen. Det är inte värt det, i huvud taget...

Välkommen hit och hoppas du hittar en bra väg framåt!

anna1234

Välkommen hit! Jag är ny precis som du. Några år äldre än än du, men känner igen mig så mycket. Älskar vitt vin, har också väldigt hög alkoholtolerans och får minnesluckor. Men mest ångest för det suddiga jag minns. Gången jag liftade hem med en helt okänd person i en okänd storstad, eller när vakten bar ut mig från nattklubben. Brukar alltid säga att jag blev drogad men det tror jag inte på själv.

Men nu är det nog! Jag har äntligen förstått att alkoholen styr mig och inte tvärtom. Det är inte min drog, den passar inte mig, jag kan inte behärska den. Många på forumet skriver om att ta en dag i taget så det försöker jag göra. Och nu i början så känns det som att det hjälper att blicka tillbaka mot allt dumt A fört med sig. Sedan kanske man kan blicka framåt, men jag börjar så här...

elliphant

Som jag har bävat för att logga in här. Rädd för att ingen ska ha svarat, eller för hånfulla svar.
Idag vågade jag se efter och jag måste verkligen tacka för att ni tagit er tid för att svara, ni underbara människor.
Så fruktansvärt fint det kändes att se era svar.
Sedan jag skrev sist har jag försökt att hålla mig nykter, i alla fall när jag är själv - det kändes som en lagom tumregel.
Tyvärr höll det inte särskilt länge, lurade mig själv med "bara ett glas" principen.

Det är såklart inte bra att jag druckit mig berusad ensam tre gånger sedan dess men det fina är att jag erbjöd mig att köra en kväll när jag och kollegorna skulle ut. Har nyligen tagit körkort var då tvungen att hålla mig nykter för att kunna köra. Det var första gången som jag befinner mig i ett sammanhang är andra dricker alkohol men jag avstår. Jag måste säga att det var inte så farligt. Det var till och med ganska kul att vara den ansvarsfulla som bestämde när vi skulle åka hem.

Dock sitter jag ju här nu. Öppnade flaskan och jag är väl tre glas inne. Känns inte lika mycket att skryta om men det är viktigt att vara ärlig.
Min största dröm är väl att kunna umgås med vänner och kunna dricka två glas och sedan är det bra, att inte känna ett behov av att fortsätta. Samtidigt så vet jag att det inte funkar för mig, har jag en gång börjat så går det inte att sluta. Jag inser att det är allt eller inget för mig. Förstår ni hur jag menar om jag skriver att det skrämmer mig otroligt mycket? Att vara helt utan alkohol, det är ju min vän. Det är något som dämpar min ångest, och om alkoholen inte ska hjälpa mig, vad ska jag då göra?
Därför känns just nu ett liv utan alkohol omöjligt.

Stingo

Hej elliphant,

Alkoholen dämpar ångesten för stunden, men ger mycket mera ångest längre fram. Är din vän för stunden, men sviker till 100% senare.

Jag trodde själv att jag aldrig skulle sluta dricka. Att jag skulle vara en högfunktionerande alkoholist livet ut (i bästa fall). Sen gjorde jag ändå ett försök och när jag lyckats vara nykter i ungefär tre månader, började det ske förändringar i hur jag tänkte och jag insåg att livet utan alkohol inte bara kan vara ok, det är faktiskt väldigt mycket bättre än livet som alkoholens "vän".

Så lycka till. Det inte bara går att leva utan alkohol. Det går att trivas utan alkohol.

gulid20

Min man erkänner aldrig när han dricker. Han blir gränslös och inte alls rolig. Jag blir tokig och tror att det är jag som har fel . Jag måste få prata med någon för att må bra. Han går på AA och säger att han inte alls har något sug, men han dricker ändå ibland.