Hej!

Tänkte hälsa och presentera mig lite samt dela med mig av min historia. Det blir nog långt och kanske mest svammel. Men det finns nog ett värde i att svamla också :).

Registrerade mig här för några dagar sedan i samband med att jag hakade på att delta i forskningsstudien. Jag har läst här inne då och då och tänkt att det kanske kan vara här jag hör hemma. Sedan har jag (i samma veva) tänkt "nej, vad 17. Det skulle ju innebära att jag inte skulle få dricka någon alkohol aaaaaaalls, jag är ju inte beroende direkt" och struntat i att regga mig. Haha, som om just det vore det värsta tänkbara liksom. Att ALDRIG få dricka alkohol. Är det verkligen så härligt att dricka? Ja och nej. Det är inte härligt för mig att dricka två glas vin. Det jag gillar är känslan av att ha obegränsade mängder alkohol, att få svepa i mig glas efter glas vin och känna hur vardagen är fest. Känna hur bekymmer och tristess försvinner och hur vardagen blir enkel och skoj.

Jaja, jag gjorde en AUDIT i samband med deltagandet i studien. 20 poäng. Tjoho. Inte för att komma med ursäkter, men jag har haft semester vilket tyvärr förklarar dessa poäng. Då känns det mer legitimt att dricka vin varje kväll och somna i soffan (nej, somna i soffan känns nog aldrig riktigt okej, om det inte är på grund utav just trötthet). Jag har ju släpat mig upp och varit en toppenförälder varje tidig morgon ändå liksom. Inbillar jag mig. Vi har gjort det vi föresatt oss att göra under semestern; målat hus, åkt på dagstripper och myst.

Oavsett semester eller ej. Jag har ett bekymmersamt förhållande till alkohol. Jag har länge (15 år, längre?) druckit för mycket fredag- och lördagkväll. Det har ibland blivit torsdag-söndag också. På kvällarna. Jag har haft vita perioder (graviditeter, träningsperioder, för att prova på) utan problem. Jag har ingen fysisk abstinens när jag inte dricker, men väl ett psykologiskt. Är nu på dag 3 utan alkohol och mår bra. Funderar över helgen, kräftskiva och så. Ska jag bestämma mig för att vara nykter? Ska jag dricka vin av gammal vana?

Jag arbetar som socialsekreterare och har fått en viss utbildning i MI och vet mycket om alkoholens skadliga verkan. Inte hjälper det mig. Skammen blir större tycker jag. Jag borde ju veta bättre. Men jag vet samtidigt hur förrädiskt det är, att alkoholen inte tar hänsyn till sådana saker.

Min största oro i nuläget är hur min kropp mår. Jag vågar banne mig inte gå till doktorn och be om en hälsokontroll. Tänk om levern är körd? Tänk om det kommer en orosanmälan från doktorn, till mitt jobb?? Inte för att det vore jobbigt att bli kallad till socialtjänsten (vi är faktiskt snälla och generellt resonabla människor) utan mer för att alla då skulle veta om mitt problem. Jag är mycket för att normalisera allt, från missbruk till psykisk ohälsa till "ibland känner jag att jag vill avsäga mig föräldraskapet och auktionera ut ungen" men jag vill gärna själv avgöra om/när jag berättar om mitt förhållande till alkohol i sådana fall.

Hur resonerar ni andra kring hälsa/leverprover osv? Någon som känner igen sig och vill följas åt i min svajiga väg mot ett bättre förhållande gentemot a?

Lite svårt att veta om du drack en halv flaska och deppar över det. Om så var, förlåt dig själv och lär dig av erfarenheten. Försök fundera över varför du inte tackade nej. Och varför du inte stoppade din man. Ni skulle ju göra detta tillsammans. Jag menar inte att du ska känna dig misslyckad nu. Men det är nog viktigt att se över vad som händer när man trillar dit. Du har kommit en lång bit på väg och förstått vikten av att belöna dig själv. Hoppas det känns bättre idag!