Hej.
Helt ny här. Har länge haft problem med att hantera alkoholen. Det största problemet är att när jag dricker känner jag inte gränsen för när det är dax att sluta. Blir i princip alltid för mycket och så har det alltid varit sedan första fyllan. Är nu 37.
Mamma är alkolist och morfar var. Skrämmer mig. Min stora skräck har alltid varit att bli som mamma.
Haft en trasslig uppväxt med både det ena och det andra. Ska ta upp detta med min psykolog - att alkoholen är ett större problem än jag velat erkänna.
Känner att jag dricker allt oftare nu också. I princip varje helg. Minnesluckor, utsätter mig för risker, gör galenskaper och denna outhärdliga vidriga ångest som äter upp mig. Står inte ut med mig själv och dövar bakisångesten med oxascand.
Och ändå upprepar sig historien om och om igen fast jag så många ggr fått mig en tankeställare om att det får vara nog. Vill inte vara sån här.
Men jag tycker tyvärr om att dricka. Den första kicken och ruset, glädjen och tillfredställesen, lugnet. Lyckan. Om jag ändå bara kunde hålla det på en "normal" nivå. Det lyckas jag inte ofta med.
Och denna helg passerade jag ytterligare en gräns som jag inte ens klarar av att nämna nu för jag har sån ångest. Jag har inte gjort något brottsligt eller skadat någon men känner sån oerhörd skam och självförakt över hur packad jag blev och bortgjord. Hatar den delen av mig som blir sån. Känner mig som en usel människa.
Jag vill kunna klara av en vit månad. Åtminstone 1 vecka. Att aldrig mer dricka känns för skrämmande och svårt just nu. Vill kunna klara av att hantera alkoholen och dricka måttligt men är rädd för att jag inte kan lära mig behärska den.
Just nu är jag inte det minsta sugen. Men vet att när helgerna närmar sig kommer suget och tristessen. Men jag vill inte leva mitt liv så här. Minnesluckor och ständig ångest.
Hoppas detta forum kan stärka mig till att förändra mitt drickande.
Känns skrämmande att bara skriva här. Ett erkännande på något sätt vilket är läskigt.
Men jag tror det är bra.