Har läst några veckor på forumet nu och känner som så många andra igen mig i vissa beteenden. Det svartvita tänkandet som följt mig hela livet plus en jäkla inre rastlöshet. Tonåring på 70-talet innebar en tidig debut både vad gällde alkohol och tobak. Och med tidig menar jag 12, 13 år. Det var ganska vanligt i de kretsar man rörde sig i då. Skötte skolan med fina betyg på veckorna (duktig flicka, javisst) och drack som en svamp på helgerna. Och rökte - mycket. Jag insåg för många år sen att nikotinet skulle bort och tvärslutade. Allt eller inget. Sockerberoendet gjorde jag likadant med - tvärslutade. Och så har det varit med det mesta, men tonårsfyllorna när man drack allt med alkohol i, övergick så småningom i vindrickande på fredagar och ibland i veckorna, för att lugna nerverna efter stressiga familjesituationer och därtill stressigt arbete.
En fysisk skada gjorde också att vinet fungerade som smärtdämpande. Ingen tablett i världen verkade så bra och snabbt. Men sen kommer precis som för alla andra ångesten som ett brev på posten dagen efter. Hjärtat rusar som X-2000 i bröstet så fort man slår upp ögonen.

Nu vet jag att det är samma med vinet. Att dricka två glas är inget för mig. Jag vill ha mer. Så till sist bestämde jag mig även där. Det måste bli ett slut. Jag vill orka med mina barn och barnbarn. Men jag känner mig så fyrkantig och tråkig och humöret är på topp ena dagen och framtidstron med, för att nästa dag djupdyka och jag tycker synd om mig själv. Har hållit uppe nu från A i tre veckor och bara druckit alkoholfritt vin på helgen. Det går bra men jag dricker samma mängder. Ett rastlöst jävla beteende.

Har också funderat på om hjärnan formades som liten redan med allt sockerätande. Jag tröstades med socker och man vet ju att det kan trigga alkoholberoende lättare. Ett av mina syskon åt inte alls lika mycket socker och har ett fullkomligt normalt förhållande till A. Inte är hen rastlös heller. Att det ska dröja så många år innan polletten trillar ner och man fattar. Det känns sorgligt. Nu ska rastlösheten som äter mig inifrån tämjas på något sätt utan att det också går till överdrift. Testar just nu mindfulness. Det funkar men är inte tillräckligt. Nån som känner igen sig?

Måste bara säga att jag tycker forumet är suveränt. Har läst och i bland skrattat så jag gråtit. Tack för det! Ämnet är ju så allvarligt så det behövs all humor i världen för att kunna tackla problemen. Kram / FM

LenaNyman

För varje gång en sån som du vänder ett nujäklarskajagminsann till nujäklarskajagminsannINTE blir en sån som jag så himla glad.

Det är kanske inte så bra att säga, för beslutet kommer ju inifrån och ska inte pådyvlas utifrån, men ... äh, det hjälps inte. Jag blir ju det, så himla glad. <3

steglitsan

FM,,visst är det så att när vi varit i vår dimma så har vi kommit att bli en avtrimmad version av en själv som vi får för oss är ett bättre alternativ än the real thing. Att vara en (eller fem) finnar i röven är att vara människa.

Jag slutade med antidepressiva för ett antal månader sedan. Då blev mitt sätt att hantera mina nya påtagliga känslor med att mitt i ångest bara för ett ögonblick känna -fan vad skönt det är att just KÄNNA!

Och det är det du också gör, känner utan något alkoholfilter.

FataMorgana

Ja nog är det ett svajande fram och tillbaka nu - som ni skrev, LN och SL. Känslor som väller fram ena sekunden. I nästa kan jag vara helt tom. Känns som jag kliver runt i sirap. Får inget gjort. Håglös. Glädjelös. Är inte alls sugen på vin men saknar känslan och energin jag fick det ( för stunden). Nu känns det mestadels jämngrått. Med en liten glimt emellanåt. Barndomsminnen som poppar upp och jag inser att jag flytt både fysisk och psykisk smärta i hela mitt liv. På mitt sätt. Skulle vilja ta mig själv som barn i famnen om jag kunde. Trösta när det gjorde ont. Gunga tonårstjejen som inte lät någon komma nära. Skulle vilja säga:"Du är och du var älskad."
Nu plockas rustningen av. Lager för lager...

Så visst händer det grejer - SL och LN ...:)

LenaNyman

Håller med om mycket du skriver, känner igen mig. Sorgen. Smärtan. Saknaden.

Kramar om vuxen FM med alla hennes lager utifrån och in. <3

FataMorgana

kramar dig tillbaka, Lena <3. Ska tänka på dig nästa gång jag bryter ihop. Att du är där då :).

FataMorgana

Sitter o filurar över vad jag saknar med alkoholen efter ett halvårs nykterhet. För det kan inte hjälpas att det fattas nåt som jag längtar efter.
1. Glädjen, spontaniteten
2. Smärtdämparen no 1 som inga piller kan konkurrera med.
3. Easykänslan som uppkommer efter två glas vin ( där jag inte kan stanna). Allt var lätt och kontrollfreaken FM tog långlunch och försvann några timmar.
Ja det är en liten sorg fortfarande. Men tills jag kommer på hur jag ska uppnå ovanstående punkter utan vin så tänker jag fortsätta vara en gammal,grinig, jävla surkart som tycker synd om sig själv själv ( märker jag). Gaaaaaah!!!!

som gör att jag har så svårt att vara utan A. Jag har inte heller hittat något som kan ersätta några glas vin så vi får tjura ihop tills vi kommer på något!

Anders 48

....att "saknaden" ibland handlar om just detta som du beskriver. Usch vad jag håller med...:-) Men som du skriver: "Vi" klarar ju inte av att stanna/stoppa efter de där mysiga första glasen..... Och just den där sköna känslan som man får efter ett par glas får vi väl som bäst försöka att klara oss utan. Men i nuläget så är jag mycket hellre tråkig och "stel", än vinmarinerad och pruttfull/dyngrak......Vi kämpar vidare utan - eller hur!!!

FataMorgana

att man inte ska kunna känna glädje och vara spontan utan alkohol?? Det finns ju massor av människor från andra kulturer som inte dricker en droppe. Som kan fira både bröllop och födelsedagar med fest och glam utan en droppe alkohol. Det är ju sjukt att vi ska känna som om livet tagit slut för att vi inte får snuttefilten. I kväll är jag extra förbannad för att jag har ont och helst bara skulle vilja ta med mig en Bib i sängen. Så jag kan inte skylla på att det är den goda smaken jag är sugen på heller. Tungt nu med mycket som händer runt om så det spelar ju också roll. Man får ju i alla fall vara tacksam att man kan se klart på tillvaron. Yes- the show must go on, Anders och Valeria. Natti från en ilsk FM. I morgon är en annan dag.

FataMorgana

Jo, det blev en bättre dag men med många tankar. Är det det som är det största felet? Att man tänker för mycket? Tänker, funderar, grubblar över livets gåtor. Och att man är känsligare än en del andra? Tar åt sig. Kan känna mig så avundsjuk på folk som bara obekymrat ruskar på axlar och skakar av sig. Blir nästan förbannad. Men det är väl dom som inte kastar sig över flaskan heller för att hitta nån slags balans. Så är folk med alkoholproblem känsligare än dom utan? Det var kvällens fundering. Är vi ett gäng grubblare? Nu har jag i alla fall tänkt nog för i dag. Natti.

tror jag vi har gemensamt, vi som fått lindring av alkoholen. Du är inne på tankar FM som jag haft till och från, och nu finns forskning som visar att det verkligen är så. Jag är t ex mer känslig än de flesta för höga ljud, plötsliga rörelser, kritik med mera. Det finns ett namn för det som jag glömt, och det är om inte en sjukdom, så åtminstone ett symptom som inte ska negligeras. Det kan säker vara en förklaring till att det är så bekvämt att kapa känslospröten för en stund, men sedan går det överstyr när alkoholen tar över. En bra helg till alla, ska i mitt fall bli alkoholfri. Men jag är som du inne i en jobbig process nu eftersom jag ska undersöka mig nästa vecka, och tankar och känslor tumlar om som i en velodrom. Skulle vara skönt att.... säger den gamla gamen på axeln. Men har fått tyst på den faan nu i 107 dagar!

FataMorgana

Om man sen därtill har en dålig självkänsla och är sin egen värsta kritiker så har man ju addat till lite till på det. Då vill man görna fly och bli den där lugna, fina människan man blir efter två glas vin. Andra går på gymmet eller tar en tårtbit till eller jobbar lite till. Men det ger inte lika negativ effekt för omgivningen. Man kan t o m få beröm för det. Ja, inte om man tar en till tårtbit förstås.
Alkohol dövar ju också fysisk smärta vilket många glömmer. Kronisk smärta kan ingen förstå som inte haft det. Hur lätt är det inte då att ta till alkohol??
Jag förstår din vånda över väntan, Fenix. "Been there...". Men fly inte. Du kommer igenom det också. Varma kramar från mig.

FataMorgana

fick jag igår om varför jag inte dricker längre. Det som skulle vara en middag med släkt och vänner för att fira något fint blev som en vanlig grillfest med fylllesvin. Inför barn. Hjärndöda idioter. Vanmakt är vad jag känner nu. Ska man måsta tacka nej till allt som har med fest och släkt att göra????

Nyfödd

är det så obekvämt med dom (eller oftast en) som sitter brevid, nykter. Kontrasten skär. Nu är vi på "lden andra sidan". Och blir påminda, jag i vart fal om att jag blev VERKLIGEN inte blev mitt bättre jag under festerna. Och som du skriver, inför barnen.... Men jag tänker att varje nykter person på en fest gör enorm skillnad, särskilt för dom! Dom blir inte lika ensamma och utlämnade. Så du gör skillnad även om du vantrivs. Med det inte sagt att man ska stå ut jämt o samt...

LenaNyman

Man kan tycka att vuxna människor ska kunna bete sig och föregå med gott exempel när barn finns med i bilden, men som vi vet har det där med ålder föga betydelse... Förstår din vanmakt, FM. Och gläds också åt din mening där: "... om varför jag inte dricker längre." Hoppas omgivningen tar intryck av det, både barnen och dom vuxna fulla. Kram på dig, du livs levande tankeställare.

FataMorgana

Det sitter kvar i kroppen på en fast man inte druckit en droppe. Hela dagen har jag gått omkring och varit sur och ledsen. Lättade litet framåt kvällningen. Tänker"Ska det va' så här?" Ja, det ska det för jag kan inte ändra på nån annan och så här ser vår supkultur ut. Like it or not. Men jag vill skona barnen..
Ja, kanske det gjorde skillnad för nån att jag var nykter. Jag hoppas det. Om inte annat så blev jag ju styrkt i mitt beslut och det var ju inte så fel. Behövde nog det. Nu blir det några timmars sömn och sen upp för att se blodmånen :). Häftigt!