När jag gav bort den finaste och vackraste kärleksgåvan jag har haft att ge till en annan människa så tog hon emot den, för att sedan förgöra mig. Tillintetgjord försökte jag förstå vad jag gjort för fel. Desperat stångade jag mig blodig i hopp om kärlek och förståelse. Låg ned i leran och bad om nåd, sparkarna kom hårt och brutalt. Sluta, hjälp jag dör! Vände mig till alla människor omkring mig, familj, vänner, främlingar, professionella. De som svarade med vänlighet och tålamod körde jag slut på. Stigmat var för stort. Min förgörare hade sagt "Du är inte viktig, jag tänker aldrig på dig". Jag kunde inte resa på mig, men jag var tvungen att fortsätta existera, fast jag inte ville. Tillflykten blev till något jag kände igen - alkohol - fast på ett annat sätt, tidigare handlade det om fest och socialt umgänge, nu om tröst och överlevnad. Demonerna har krävt sin dagliga dos, problemet är att dess törst ställer till det mer och mer.

myrkotten

Hej Sisofys och Nyckelpigan, ni sprider era kloka inlägg, jag ser er. Nyckelpigan du verkligen bjuder på dig själv, känns så äkta när du skriver, det suger till inom mig. Sisofys du svarar så bra i andras trådar, blir nyfiken på vem är du.
Letade efter mannen V's tråd, den är tydligen borta, nu tänker jag i all välmening utmana dig kära V, ibland påminner du om mitt ex. När han blev sårad gick hans reaktioner till överdrift, allt och alla var emot honom och han skulle minsann be alla att fara och flyga. Vet inte hur många ggr jag försökte lugna ned honom och få honom att förstå att hans vänner inte gjorde si eller så med flit. Jag har själv i affekt förlorat vänner och vet att det är inte bra att fatta överilade beslut. Så V du har sagt att du är en kvick person, kanske du skulle tjäna på att vara mindre snabb ibland - eftertanke är min utmaning till dig, att ibland sova på saken. Om du läser detta önskar jag dig väl, hade tänkt att fråga dig om hur man nätdejtar, du är bra på att instruera. Nåväl lev gott.

Är vin gott? Nej, jäkligt surt, ändå slank det ned ett par glas igår. Ännu en helg som ger ångest över det jag inte gjort. Men jag har ordnat och roddat med barnets aktiviteter, glömmer liksom bort att jag faktiskt gör saker, kanske jag sätter ribban för högt. Nej, det gör jag inte, men utifrån mitt mående är det för högt.

Över det du inte får gjort. Du är själv inne på rätt spår när du skriver att du glömmer allt du faktiskt gör och sätter ribban för högt. När jag har läst din tråd har jag fått en känsla av att du nervärderar dig själv. Jag tycker att du är klok och insiktsfull och förtjänar bättre än att få ångest för att du inte känner dig bra, för det är du. Det har gett mig mycket att läsa det du skriver! Kram

myrkotten

Har inte ens varit inne och läst på senaste tiden. Isolerar mig, stänger av, nojjar över saker på jobbet. Vinet då, jovisst surru så att, nej men jag köper vin men endast flaskor. Bib'en har jag låtit bli, unnar mig dyrare vin när jag inte dricker lika mycket längre så ekonomiskt går det på ett ut. En brakförkylning har gett mig några helvita dagar, första gången jag sett på en hög kleenex med positiva ögon. Känner att jag måste försöka hålla mig ifrån vinet, men förhandlar med mig själv om vilka dagar det kan tänkas vara okej. Även om näsan är sönder-snyten mår magen bra. Har märkt att magproblem minskar i takt med minskat a-intag.

Valeria i somras när jag var helt inställd på att bli nykterist läste jag din tråd med viss skepsis, tänkte som så; att dricka måttligt kan väl aldrig fungera om man varit överkonsument. Men idag står jag där och känner att lite vin måste jag få ibland annars går jag under. Samtidigt längtar jag efter att bli helt fri från a-demonen, inser att det faktiskt skulle vara en befrielse för mig, likväl längtar jag till nästa lediga dag så jag kan ta mig ett glas. Och du Valeria du har så rätt i att jag nedvärderar mig själv, har för tillfället ångest över saker jag säger och gör, är ganska säker på att folk tycker jag är märklig, samtidigt så tror jag att de inte bryr sig, vill helst ha så lite med mig att göra som möjligt. Sådär går mina tankegångar, patetiskt men sant.

FataMorgana

verkligen inte lätt, Kotten. Känner så väl igen ambivalensen och tankegångarna. Slå inte på dig själv. Det gör det hela bara värre. Take care ❤️

myrkotten

Jag tänker på er jag som skriver här och som jag följde under sommaren, mnsk jag undrar hur det går för och verkligen håller tummarna för. Jag är min vana trogen och skjuter upp allt, vinet flödar och förstör. Att gå in här på forumet ikväll var förknippat med ångest, jag är verkligen en riktigt misslyckad person som tydligen inte kan skärpa till mig. Kommer förmodligen att undvika att gå in här och läsa för det påminner mig alltför mycket om mina nyktra föresatser. Alkohol är inte bra så kämpa på ni som orkar låta bli, ni har min yttersta respekt och beundran. Kärlek till alla er som finns och förstår xxx

Har undrat hur det går för dig. Och msn behöver inte alls vara "lyckad" för att vara här. Inte klokt om detta forum ska kännas som ytterligare ett jämförelseforum, där de " bästa" är det som gäller o allt annat skapar ångest. Jag tror vi har olika resor, olika diagnoser om man vill. Du jobbar väl med människor vill jag minnas. Du träffar säkert en massa som ser lika ut på pappret men där den hjälp de behöver o redskapen du måste använda ser olika ut. Så tror jag det är här också.
Det finns många här som beskrivit det så bra, detta att vägen till total insikt då hela själen är redo, är olika lång. Jag tror det viktigaste är att inte ge upp, att acceptera att det inte är ett rakt spår. Sedan tror jag också att mycket i nyckeln är självkärlek. Att älska sig själv o då också vilja sig själv det goda.
Jag är inte heller lyckad.

LenaNyman

Jag är inte så aktiv på forumet nuförtiden, men (och det här låter ju som gjort för att vara uppgjort vilket alltså icke är fallet) igår gick mina tankar plötsligt till dig. Jag undrade hur det var med dig och att det var länge sen sist.

Under mina fyllor önskade jag många gånger att nån allsmäktig kärleksfull kraft skulle träda in i min tillvaro, lyfta mig varsamt upp, hålla mig varsamt om och avlägsna mig från allt det självdestruktiva - för jag själv hade inte orken eller självbevarelsedriften.

Jo, jag vet; man vill ju vara lyckad och "en duktig elev". Förstår så väl din känsla. Tror den sitter inom en själv snarare än i forumväggarna, men resultatet blir förstås detsamma; att det är lätt att dra sig undan när man inte kan leverera framgångssagan.

Jag hoppas så att du finner din väg. Det berörde mycket att läsa ditt inlägg. Du är synlig för oss andra ändå, mitt i all din frånvaro.

Du är så modig som går in här och skriver. Tror att det kommer en tid när det faller på plats. Vi är i så olika skeden när vi börjar skriva här. Jag gömde mig i kulisserna i min kamp. Och fanns där när jag drack och misslyckades med mina nyktra föresatser. Gruvligt avundsjuk på de som kom in och skrev "nu slutar jag" och sen inte verkade ha några som helst problem med att hålla det. Jag avskydde mig själv och min svaghet där i våras. Hatade att jag inte kunde stå emot. Vågade inte söka hjälp. Var så trött på drickandet. Sen kom sambon på min gömma och jag var tvungen att sluta. Kunde inte ha kommit mer lägligt eftersom jag var så trött på det. Inte tusan gick det lätt... Men just beslutet att aldrig dricka hemma, inte medicinera med a hjälper mig nu. Säkert på nåt sätt lättare att sluta på sommaren. Nu kommer mörker, jobbstress, aktivitetsstress... Ja allt som måste göras. Men alkohol som ångestdämpare är ju helt galet. Det ser jag nu. Önskar så att jag skulle kunna lyfta bort dig ett tag, så att du får en nykter period. Det är så svårt att sluta, men fin tid kommer också Myrkotten. Kämpa på och förlåt dig själv.

Leverjag

Försvinn inte härifrån. Ge inte upp. Stanna och hitta ny kraft. Sluta prestera, även här!
Oj, vad jag känner igen mig i dina fantastiska texter. Hjärnspöken och nästan ett schizofrent samtal med sig själv hela tiden. Jag känner igen mig när jag slutade skriva här för duktiga jag hade fallit, misslyckats, inför forumvänner. Hur knäppt är inte det??? Är det några som förstår och kan ge både stöd och medmänsklig kärlek så är det här vi finns.
Nu är jag på g igen, lite klokare gällande mig själv och min sjukdom för en lång match och uppgörelse. Under tiden lär jag mig att leva, känna igen tankar och mönster och att vara så hård mot mig själv. Jag vill lära mig att njuta av livets alla små och stora skeenden utan A.
Stora, stora kramar till dig som kämpar!
(P.s. Det där mixtrandes med tabletter (börja, sluta) verkar livsfarligt. Då hamnar man riktigt i obalans. Det tar ju ganska många veckor innan medicinerna visar positiv verkan. D.s)